Synkretism är ett tidlöst fenomen, och en ständig frestelse för Guds folk. Dess grundläggande problem är inte att den gör bruk av Guds skapelses mångfald, för här kan vi i sanning säga med aposteln att ”allt tillhör oss” (jfr 1 Kor 3:21–22). Problemen kommer i stället av att vi jämställer andra teologiska och ideologiska system med tron på den helige Guden. SEA:s Olof Edsinger skriver om synkretism i historia och nutid.
I den avslutande delen av C. S. Lewis Narniaserie, Den sista striden, skildras en förvirrad tid i landets historia. Narnias kung Tirian för en ojämn kamp mot sina fiender calormenerna, och mitt i allt dyker en korsning mellan Aslan och den calormeniska avguden Tash upp på scenen – av sina anhängare kallad för Tashlan. När bedrägeriet efter en tid avslöjas träder den verklige Aslan fram och i bokens avslutning öppnas en dörr till hans eviga rike. Bara de som känner igen Aslan som Herre och Frälsare får passera in i Guds härlighet och glädje.
C.S. Lewis valde inte detta bildspråk av en slump. Hela Narniaserien är skriven med Bibeln som referenspunkt, och i Tashlan kan vi med stor säkerhet ana Nya testamentets tal om Antikrist eller laglöshetens människa, som ska träda fram i den yttersta tiden och som kännetecknas av sina religiösa anspråk (se 2 Thess 2; 1 Joh 4 m fl). Även den uppblandade religionen hör på så sätt till bilden. Den laglöse, skriver Paulus, ”sätter sig i Guds tempel och utger sig för att vara Gud” (2 Thess 2:4).
De tydligaste varningarna för religionsblandning finner vi annars i Gamla testamentet. De inledande verserna till dekalogen lyder: ”Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig” (2 Mos 20:2–3). Gång på gång kan vi därför också se att Israel varnas för de omkringliggande folkens religioner. De ska inte dyrka dessa folks gudar, men inte heller blanda sin kultur eller religion med deras. Att vara ”helig” i en gammaltestamentlig kontext är att vara helt och hållet skild från såväl hednafolken som deras mångahanda sedvänjor.
Tre gammaltestamentliga exempel
GT-texter från tre olika epoker ur Israels historia kan illustrera vikten av att inte blanda samman religionernas innehåll. Den första återfinns i Tredje Moseboken, i begynnelsen av det sinaitiska förbundet. Här läser vi om översteprästen Arons söner Nadab och Abihu som ”tog var sitt fyrfat och lade eld i dem, strödde på rökelse och bar fram främmande eld inför Herrens ansikte, något som han inte hade befallt dem. Då gick eld ut från Herren och förtärde dem, och de dog inför Herren” (3 Mos 10:1–2).
De exakta omständigheterna kring denna händelse är inte kända, men Nadab och Abihu tycks antingen ha använt sig av eld från en icke-sanktionerad eldstad (se 3 Mos 16:12) eller rökelse av ett icke-sanktionerat slag (se 2 Mos 30:34–38). Och eftersom vi här har att göra med de förnämsta representanterna för Israels offertjänst behöver Gud statuera ett exempel. Som han förklarar sin dom över prästerna för Mose: ”På dem som står mig nära ska jag visa mig helig och inför allt folket visa mig härlig” (3 Mos 10:3).
Ett annat exempel på en otillbörlig sammanblandning av det heliga och det hedniska finner vi i Hesekiels bok. Det här inträffar i en fas då avgudadyrkan bland israeliterna har nått en peak, och då Gud redan har låtit domen över Israels sydrike falla. Men från sin nya hemvist borta i Babylon blir profeten sänd tillbaka till Jerusalem i en syn, och får där skåda vad som försiggår bakom kulisserna i Herrens tempel.
Först får Hesekiel se en avgudabild vid den inre porten i templet, en bild som ”väcker Herrens svartsjuka vrede” (Hes 8:3). Därefter förs han till öppningen mot templets förgård, där Gud bakom en vägg låter honom se ”alla slags avskyvärda ting, bilder av kräldjur och kreatur, och israeliternas alla avgudabilder ristade på väggarna runt omkring” (Hes 8:11). För att göra ont värre får han vidare se att de som tillber framför dessa bilder, och som svingar rökelsekar till avgudarnas ära, tillhör det absoluta toppskiktet av Israels ledarskap.
Näst på tur i den profetiska rundvandringen kommer öppningen mot den port som leder till norr, där ett antal kvinnor begråter fruktbarhetsguden Tammuz. Och som grädde på moset: Vid själva ingången till Herrens tempel, mellan förhallen och altaret, får Hesekiel se ett tjugofemtal män som ”vände ryggen åt Herrens tempel, och med ansiktet mot öster föll de ner och tillbad solen i öster” (Hes 8:16).
Det andliga förfallet i Judariket har med andra ord nått förbluffande nivåer. Men notera att man fortfarande använder sig av Herrens tempel för sin tillbedjan. Offentligt har man alltså inte bytt religion; man har bara ”lagt till” ett antal främreorientaliska gudar. Konsekvenserna av synkretismen ska dock visa sig ödesdigra. I de nästföljande kapitlen kan vi nämligen läsa om hur domen över Jerusalem fullbordas och – kanske mest omskakande av allt, inte minst för en präst som Hesekiel – att Herrens härlighet lämnar först själva templet (se Hes 10:18) och därefter hela Jerusalem (se Hes 11:23).
Det sista exemplet från Gamla testamentets värld kan hämtas från en annan bok med koppling till den babyloniska fångenskapen, nämligen Daniel. I en av sina många syner skådar profeten framåt mot en tid då härar på nytt ska komma över Jerusalem och ”orena helgedomen, tillflyktsorten, avskaffa det dagliga offret och ställa upp förödelsens styggelse”. Den vanligaste tolkningen av detta är att Daniels profetia går i uppfyllelse år 168 f Kr, när Antiochus IV Epifanes låter Guds altare i templet ersättas av ett altare till avguden Zeus ära. En mycket traumatisk del av den judiska historien, således, som även dyker upp i Jesu tal om den yttersta tiden: ”När ni ser den vanhelgande skändlighet som profeten Daniel har talat om stå på helig plats (må den som läser fatta det rätt), då måste de som bor i Judeen fly upp i bergen” (Matt 24:15–16).
Offerkött och offermåltider
Även Nya testamentet innehåller varningar för religionsblandning. En återkommande fråga i de tidiga församlingarna var till exempel om det var tillåtet för en kristen att äta kött offrat till avgudar. Paulus hållning i frågan är att det bara finns en sann Gud, och att vi därför inte ska vara ”nojiga” i relation till köttet som vi köper på marknadsplatsen. Däremot, säger han, bör vi undvika att äta offerkött om våra värdar känner till dess ursprung, och kanske även lägger en andlig innebörd i detta: ”Om en som inte tror bjuder hem er och ni tackar ja, ät då allt som sätts fram för er utan att för samvetets skull undersöka vad det är. Men om någon säger: ’Det här är offerkött’, ät det då inte, av hänsyn till den som säger det och för samvetets skull” (1 Kor 10:27–28).
Att som kristen själv delta vid en hednisk offermåltid framstår å andra sidan som helt och hållet otänkbart för aposteln. I detta sammanhang hänvisar han också till den andliga verklighet som döljer sig bakom de icke-kristna religionerna:
”Håll er alltså borta från avgudadyrkan, mina kära. Jag talar till förnuftiga människor, bedöm själva vad jag säger. Välsignelsens bägare som vi välsignar, ger den oss inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom brödet är ett enda är vi – fast många – en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd. Se på israeliterna: har inte de som äter av offren gemenskap med offeraltaret? Vad vill jag säga med detta? Att det som offras till avgudar är något i sig eller att avgudar är något? Nej, men att det som de offrar offrar de åt demoner och inte åt Gud, och jag vill inte att ni skall ha gemenskap med demonerna. Ni kan inte dricka både ur Herrens bägare och ur demonernas bägare, inte äta både vid Herrens bord och vid demonernas bord. Eller skall vi väcka Herrens svartsjuka? Är vi starkare än han?” (1 Kor 10:14–22)
Synkretismen – att samtidigt dricka ur Herrens och demonernas bägare – framstår alltså som något otillbörligt som väcker Jesu berättigade vrede. Herren är svartsjuk, skriver Paulus, vilket i detta sammanhang betyder att han förväntar sig – och förtjänar – församlingens odelade kärlek och tillbedjan. För att på nytt knyta an till en av Gamla testamentets profeter: ”Jag är Herren, detta är mitt namn. Jag delar inte min ära med någon, inte min berömmelse med gudabilder” (Jes 42:8)
En helig Gud
Bakgrunden till denna undervisning har med Guds helighet att göra. Ingen annan beskrivning av Herren är så vanlig i Bibeln som att han är helig. Faktum är att detta epitet på Gud finns omnämnt på mer än 600 ställen i Gamla och Nya testamentet. Något som kan jämföras med det i dagens förkunnelse så populära talet om Gud som kärlek, som explicit finns formulerat på endast tre ställen i hela Skriften.
Inte för att Guds olika egenskaper ska spelas ut mot varandra. Men Guds helighet intar en särställning i det bibliska materialet för att det sätter fingret på hans totala särställning i tillvaron. Det står helt enkelt för att han är ojämförbar. Unik. One of a kind. Eller med Paulus ord: Gud ”är alla konungars konung och alla herrars herre, som ensam är odödlig, som bor i ett ljus som ingen kan nalkas, han som ingen människa har sett eller kan se” (1 Tim 6:15–16)
Att bekänna Gud som helig måste därför vara detsamma som att säga att det är han och ingen annan som förtjänar vår tillbedjan. Helt följdriktigt kallas de makter som vill konkurrera med Herren om denna tillbedjan för ”orena”. Orenhet i en gammaltestamentlig förståelse handlar, förutom om etik och moral, om att avvika från skapelsens ordningar (jfr de moraliska respektive kultiska buden i Moselagen). Och ingen ordning kan vara så grundläggande som att Herren och ingen annan förtjänar sin skapelses tillbedjan. Därav Nya testamentets tal om ”orena andar” – andemakter som försöker konkurrera med sin ursprunglige Skapare.
Synkretism i den nutida kyrkan
Sammanblandning av religioner har funnits i alla tider. Det är också en återkommande aspekt av så kallat ”folkliga” religioner, som i många fall utgör en mix av den officiella religionen och diverse föreställningar med förankring i kulturen eller tidigare trosuppfattningar. Det kan till exempel handla om hedniska fester och traditioner, om dyrkan av förfädersandar, om besök hos schamaner eller medicinmän – et cetera.
Men frågan är då vilka uttryck som det här kan tänkas ta sig i vår nuvarande svenska kultur? Längre bak i tiden fanns det gott om folkliga föreställningar – liksom ren och skär vidskepelse – som brukade möta stark kritik från präster och andra kyrkliga företrädare. I vår egen tid kommer det religiösa trycket från åtminstone tre olika källor: nyandlighet, österländska tekniker och islam.
Många av oss minns ännu den mediala uppmärksamhet som följde på den svenskkyrkliga prästen Ma Oftedals engagemang i nyandliga strömningar som schamanism och reiki-healing, något som även bidrog till att hon vandrade fram och tillbaka ur sitt prästämbete. Men nyandliga föreställningar och tekniker har genom åren dykt upp lite varstans i vår stora Svenska kyrka. Den tidigare biskopen i Karlstad, Bengt Wadensjö, gick till exempel ut offentligt och berättade om sin reinkarnationstro.
När Markuskyrkan i Stockholm anordnade ett yogapass där den hinduiska guden Shiva åkallades och mantrat ”Aum” uttalades valde dock biskop Andreas Holmberg att sätta ned foten: Detta var inte förenligt med kyrkans tro och lära. Till stor del tycks det här vara ett mönster i Svenska kyrkan som helhet. När nyandliga föreställningar och tekniker lyfts fram på ett sådant explicit sätt leder det till markeringar från kyrkans ledning.
Samma sak kan dock inte sägas om de tekniker som är hämtade från de österländska religionerna. Nyss nämnda biskop Andreas försvarar till exempel bruket av dessa när de, med hans egna ord, ”fogas in i en kristen kontext och används i evangeliets tjänst”. Och vidare: ”Människor är olika och det finns en rikedom i de verktyg som hjälper oss att komma i kontakt med det gudomliga.” I Stockholms stift är det i dag hela åtta av tio församlingar som regelbundet inbjuder till aktiviteter som yoga, mindfulness, zenbuddistisk djupmeditation och qigong.
Om detta finns det mycket att säga, och jag är själv inte alls lika övertygad som biskopen om dessa och andra teknikers andliga neutralitet. Men även bortsett från detta väcker de ju frågan om religionsblandning: Kan en teknik som är skapad för att söka sig in mot en annan religiös verklighet transformeras till något helt och hållet ”kristet” – eller är det ofrånkomligt att den i någon mening legitimerar ett synkretistiskt förhållningssätt? Det minsta man kan säga är att det bör ses både som ett fattigdomsbevis och som en brist på kreativitet när en kyrka har så låg tilltro till resurserna i sin egen andliga tradition att hon måste importera tekniker från hinduiska och buddhistiska miljöer!
Det sista exemplet på en religiös tradition som utövar ett inflytande på våra nordiska breddgrader är islam. I takt med den ökade invandringen har vi fått allt fler muslimska bekännare, och vi har sett flera nya moskéer byggas – även om de flesta muslimer som samlas till bön gör det i så kallade ”källarmoskeer” som från början inte var byggda för detta ändamål.
Islams inflytande i Svenska kyrkan torde samtidigt kunna beskrivas som defensivt snarare än offensivt. Med detta menar jag att det är få kristna som i väsentlig mening kan sägas vara influerade av muslimska tankegångar och trossatser. Däremot tycks det på sina håll ha skett en anpassning till islam, i den meningen att skillnaderna mellan religionerna tonas ned.
Ett omtalat exempel på detta är vår tidigare ärkebiskop Antje Jackelén, som vid ärkebiskopshearingen för tio år sedan hade svårt att svara entydigt ja på frågan om Jesus ger en sannare bild av Gud än Muhammed (senare har hon dock i flera sammanhang kommit att vara tydlig om Jesus Kristus som den som ger den sanna bilden av Gud). Ett annat kan vara mötesplatsen Guds Hus i Nacka. Gemensamt för dessa och liknande exempel är att Jesu exklusivitet hamnar på undantag. Det tycks helt enkelt inte gå att hålla fast vid ortodox kristen tro och samtidigt omfamna islams bild av Allah som en legitim representation av den ende Guden.
Inte bara religion
Men det är inte bara religionsblandning som kan beskrivas som synkretism. Även andra ideologier med stora och exklusiva anspråk kan skapa likartade situationer. Det är bara att se hur totalitära system runtom i världen har utsett kristendomen till sin Fiende Nr 1 i sin kamp om sina undersåtars sinnen.
Svenska kyrkans politisering är måhända temat för en annan artikel, men det finns något med politiken som måste höra hemma även i en artikel om synkretism. Det är bara att se på den uppsjö av olika Jesus-bilder som producerats inom olika politiska strömningar för att inse detta. I en nyligen utkommen avhandling har Claphaminstitutets direktor Per Ewert visat hur Socialdemokraterna systematiskt har bidragit till att sekularisera den dåvarande statskyrkan inifrån. Även Johan Sundeen och Gunnar Hyltén-Cavallius har skrivit initierade böcker på temat. Intressant är också att Socialdemokraternas kristna gren Broderskapsrörelsen år 1999 fick partikongressens uppdrag att utveckla samarbetet med ett antal muslimska grupperingar i Sverige, något som i förlängningen kom att leda till att man 2011 bytte namn till Socialdemokrater för tro och solidaritet och öppnade upp organisationen för fler religioner än den kristna.
De synkretistiska aspekterna av detta träder även fram i själva språket. När man läser psalmtexter från det röda 60- och 70-talet kan man finna subtila förskjutningar från bibliska till politiskt färgade begrepp. Med biskop emeritus Jonas Jonson, som då tillhörde den radikala vänsterrörelsen, sjunger vi till exempel om hur vi i nattvarden reser ”rättvisans tecken” som får de materialistiska strukturerna att krackelera (Sv Ps 398). Ännu tydligare blir denna tendens i de uppföljande volymerna Psalmer i 90-talet och Psalmer i 2000-talet, som båda innehåller texter som låter mer som politiska pamfletter än som utläggningar av Bibelns texter och begrepp.
Man kan kalla det för tidsanpassning. Man kan kalla det för språkligt experimenterande. Men man kan också kalla det för synkretism, i den meningen att en sekulär-politisk tankevärld får sätta tonen för vad Guds folk förväntas sjunga och proklamera när de kommer samman för att fira gudstjänst.
Och då har jag inte ens nämnt våra dagars trend i att sätta upp prideflaggor och liknande symboler i våra kyrkor och gudstjänstrum. Även på detta fenomen tänker jag att mycket av det vi här har noterat kan tillämpas: En rörelse som sätter människan snarare än Gud och hans ord i centrum presenteras som legitim också på den heligaste av platser – i vissa fall till och med som utsmyckning av kyrkans altare. En ideologi med ett till stora delar annorlunda frälsningsbudskap jämställs med, eller placeras ovanför, det kristna evangeliet. En etik som går på tvärs med Bibelns egen predikas i ett kyrkorum som är avskilt för den helige Guden. Nog finns det paralleller både till Moseböckernas tal om ”främmande eld” och Hesekiels förtvivlan över andra gudars upphöjelse i Herrens heliga tempel?
Synkretism är ett tidlöst fenomen, och en ständig frestelse för Guds folk. Dess grundläggande problem är inte att den gör bruk av Guds skapelses mångfald, för här kan vi i sanning säga med aposteln att ”allt tillhör oss” (jfr 1 Kor 3:21–22). Problemen kommer i stället av att vi jämställer andra teologiska och ideologiska system med tron på den helige Guden. När vi gör det bryter vi nämligen mot det som Jesus valde att kalla för ”det största och första budet”: ”Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd” (Matt 22:37–38).
Olof Edsinger, generalsekreterare
Ursprungligen publicerad i Svensk Pastoraltidskrift nr 7/2023
