Det var den norske professorn i socialpsykologi Berit Ås som på 1970-talet lanserade begreppet härskartekniker. Härskarteknikerna är osakliga maktknep som de som vill få övertag över andra använder sig av. I förra veckans mediestorm kring Svenska Evangeliska Alliansens reklamkampanj ”Bevara äktenskapet” i Stockholms tunnelbana skymtar jag åtminstone tre av Ås härskartekniker inom ett dygn.
Den första strategin, Osynliggörande, används för att tysta, ignorera eller marginalisera oppositionella personer eller grupper. Berit Ås upptäckte att hon som politiskt aktiv kvinna gång på gång blev ignorerad och förbisedd. Inte minst av män. Men hennes iakttagelser kan gälla alla grupper i samhället. När hon hade ordet på ett möte i kommunstyrelsen bläddrade mannen som satt bredvid henne i sina papper. Han skramlade med sina mynt i fickan. Han reste sig för att hämta en dryck. Han viskade med den som satt bredvid. Och när hennes förslag röstades ner förstod hon vilken makt det ligger i att osynliggöra någon.
På ett samhällsplan handlar osynliggörandet om utrymme i medierna. På onsdagsmorgonen den 24 oktober höjs tre röster från RFSL som kräver att affischerna ska bort från tunnelbanan. Jerry Adbo menar att kampanjen är ”osmaklig och stötande”, Ulrika Westerlund kallar den ”provocerande” och Felix König anser att affischerna inte bör tillåtas i det offentliga rummet. Under dagen stängs kampanjens hemsida av hackers, affischer rivs ner och initiativtagarna får telefonhot. Det är märkligt. Särskilt med tanke på att det enda man faktiskt sagt är: ”Bevara äktenskapet: mamma, pappa, barn”. Osynliggörande är en otäck härskarteknik.
Förlöjligande innebär att man på ett manipulativt sätt framställer sin motpart som fånig och inkompetent. Genom att använda en löjeväckande metafor, som att kalla kvinnor för ”höns”, nedvärderar man en person eller grupp i andras ögon. Just detta sker på Expressens ledarsida när Johannes Forssberg torsdagen den 25 oktober hävdar att vi nu kan ”skåda dödsryckningarna hos en grupp dinosaurier” i tunnelbanan. Forssberg talar vidare om en ”sunkig kampanj” som argumenterar med ”en femårings formspråk och intellektuella spänst”. Forssbergs retorik är ett utmärkt sätt att förlöjliga någon på. Det är klassisk härskarteknik.
Ett tredje maktknep är vad Ås kallar Påförande av skuld och skam. På ett subtilt sätt överförs skulden i en argumentation eller konflikt på den andra parten. Om den kvinnliga medarbetaren till exempel inte klätt sig så utmanande hade chefen aldrig tafsat på henne. Det enklaste sättet att i en offentlig debatt påföra skuld är att kalla andras uttalande ”kränkande”. Miljöpartiets Yvonne Ruwaida menar i ”Gomorron Sverige” att affischeringen i tunnelbanan är ”en kränkning” för alla utanför äktenskapet. Ruwaida kallar budskapet ”ett eko från forntiden” då utomäktenskapliga relationer föraktades. Med andra ord: Alla som står bakom en sådan kampanj borde skämmas. Det är de som bär skulden för diskriminering, homofobi och förtryck. Allt detta på grund av orden ”mamma, pappa, barn”.
Professor Ås uppmanade sina kvinnliga politikerkollegor att signalera till varandra genom att höja ett finger varje gång en viss teknik användes mot dem. Ett finger för Osynliggörande, två för Förlöjligande och så vidare. På så vis mister de sin makt. I förra veckan användes härskartekniker i ett försök att undanhålla ”fel” sorts människor från att komma till tals. Detta urholkar allt populärt tal om det fria ordet och det öppna samhället.
Så avslöja härskarteknikerna där du ser dem. Höj ett finger eller fler.
MARTIN WÄRNELID
Pastor i Elimyrkan, Stockholm
Frilansskribent
Artikeln är publicerad i Dagen den 1 november 2007
