Det är uppenbart att människor i kristider söker sig till kyrkan och de religiösa samfunden. Så skedde i samband med Estoniaförlisningen, terrordådet på Drottninggatan och nu senast i samband med coronapandemin. Men kan kyrkan ge ett mer konkret hopp än något allmänt tal om att ljuset övervinner mörkret? Om man så här i påsktider undersöker hur de första kristna hanterade sitt största krisögonblick är svaret ja, skriver SEA:s Jacob Rudenstrand.
Enligt en studie från Köpenhamns universitet har Googlesökningar på bön ökat avsevärt i 75 länder i takt med smittspridningen. Sverige är inget undantag. Kanske handlar det inte om att söka svar utan snarare om tröst och mening. Skeptiker som tidigare avvisat alla former av Gudstro vill ha hjälp att förstå det som händer, inte bara på ett medicinskt plan. Britta Svensson berättar i en krönika i Aftonbladet om hur Gud blivit allt verkligare för henne: ”Jag upplevde mig vara vid vägs ände, som om ingenting annat skulle hjälpa. Än att be en bön”. I samma tidning skriver Per Bjurman: ”Det kan för de flesta svenskar kanske te sig främmande att börja orera om gud ens i sådant desperat läge, i synnerhet när det handlar om en skribent som aldrig rört sig i religiositetens farvatten. Men som någon amerikan, alltjämt oklart vem, sa under andra världskriget: Det finns inga ateister i skyttegravarna”. Plötsligt försöker vi förstå utifrån det kristna arv som vi tidigare sagt att vi lagt bakom oss.
I takt med moderniseringen skulle ju vi svenskar lägga tron på Gud bakom oss. Upplysning, vetenskap och beprövad erfarenhet – allt sådant var tillräckligt för att förklara verkligheten för oss. Tills vi plötsligt möter verkligheten. Vi inser då att det vi byggt upp är otillräckligt.
En av invändningarna mot den bristande beredskapen har varit att svenska myndigheter har prioriterat ”värdegrundsarbete” och ”jämställdhetsintegrering” framför skyddsmateriel. Men en annan krisberedskap handlar om människans existentiella behov, något som ligger utanför myndigheternas kompetensområde men som ändå är viktigt. Vi behöver Gud, vilket ovanstående exempel illustrerar. Till och med kungens tal till nationen bottnade ytterst i detta behov; den ramades in av tydliga referenser till den kristna påskens händelser, något som gick de flesta kommentatorer förbi som fokuserade på ”stanna hemma”-budskapet.
Att många nu tar sig an de existentiella frågorna i allt större uträckning är välkommet. Men även sanningsfrågorna behöver ställas. Handlar det hopp som kyrkorna talar om, särskilt nu under påsktiden, bara om fina ord om en ljusare morgondag eller finns det goda skäl för dessa? Vad är den historiska grunden för kyrkornas tal om att ljuset är starkare än mörkret? Det började även då med en kris och ett hopp som grusades.
Fina ord räckte inte för lärjungarna efter Jesu korsfästelse – trots att kroppen på påskdagsmorgonen var borta! Som forskaren N.T. Wright har konstaterat: de judiska förväntningarna uteslöt en korsfäst Messias – vad de hoppades på var en segerrik sådan. Inte heller förväntade de sig en uppståndelse från de döda. Krisen var påtaglig. Att det var kvinnor som först rapporterade nyheten gjorde inte saken mer trovärdig i en patriarkal kontext. När Jesu närmaste man, Petrus, såg att graven var tom gick han därifrån full av frågor snarare än av svar (Luk 24:12). Frånvaron av den döda kroppen skapade knappast någon uppståndelsetro. Inte heller ett enskilt starkt möte. Däremot handlar det om historiska fakta som söker en förklaring. Det är historiker överens om.
När Jesus till slut faktiskt visade sig för lärjungarna trodde de att det var en subjektiv andlig upplevelse (Luk 24:37). Men andliga upplevelser tömmer inga gravar. Inte heller övertygar de kritiker som skeptikern Jakob eller förföljaren Paulus. Det som förändrade situationen var empiri, enligt evangelierna som är de viktigaste källorna. De såg, hörde, talade med, åt med, kände på Jesus. Han interagerade med dem – vid upprepade tillfällen och med stora grupper. Och det förändrade de första kristna. Det var att uppståndelsen hade ägt rum i historien – på riktigt – som gav dem hopp. Som den anglikanska prästen Tish Harrison Warren under den tillspetsade rubriken “Om påsken bara är en symbol, åt helvete med den” (If Easter is only a symbol, then to hell with it) skriver i Christianity Today:
”Troende liksom skeptiker närmar sig ofta den kristna berättelsen som om dess huvudvärde är personligt, subjektivt och självuttrycksfullt. Vi kommer till tro främst på grund av hur det tröstar oss eller hjälper oss att hantera utmaningar eller att det ger oss en känsla av tillhörighet. Men subtilt reducerar vi då uppståndelsen till en symbol eller en metafor. Påsken ses bara som en inspirerande tradition, ett firande av återfödelse och nytt liv som manar oss att bli den bästa versionen av oss själva och hjälper till att ge mening till våra liv.
Men de faktiska förhållanden som vi nu möter i en global pandemi – de överfulla sjukhusen och bårhusen, den kollapsande globala ekonomin och den skrämmande skörheten i våra liv – borde sätta stopp för all sentimentalitet kring uppståndelsen. För att låna [författaren] Flannery O’Connors ord, ’Om det är en symbol, till helvete med det.’”
När Alex Schulman och Sigge Eklund nyligen diskuterade på sin podd varför kristna organisationer aprilskämtade mitt under coronakrisen, konstaterades det att det berodde på att kristna har en annan syn på döden. Döden är inte slutgiltig. Och kristna har historiska skäl för detta hopp. Det är påskens budskap. Och den är värd att undersöka.
Jacob Rudenstrand, bitr. generalsekreterare Svenska Evangeliska Alliansen
