Påstående att det bara är människor med samma karaktärsdrag såsom hudfärg, etnicitet, sexualitet och liknande erfarenheter som kan gestalta eller bäst uttolka dessa människors verk väcker frågor även om den religiös identiteten. Samtidigt är den separatistiska tankegången inkonsekvent, menar SEA:s Jacob Rudenstrand.
Är det bara människor meden viss hudfärg, etnicitet, sexualitet eller likartade erfarenheter som kan gestalta andra med motsvarande karaktärsdrag? Och gäller dessa spelregler även när kritiker ska recensera författares och andra konstskapares verk, i synnerhet av rasifierade personer?
Dessa frågor engagerar på flera håll i kulturvärlden. Nyligen skrev Aftonbladets Nioosha Shams en text där hon problematiserar det faktum att andra svenska recensenter inte tycks dela hennes uppskattning av den nya Disney-filmen Encanto, ”Med vit, okunnig blick på rasifierades verk”. Hennes slutsats är att det beror på att man inte delar liknande erfarenheter eller har samma bakgrund som verkets gestalter. Vita svenskar bör helt sonika inte recensera rasifierades verk – i alla fall om man vill göra verket rättvisa.
Shams text är inte utan poänger. Visst är det så att berättelser och andra konstnärliga verk tjänar på att det finns en igenkänningsfaktor hos den som recenserar. Vi tenderar alla att dras till sådana verk som slår an en ton i vårt medvetande. Att sjunka ner med en bra bok kan ibland kännas som att komma hem – och för det kan det behövas en bekantskap med innehållet. Jag delar även hennes förhoppning på större mångfald bland svenska författare.
Samtidigt präglas den separatistiska tanke som Shams text driver – att rasifierades verk bara bör bli recenserade av andra rasifierade för att bli korrekt förstådda – av en inkonsekvens. Jag ska snart återkomma till vad denna är. Men först är det viktigt att påpeka att Sham inte är ensam, utan att detta är ett mönster som går igen på flera håll i kulturvärlden inspirerat av woke-rörelsen. Detta att man inte kan korrekt förstå eller gestalta människor med andra erfarenheter än en själv.
I Hollywood stormar det nu kring skådespelerskan Helen Mirren för att hon spelar den israeliska premiärministern Golda Meir i en kommande film, trots att Mirren själv inte är jude. I november rapporterades det att Eddie Redmayne ångrat att han spelade transpersonen Lili Elbe i ”The Danish girl”, för vilken han Oscarsnominerades. Och Zoe Saldana har bett om ursäkt för att hon spelat jazzsångerskan och pianisten Nina Simone då hon bar smink som gjorde hennes hudfärg mörkare. Exemplen kan mångfaldigas.
Förutom att det går att ironisera över kritiken (från det faktum att Mirren har spelat judinna tidigare i bland annat ”Kvinnan i guld” och ”The Dept” utan att det debatterades, till att Redmayne har kunnat gestalta vitt skilda personer som trollkarlar, rymdvarelser, ALS-drabbade fysiker och 1800-talsrevolutionärer), går hela poängen med konstskapandet förlorat om man inte kan levandegöra människor med andra bakgrunder och identiteter. Till exempel går det ju att argumentera att Denzel Washingtons gestaltning av Macbeth, en roll som han rätteligen har hyllats för, skulle vara problematisk då han enligt woke-tänkandet har ”fel” hudfärg för en skotsk medeltida general.
Dragen till sin spets drabbar denna separatistiska tankegång hela det mellanmänskliga utbytet av just erfarenheter, kultur och upplevelser.
Som Paulina Neuding skriver i Svenska Dagbladet: ”Om vi inte kan leva oss in i andras liv, låna perspektiv av andra, är det ett slag mot värderingar som bär upp vår civilisation. Det är en i grunden separatistisk tanke som utgår från att ras och kön är definierande egenskaper som aldrig kan överbryggas. Och som går hand i hand med att människor inordnas i nya hierarkier, beroende på egenskaper som de själva inte rår över. Om icke-judar inte får spela judar – varför skulle judar kunna leva sig in i hur det är att vara icke-jude? Och vilken folktribunal är det i slutänden som bestämmer vilka grupper som får göra vad?”
Och när vi ändå rör oss sig i de religiösa identiteternas gränstrakter, nästa gång en Knutby-serie görs eller när någon svensk film ska gestalta frikyrkligheten, borde då inte rollerna gå till sådana som har kunskap och erfarenhet av dessa minoritetssammanhang och inte någon som approprierar frikyrkligas särdrag? Och hur många roller i Utvandrarna gick egentligen till väckelsekristna, ett tema som Vilhelm Moberg särskilt lyfte fram i förlagan? Eller för att prata med Nioosha Shams, borde inte samtliga kristnas verk (historiska och nutida) endast recenseras av kristna kritiker? Just för att undvika en motsvarande ”ateistisk okunnig blick” på religiösa minoriteters liv? Det gäller författare som J.R.R. Tolkien, Jane Austen, Evelyn Waugh, T.S. Eliot, Marilynne Robinson, Joel Halldorf …
Borde jag kräva att min egen bok, där jag argumenterar för religionsfriheten, bara recenseras av medlemmar i en Pingstkyrka – något som blir högst motsägelsefullt givet just religionsfriheten? De flesta inser nog att ett sådant tänkande isolerar oss människor i små enklaver och berövar oss såväl kulturell rikedom som nya upptäckter.
Och den där inkonsekvensen som går igenom Shams text då? Jo, hennes tes att bara rasifierade bör recensera andra rasifierades verk för att bli korrekt förstådda är självmotsägande. Alla som har ”vit, okunnig blick”, där jag förmodligen är inkluderad, kan ju inte korrekt förstå hennes verk som rasifierad. Och det inbegriper i så fall även hennes artikel i Aftonbladet. I slutändan har Nioosha Sham talat för döva öron, om vi ska ta hennes ord på det. Vilket många av oss ju inte kan då vi är okunniga. Det är i alla fall den logiska slutsatsen.
Jacob Rudenstrand, bitr. generalsekreterare
