Det är en behaglig inställning att tona ner skillnaderna och söka det gemensamma i världens religioner. Då är det inte längre viktigt att undersöka och ta ställning och vi slipper sortera mellan sant och falskt. Det skriver Stefan Gustavsson och uppmanar kyrkor att ta sanningsfrågorna på allvar.
Under påsken besökte förmodligen färre än var tionde svensk en kyrka. Trots att det är en av årets största religiösa högtider såg de allra flesta långhelgen snarare som en chans att vara ledig eller att umgås med familjen, enligt undersökningsföretaget Yougov. Inget konstigt med det. I takt med en alltmer sekulariserad kultur, fokuserar vi på det som är lättare att relatera till.
Tanken på att en historisk person Ä Jesus från Nasaret Ä efter att ha avrättats på det mest plågsamma sätt av professionella bödlar, uppväckts från de döda tre dagar senare, är en aning magstarkt för de flesta svenskar. Nu som då försökte man hitta alternativa förklaringar till både den tomma graven och erfarenheterna av att ha mött Jesus levande: kanske Jesus inte varit riktig död, kanske någon stulit kroppen, kanske vännerna gått till fel grav, kanske det bara var en inre andlig upplevelse.
De flesta av dessa förklaringsalternativ finns med redan i det historiska materialet, de skymtar förbi i de fyra evangelierna. Samtidigt förmår de inte göra rättvisa åt det sammanlagda händelseförloppet. De första kristna förblev orubbliga i sin övertygelse att Gud hade uppväckt Jesus från de döda.
Uppståndelsens historicitet utgör fundamentet för den kristna tron. En andlig eller subjektiv tolkning av uppståndelsen utgör inget verkligt alternativ. Det insåg redan Ingemar Hedenius på 1950-talet, med sin fräna kritik av vad han kallade ”patetisk tro”: att hävda uppståndelsen samtidigt som man bejakar att en sådan inte kan ske. Hedenius kritik har i vår tid följts upp av Lena Andersson och hennes analys av ”dunbolsterteologin” som inte gör några egentliga sanningsanspråk att ta ställning till.
Ambitionen att vara inkluderande och inte vilja stöta sig med andra livsåskådningar och sanningsanspråk har lett till en ström av ambivalenta ställningstaganden från kyrkligt håll. Det gäller huruvida Bibeln är mer sann än Koranen och om Jesus ger en bättre bild av Gud än Muhammed. Inställningen påminner om SFI-samordnaren som landade i att Förintelsen både är och inte är ett historiskt faktum Ä beroende på vems lärobok man läser. Även i välmenande interreligiösa initiativ sätts sanningsanspråken på undantag. Hos Guds hus i Fisksätra sägs det uttryckligen att man ”strävar inte efter att rekrytera medlemmar hos varandra”, som om missionsuppdraget redan var slutfört.
Det är en behaglig inställning att tona ner skillnaderna och söka det gemensamma i världens religioner. Då är det inte längre viktigt att undersöka och ta ställning och vi slipper sortera mellan sant och falskt. Den kristna kyrkan har ett enormt folkbildningsuppdrag: att börja ställa sanningsfrågorna igen. Påkostade reklamkampanjer om människors lika värde i världens kanske mest jämställda land kan ha sitt värde, men riskerar att predika för de redan frälsta.
Varför inte ställa frågan: Vad hände med Jesu kropp efter begravningen? Vad var det vänner, skeptiker och fiender var med om under dagarna som följde? Och då söka verkliga svar på de frågorna, inte metaforiska.
Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen. Författare till Skeptikerns guide till Jesus, del 2 (2015, Credoakademin)
Fotnot: Artikeln har även publicerats i NWT – Säffletidningen
