Bo Rothstein har gjort sig känd som en orädd och kritisk samhällsdebattör som parar sin analytiska skärpa med utomordentlig retorik. Det är därför med förvåning vi läser hans senaste artikel ”Religiösa friskolor saknar laglig och etisk grund”. Dels går den empiriska bevisningen i rakt motsatt riktning mot den tes han för, och dels kan hans text knappast beskrivas som något annat än ett generalangrepp mot religion i allmänhet och kristendom i synnerhet. Visserligen skriver han på slutet att han inte ”är negativ till människors religionsutövning”, men fram till dess ägnar han sig ändå åt att med kraft försöka misskreditera alla oss som är bekännande kristna.
Sålunda hävdar han att ”länder där människor i hög omfattning praktiserar religion” skulle vara mer korrupta och präglade av låg social tillit än andra. Vidare hävdar han att enskilda kristna skulle vara mer oärliga och benägna att ljuga än andra. På detta, säger han, finns det hårda fakta att tillgå från forskarvärlden.
Vid en närmare granskning faller dock Rothsteins case samman som ett korthus. Antalet länder där människor inte i någon större omfattning praktiserar religion är till exempel ganska lätträknade. Vi antar att Rothstein menar att vårt eget hörn av Europa kvalar in där, liksom länder med en utbredd kommunistisk ideologi. Men att säga att det är frånvaron av religion som ligger bakom den i Norden så höga sociala tilliten är ändå väl magstarkt. När han därtill skyller den bristande tilliten i södra Europa på katolska kyrkan begår han en form av dubbelfel, eftersom den nominella kristendom som i dag präglar dessa länder (som han betraktar som orsaken till det onda) är fullt jämförbar med den nominella protestantism som kännetecknar Sverige (som han ser som icke-religiös och framhäver som positiv).
Vad som däremot styrks av såväl historisk som sociologisk forskning är att protestantisk väckelsefromhet har en både stark och positiv inverkan på samhället som helhet. Till exempel tenderar fenomen som våld, supande, splittrade familjer och fattigdom att minska dramatiskt på platser där man tagit till sig det kristna evangeliet.
I tillägg till detta ifrågasätter Rothstein fenomenet konfessionella friskolor. Han menar att det är omöjligt för kristna att iaktta opartiskhet och saklighet, samtidigt som han ogenerat torgför sin egen ateism som neutral. Här kan det vara värt att påtala att vårt moderna utbildningsväsende är en frukt just av den kristna kyrkans närvaro. Historikern Dick Harrison gick nyligen ut och beskrev detta med följande ord:
”Så gott som hela den svenska utbildningssektorn – alla skolor från 1100-talet till 1900-talets första hälft, låg inom kyrkan. Därmed blev de kristna principerna formande för allt tänkande. Även de som satte sig upp mot kyrkan och tyckte att prästerna var dumskallar har fått sin skolning via kyrkan.”
Än i dag är det vanligt med en stark koppling mellan kyrka och skola – också i västvärlden. Som exempel kan nämnas att det i Nederländerna är hela 76,3 procent av grundskoleeleverna som går i konfessionella friskolor. I Belgien är siffran 56,8 procent, i Storbritannien 37,2 procent och i Frankrike 20 procent. Förväntas vi tro att inga av dessa skolor kan förmedla en god och allsidig utbildning till sina elever?
Rothstein verkar inte förstå att även konfessionella friskolor lyder under svensk skollag, och därmed följer samma läroplan som den kommunala skolan. Men i tillägg till detta har man alltså möjlighet att erbjuda eleverna särskilda profilämnen, man kan ha frivillig morgonbön och man kan ha ett värdegrundsarbete som utforskar läroplanens formuleringar om att all undervisning ska ske i överensstämmelse med ”den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism”.
Att detta skulle vara skadligt för de elever som går där är ett både ologiskt och fördomsfullt påstående. Vi, för vår del, är mycket tacksamma för att Sverige har anslutit sig till Europakonventionen och att vi har ett juridiskt skydd gentemot den religionsuppfattning som Bo Rothstein ger uttryck för!
Olof Edsinger
generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen
Ola Hössjer
professor i matematisk statistik, Stockholms universitet
Kjell O Lejon
professor i religionsvetenskap, Linköpings universitet
Kenneth Runesson
professor i materialmekanik, Chalmers
Paul Segerstrom
professor i internationell ekonomi, Handelshögskolan
Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet
Läs på gp.se
