Man ska inte behöva vara kontrollerad av statens öga när man närmar sig Gud, skriver Jacob Rudenstrand i Dagen.
Runt om i vår omvärld fortsätter coronaviruset att spridas och med det krävs nya åtgärder för att begränsa smittspridningen och skydda riskgrupper, vilket är förståeligt. I flera länder är olika former av vaccinationsbevis för att få tillträde till vissa offentliga platser redan en verklighet och nu följer Sverige efter.
Från och med den 1 december är det nämligen tänkt att evenemang med fler än 100 deltagare inomhus – gudstjänster och andra religiösa möten inräknat – ska kräva intyg att man blivit vaccinerad. För de sammanhang som väljer bort att kräva vaccinbevis gäller att man då måste följa andra restriktioner som Folkhälsomyndigheten nu arbetar fram. Exempel på sådana restriktioner kan vara kvadratmetersregler eller krav på avstånd mellan sällskap.
Om vi lämnar de specifika detaljerna därhän och tittar på frågan rent principiellt finns det flera skäl till att undanta kyrkor och andra religiösa sammanhang från kravet på vaccinationsbevis. Sveriges kristna råd har redan i sin remiss till promemorian “Vaccinationsbevis som smittskyddsåtgärd” påtalat att “att begära vaccinationsbevis för deltagande i en religiös samling är en inskränkning av den personliga integriteten som skulle vara oproportionerlig i förhållande till religionsfrihetens grundlagsskydd och som vi därtill inte ser som förenligt med vad en gudstjänst är”. En gudstjänst bör helt enkelt inte kombineras med en individuell ID-kontroll av gudstjänstbesökare – man ska inte behöva vara kontrollerad av statens öga när man närmar sig Gud.
Redan i maj försäkrade digitaliseringsminister Anders Ygeman kyrkorna om att det inte skulle behövas vaccinationsbevis för gudstjänster eller andra religiösa möten. I dag vet vi att det löftet inte höll särskilt länge. Frågan är hur mycket som egentligen krävdes för att regeringen att byta fot. Faktum är att vare sig i den aktuella promemorian eller i pandemilagen förs det knappt något resonemang kring konsekvenserna för religionsfriheten. Mötes-, demonstrations- och näringsfriheten ägnas betydligt mer utrymme i båda lagtexterna. Ändå får dessa fri- och rättigheter begränsas enligt grundlagen, medan religionsfriheten är absolut. Detta vittnar om att denna grundläggande frihet knappt har ägnats någon större tankekraft.
Till sin karaktär är gudstjänster en helt annan form av sammankomst än idrottsevenemang, teaterföreställningar, biografer och konserter. Till landets kyrkor söker sig inte sällan hemlösa, asylsökande, papperslösa, sörjande och andra utsatta. Förväntas de införskaffa digitala intyg för att få tröst och hopp i ett sammanhang som tillämpar vaccinpass, för att annars stängas ute och tvingas leta efter en kyrka som inte gör det? Och vad gör den församling med medlemmar som på grund av sjukdom eller någon annan anledning valt bort vaccinet? Måste de återigen sätta den efterlängtade gemenskapen i församlingen på paus tills de nya smittskyddsåtgärderna hävs? Man kan fråga sig om det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga än för en andligt törstande utan vaccinbevis att komma in i kyrkan?
Ett alternativ är givetvis för kyrkor att tillämpa de restriktioner som Folkhälsomyndigheten tar fram, men då uppstår frågan om de kommer vara proportionerliga givet vad vi hittills sett när det gäller regeringens hantering av trossamfunden. Ett exempel kan vara att begränsa antalet gudstjänstbesökare, något som knappast välkomnas av landets kyrkor ju närmare advent och jul vi kommer.
Det krävs inte mycket för regeringen att undanta gudstjänster och religiösa sammankomster kravet på vaccinpass. Tvärtom vore det en välkommen signal, inte minst i ljuset av att coronakommissionen betonat kyrkornas engagemang under pandemin, som utgör en betydande del av civilsamhället, måste tas till vara och stödjas, något de inte varit direkt bortskämda med under det gångna året.
Det finns även exempel från andra länder på hur detta har kunnat lösas. I Frankrike, som brukar framhållas för sin statssekularism, undantogs kyrkor, moskéer, synagogor och andra platser för religiös tillbedjan från kravet på vaccinpass eller negativt covidtest när det infördes i somras. Anledningen var att grundläggande fri- och rättigheter, så som religionsfriheten, inte kunde likställas med andra “platser för fritid och kultur” där vaccinintyg skulle krävas för att få tillgång till. I Storbritannien förs det även en debatt om det etiska i att staten och applikationsutvecklare via digitala intyg kan kartlägga användares kyrkobesök. Knappast oproblematiskt när det kommer till den enskildes personliga integritet.
När vaccinpass väl införs, hur de används och hur de upphör att användas är viktiga frågor och bör diskuteras. Man kan givetvis vara för vaccinpass och se det som en normal smittskyddsåtgärd men samtidigt bör man inte underskatta den principiella inskränkningen i grundläggande fri- och rättigheter som det de facto innebär. Därför är det rätt att protestera mot den inkonsekvens som präglat hanteringen av religionsfriheten.
Nästa år firar Sveriges religionsfrihet 70 år. Att vi i dag har en situation där religionsfriheten hanteras ytterst valhänt och knappt ägnas någon större tankemöda när stora inskränkningar genomförs vittnar om att vi inte kommit särskilt långt.
Jacob Rudenstrand
Läs på Dagen.se
