Förra helgen skrev kulturskribenten Mattias Oscarsson en krönika i Sydsvenska Dagbladet där han beskyllde Sveriges präster för att förtiga kunskapen om den kristna trons brist på tillförlitlighet. Det var en märklig text, som innehöll ett antal rena felaktigheter, vilket gjorde att vi såg det nödvändigt att försöka bemöta den. Nedanstående text av Olof Edsinger kunde således publiceras i onsdagstidningen.
Mattias Oscarssons krönika i lördagens tidning har ett konspirationsteoretiskt anslag: ”Det här pratar inte prästerna om.” Som läsare bibringas man uppfattningen att alla som tror på kyrkans bekännelse gör så mot bättre vetande. Ja, att prästerna rentav för vidare mytbildningar som de innerst inne vet är falska.
Förutom det förbluffande i en sådan anklagelse, som i praktiken innebär att kristenheten företräds av charlataner, placerar det Oscarsson själv i en privilegierad sits. Han är nämligen den som har genomskådat detta prästerskap och som ställer till med räfst och rättarting.
Oscarsson är i sin fulla rätt att göra detta. Jag förordar inte några nya blasfemilagar. Men problemet är att hans argumentation rör sig på en skala mellan ensidigt och direkt felaktigt.
Låt mig börja med hans inledande påstående: att judendomen inte startade som monoteistisk. En föga originell tanke, förvisso, då ett antal historiskt-kritiska forskare har drivit samma tes. Men att Bibeln från början till slut kallar oss att dyrka en enda Gud har faktiskt med ett enkelt faktum att göra: Både Gamla och Nya testamentets skrifter utgår från att det är denna enda Gud som har skapat världen. Som Psaltaren 96 uttrycker det: ”Folkens alla gudar är avgudar, men Herren har gjort himlen.”
Oscarsson hävdar vidare att våra präster tiger om att Jesus inte föddes av en jungfru och att han inte uppväckte några döda. Men även här är argumentationen undermålig. Att bara två av fyra evangelier explicit nämner jungfrufödseln betyder ju inte att övriga författare förnekar den. Och att Johannes är ensam om att beskriva Jesu uppväckande av döda är direkt felaktigt: alla synoptiska evangelier berättar nämligen om hur synagogföreståndaren Jairos dotter kommer till liv; Lukas kan även berätta om hur sonen till en änka i Nain blir uppväckt.
Ytterligare ett märkligt påstående är att ”ingen av Nya testamentets författare ens har träffat Jesus” eller ens ”satte sin fot i Jerusalem”. Sanningen är att forskarvärldens datering av Nya testamentets skrifter rört sig mot en allt kortare tidsrymd mellan författandet och de faktiska händelserna. Arkeologiska upptäckter har även bekräftat författarnas beskrivningar av de platser som skildras.
Något som är korrekt i Oscarssons krönika är att kristendomen som romersk statsreligion kom att bli en del av det politiska system som under århundraden hade byggts upp av det hedniska imperiet. Även senare i historien finns det mycket att beklaga när religion och politik har blandats samman.
Men att ”den kyrka vi har idag kan vara en helt annan om några hundra år”, som Oscarsson skriver, framstår ändå som osannolikt. Just för att kristendomen är förankrad i historien, och för att den utgår från en text som går att sakligt diskutera, förefaller det mer sannolikt att den består ungefär som tidigare.
Olof Edsinger, generalsekreterare
Läs på sydsvenskan.se
