Väckelserörelser i olika delar av världen brukar ofta tala om sig själva som Jesusrörelser. Inte för att övriga delar av treenigheten skulle vara oviktiga, men för att det är något speciellt med Jesus Kristus. ”Han är den osynlige Gudens avbild, förstfödd före allt skapat”, skriver Paulus och fortsätter: ”i honom skapades allt i himlen och på jorden: synligt och osynligt, tronfurstar och herradömen, härskare och makter – allt är skapat genom honom och till honom. Han är till före allt, och allt hålls samman genom honom. Och han är huvudet för sin kropp, församlingen. Han är begynnelsen, den förstfödde från de döda, för att han i allt skulle vara den främste. Gud beslöt att låta hela fullheten bo i honom och genom honom försona allt med sig själv, sedan han skapat frid i kraft av blodet på hans kors – frid genom honom både på jorden och i himlen” (Kol 1:15–20).
Få texter i Bibeln öppnar sådana svindlande perspektiv som denna. Det är ömsom lovsång, ömsom bekännelse, och kontentan är att Jesus är helt och hållet unik. Som den nicaenska trosbekännelsen uttrycker det: Jesus är ”född och icke skapad, av samma väsen som Fadern” och därtill den ”genom vilken allting är skapat”. Ingen annan i universum kan beskrivas på detta sätt. Jesus själv slår fast: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig” (Joh 14:6).
Samtidigt har det här blivit kontroversiellt i vår kultur. Kan man verkligen ställa den kristna religionen mot övriga trossystem? Borde inte var och en bli salig på sin egen tro? Leder inte alla vägar till Gud?
Den här typen av frågor kan man nalkas på olika sätt. Här och nu ska jag försöka avgränsa mig till ett teologiskt och ett filosofiskt svar.
Det teologiska svaret har vi redan varit inne på: Nya testamentet lär att Jesus är unik. ”Hos ingen annan finns frälsningen, och under himlen finns inget annat namn som människor fått genom vilket vi blir frälsta”, säger apostlarna till Stora rådet (Apg 4:12).
Något vi ibland kan glömma bort är dock att samma budskap trummas in redan i Gamla testamentet. Israels profeter kämpar ständigt mot de krafter som drar bort folket från den rena tillbedjan av Herren. Avgudar som Baal, Astarte, Molok med flera konkurrerar på den religiösa marknaden, men rakt igenom detta skär den judiska trosbekännelsen: ”Hör, Israel! Herren vår Gud, Herren är en. Och du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft” (5 Mos 6:4–5).
Detta budskap preciseras ytterligare genom evangeliet. Där är det nämligen inte bara den ende Gud som presenteras, utan den treenige Guden. Och i och med inkarnationens mysterium är det genom Jesus som Guds enfödde Son vi uppmanas att söka gemenskap med Herren. ”Den som förnekar Sonen har inte heller Fadern”, skriver Johannes. Och: ”Den som bekänner Sonen har också Fadern” (1 Joh 2:23). Annorlunda uttryckt: det är allt eller inget som gäller; det är relationen till Jesus som är avgörande.
Men är inte detta ett både snävt och intolerant förhållningssätt? Med detta är vi inne på den filosofiska frågeställningen. I en postmodern tid betraktas tanken att vissa religioner skulle vara sannare än andra som något anstötligt. Dels för att tanken på en objektiv sanning ses som orimlig; dels för att tanken att en enskild grupp människor skulle ha ”rätt” medan andra grupper skulle ha ”fel” ses som moraliskt förkastligt.
Det första vi behöver säga gällande detta är att övertygelsen att Jesus är Sanningen med stort S är en utsaga om Herren – inte om oss. Det är alltså inte så att jag som kristen menar mig vara alltigenom objektiv och rätt informerad; däremot menar jag att jag har funnit någon som förkroppsligar sanningen i sin fullhet. Alltså just det som Paulus skriver i Kolosserbrevet: ”Gud beslöt att låta hela fullheten bo i honom.”
Ännu viktigare är dock att slå fast att sanningsfrågan i den kristna tron inte är en moralisk – utan en ontologisk – fråga. Övertygelsen att icke-kristna religioner saknar möjlighet att öppna vägen till Fadern ska alltså inte tolkas som att allting i dessa religioner är mörker. (Även om det finns både övertygelser och praktiker i religionens värld som är mörka.) I stället ska det tolkas som att de saknar nödvändig förankring i den treenige Guden och hans handlande i den här världen. Just därför saknar de förmågan att besvara de frågor på vilka Bibeln presenterar Jesus som lösningen.
Jesus förtjänar vår tro och lydnad för att han och ingen annan är vår Skapare.
Jesus förtjänar vår tro och lydnad för att han och ingen annan är vår Frälsare.
Jesus förtjänar vår tro och lydnad för att han och ingen annan är vår Domare.
Som kyrka kan vi därför inte annat än förkunna Jesus som den ende med förmåga att öppna vägen till gemenskapen med Fadern.
Olof Edsinger, generalsekreterare
En annan version av denna artikel var publicerad i Budbäraren 1–2 2022.
