Den senaste tiden har flera intressanta religionsdebatter utspelat sig på Sveriges ledar- och kultursidor. En av dessa sattes igång av ABBA-musikern Björn Ulvaeus. SEA:s Olof Edsinger kommenterar här det inlägg som satte igång samtalet.
Det är en märklig kulturdebatt som de senaste veckorna har förts i Svenska Dagbladet. Initiativtagare var den legendariska ABBA-musikern – och ateisten – Björn Ulvaeus, och rubriken på hans inlägg var ”Svårt att förstå dem som ber till Gud just nu”. I mångt och mycket var det ett angrepp på Expressen-krönikören Joel Halldorf, och hans text har också replikerats av Halldorf, liksom av SvD-medarbetaren John Sjögren. Även jag vill dock få kommentera vad Björn Ulvaeus skriver, och det är detta som är syftet med den här artikeln.
Det är flera saker som Ulvaeus lyfter fram som störande i våra dagars andliga sökande. Den första har med riktningen för svenskarnas böner att göra. Han kan inte begripa ”varför människor ber till den som i förstone förorsakat eländet i enlighet med sin egen plan”.
Redan här är vi många som studsar till. Jag är tämligen väl orienterad i den svenska kristenheten, och de kyrkor som under pågående coronakris har predikat detta budskap torde vara lätträknade. Det verkar helt enkelt som att Ulvaeus blandar ihop den klassiskt kristna tanken på att allting som sker, sker inom ramen för Guds allmakt, med tanken att Gud därmed måste vara designern eller avsändaren bakom allt som sker. Så är dock inte fallet. Som den amerikanske teologiprofessorn Don Carson (som jag även citerade i vårt förra nyhetsmail) uttrycker det: ”Gud står bakom det onda på det sättet att inte ens det onda sker utanför gränserna för hans allmakt, och ändå är han inte moraliskt ansvarig för det onda: ansvaret ligger alltid på sekundära aktörer, på sekundära orsaker.”
Det är fullt möjligt att ifrågasätta denna hållning, och det finns både religioner och filosofier som gör just detta. Men det märkliga här är ju att Ulvaeus förutsätter att även vi som kristna ska känna oss träffade av hans kritik. Men det gör vi alltså inte – i alla fall inte i någon större omfattning.
Och inte ens om vi hade gjort det, är Ulvaeus problemformulering invändningsfri. För om Gud faktiskt tillåter att saker som corona drabbar den här världen, för att vi på så sätt ska inse det fatala i att vända universums Skapare ryggen, är det fortfarande fullt logiskt att vända oss till honom i bön – för att pandemin ska leda till något bättre i form av människors frälsning och salighet. För denna tanke finns det därför stöd i den kristna idétraditionen. Som litteraturprofessorn C.S. Lewis formulerade det hela: ”Gud viskar till oss i våra njutningar, talar i vårt samvete men ropar i våra lidanden; de är hans megafon för att väcka en döv värld.”
Nästa sak som Ulvaeus kritiserar är att Halldorf utan omsvep hävdar att Gud inte ger någon förklaring till lidandet – men däremot sörjer över detta, ”inte bara [genom] att stå vid sidan och sympatisera med de lidande, utan [genom] att själv bli en som lider”. ”Hur vet du att Gud sörjer?”, frågar Ulvaeus, samtidigt som han förnekar att lidandet över huvud taget skulle vara ett mysterium. Det är det nämligen bara ”om man föreställer sig en yttre mening med människolivet”.
På ett sätt kan man säga att Ulvaeus här visar prov på mod. Jag känner själv inte till många som skulle hävda att det inte finns legitima existentiella frågor kopplat till människosläktets lidande! Ulvaeus tycks mena att det räcker med ”psykiska och fysiska förklaringar”, och han upprörs över troende som anser sig veta hur Herren väljer att förhålla sig till saken.
Men än en gång: Det är just detta som är kristen tro. Som poeten Ylva Eggehorn så vackert har formulerat det: ”Ingen annan Gud har sår.” Även på denna punkt är det förstås fritt att inte hålla med. Faktum är att alla andra världsreligioner – religioner som ironiskt nog brukar buntas samman som om de vore samma sak – tar avstånd från den här föreställningen. Kristendomen är unik i det att vi bekänner Jesus som Gud, som i sin kropp har tagit all den här världens ondska och lidande på sig. Och ja, just detta ger oss ett unikt sätt att nalkas lidandets problem. Just det som Joel Halldorf skrev om i sin Expressen-krönika.
Utrymmet räcker inte till för att skärskåda alla påståenden som Ulvaeus gör. Hans försök att bunta samman Halldorf med vetenskapsförnekare och populistiska politiker får dock betraktas som något av ett lågvattenmärke. Men det har väl att göra med den bland ateister så populära villfarelsen att tro och vetande skulle vara varandras fiender. Det är också detta som både Joel Halldorf och John Sjögren har tagit fasta på i sina repliker.
Sjögren skriver till exempel: ”Visst finns det exempel när religionen på ett otillbörligt sätt satt sig emot vetenskapen (Galileo är här det ständigt upprepade exemplet). Men ser man lite mer sakligt på historien ser man snarare det motsatta, det vill säga att vetenskapen växt fram i en djup harmoni med religionen.
Man skulle rent av kunna argumentera för att det är en rad religiösa antaganden och föreställningar som möjliggjort naturvetenskapernas framväxt. Ett av dessa antaganden är att världen inte är Gud. I den judeokristna föreställningsvärlden, till skillnad från många andra religiösa system, är världen inte gudomlig. Världen ska inte dyrkas. Detta möjliggör, i en god bemärkelse, en objektifiering av världen. Det går att utföra experiment på den, utforska och kartlägga den utan att kränka det gudomliga. Att sträva efter att förhålla sig objektivt till verkligheten är här med andra ord närmast ett religiöst imperativ.”
Halldorf är inne på samma linje, men spinner också vidare på frågan om vetenskapens begräsningar: ”Kristendomen kan inte på någon punkt vara i konflikt med det som kan slås fast vetenskapligt. Men det betyder inte att allt som kristna tror kan bevisas vetenskapligt. Detta gäller dock inte bara kristendom, utan alla övertygelser som rör mening, moral och skönhet.
Vetenskapen är värdefull, men begränsad. Det går inte att bevisa vetenskapligt att människan har ett unikt och okränkbart värde, men vi gör ändå rätt i att tro att det är så. Filosofen Ingemar Hedenius ville göra upp med alla föreställningar som inte kunde grundas på evidens och empiri – men det går inte leva i en sådan värld. Och ännu mindre går det att bygga civilisation på en sådan scientistisk världsbild, för kultur kräver ideal, värderingar och idéer om skönhet och mening.”
Ett närmare studium av dem som stod i centrum av den vetenskapliga revolutionen stryker under dessa påståenden. Enligt sociologen Rodney Stark var 96 procent av de 52 mest framstående vetenskapsmännen mellan 1543 och 1680 antingen ”hängivet” eller ”konventionellt” religiösa.
Och kanske ännu mer anmärkningsvärt: En undersökning från 1969, omfattande 60 000 amerikanska högskolelärare, visade att mer än hälften av alla anställda vid de naturvetenskapliga institutionerna beskrev sig själva som religiösa. Inte mycket av konflikt mellan tro och vetande där, inte!
Nu kan ju inte heller Ulvaeus hålla sig från att predika för sina läsare. Angående evigheten säger han att ”jag satsar på att ’det stora ingenting’ är just – ingenting”. Hans råd till oss som läser är därför att finna tröst i det totala utslocknandet där det ”per definition inte finns något subjekt som kan känna alls”. Varje god buddhist skulle nicka instämmande, även om det brukliga inom denna religion är att tala om nirvana.
Själv känner jag mig dock betydligt mer befryndad med Kristina från Duvemåla, som i Ulvaeus egen sång brister ut: ”Du måste finnas, du måste / Jag lever mitt liv genom dig / Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav.”
Kristina är också medveten om något som helt lyser med sin frånvaro i Ulvaeus artikel: ”Vem skulle känna min ånger och sedan förlåta? / Friden i själen, ja, vem skulle skänka mig den? / Vem skulle så ta emot mig till slut efter döden? / Om du inte fanns till, vem tar hand om mig sen?”
När jag själv sjunger med i denna text är det inte för att jag – som Ulvaeus gör gällande – är rädd eller präglas av dödsångest. Snarare är det som John Sjögren skriver: den troende människans grundhållning är förundran. Att människor vänder sig till Gud i en tid då marken skakar under deras fötter tycker jag samtidigt är naturligt. I jämförelse med detta framstår nämligen Ulvaeus evangelium utan ”yttre mening med människolivet” som otroligt fattigt.
Och, som den berömde kristne vetenskapsmannen Blaise Pascal skrev: Vetenskapen kan inte bevisa för oss om Gud existerar eller inte. Men om han gör det och vi tror på honom har vi vunnit allt. Om han gör det och vi inte tror på honom har vi i stället förlorat allt. Vad har vi då att förlora på att välja trons väg?
Olof Edsinger, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen
