I torsdags kom beskedet från Europadomstolen: Fallen med de båda barnmorskorna Ellinor Grimmark och Linda Steen kommer inte att tas upp i högsta instans. Som generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen är det här något jag beklagar. Genom domstolens beslut missar vi nämligen ett viktigt tillfälle att gå på djupet i de frågor om samvetsfrihet och mänskliga rättigheter som har väckts av Region Jönköpings och Sörmlands läns landstingsagerande.
Vad det handlar om är två barnmorskor som inte har tillåtits arbeta på förlossningsavdelningen för att de av samvetsskäl vill slippa medverka vid aborter. I debatten har deras agerande beskrivits som arbetsvägran, men en sådan formulering är svår att försvara. Båda kvinnorna har trots allt haft för avsikt att arbeta inom förlossningsvården, där antalet aborter är försvinnande litet. I det ena fallet handlade det om endast en (1) schemalagd abort per år, eftersom det bara är de sena aborterna som utförs på förlossningsavdelningen. Ingenting i barnmorskornas önskemål hade därmed varit svårt att lösa av en välvilligt inställd arbetsledare.
Europadomstolen väljer att inte att ta upp fallet för att de bedömer att det svenska rättsväsendet har hållit sig inom den egna lagstiftningens råmärken. Man menar helt enkelt att arbetsgivaren var i sin fulla rätt att kräva att alla anställda skulle vara tillgängliga för alla arbetsmoment – trots att detta inte var nödvändigt för avdelningens arbete.
För mig väcker detta flera frågor, och den mest uppenbara är antagligen denna: Vad ska vi med samvetsfrihet till, om den inte gäller uppfattningar som avviker från majoriteten? Och på liknande sätt med övriga rättigheter: De saknar poäng i en kultur där alla tycker likadant. Det avgörande är därför vilken rätt till religions-, åsikts- och samvetsfrihet vi har i det offentliga rummet. Det faktum att båda barnmorskorna kan arbeta i Norge understryker detta.
Och då har jag inte ens nämnt förarbetena till den svenska abortlagen, där det uttryckligen står att klinikcheferna ”så långt det är möjligt [bör] ta hänsyn till de anställdas intressen och förutsättningar i olika avseenden”. Riksdagens socialutskott gick steget längre och skrev att de ”förutsätter … att läkare och annan sjukvårdspersonal, som av etiska eller religiösa skäl har svårt att acceptera abortingrepp, skall slippa delta i verksamhet härmed”.
Ännu mer brännande blir frågan om vi i stället för abort tillämpar den på ett område som eutanasi eller dödshjälp. Det finns i dag starka krafter som vill införa denna praxis i den svenska vården, och oavsett var vi till sist hamnar vet vi att dödshjälp praktiseras i flera västerländska länder. Tänk tanken att något liknande skulle införas i Sverige utan en fungerande samvetsfrihetsklausul för personalen. Förfärande!
Till er som välkomnar Europadomstolens besked vill jag därför rikta en vädjan: Låt inte detta viktiga samtal tystna! Det finns en orsak till att samvetsfrihet är en mänsklig rättighet. Och ärligt talat: inte kan väl det största problemet i den svenska vården vara människor som värnar livet, och som obehindrat vill ägna sig åt detta på våra ofta underbemannade förlossningsavdelningar?
Olof Edsinger
Läs på dagenssamhalle.se
