Tidningen Christianity Today rapporterade nyligen att färre än en procent av utsända missionärer arbetar bland världens mest onådda folk. Samtidigt pågår det en internationell diskussion om legitimiteten i begreppet ”onådda folk”. Här i Sverige samtalas det om själva missionsbegreppet, skriver Jacob Rudenstrand.
Kristi himmelsfärd, som vi precis har firat, är till stor del också missionsbefallningens dag. I Apostlagärningarna 1:6–11 kan vi läsa om hur lärjungarna innan himmelsfärden förväntar sig ett upprättat Israel, utan romersk ockupation, något som Jesus markerar inte är deras bekymmer. Istället, säger han, ska de vara hans vittnen ”till jordens yttersta gräns”.
Hur kristna har tacklat missionsbefallningen har sett olika ut i alla tider. Christianity Today konstaterar i en nyligen publicerad artikel att begreppet “onådda folkgrupper” för 45 år sedan förändrade hur man tänkte om mission. Utmaningen blev mer specifik. Men nu menar missionsexperter att även begreppet ”onådda folk” riskerar att bli ospecifikt.
Till exempel berättar en missionsledare för tidningen att det finns ett statusvärde i att marknadsföra sig som aktiv bland onådda folk – ingen vill ju nå en grupp som ”redan är nådd”. På så sätt kan mindre och mer lättillgängliga grupper som redan har en kristen närvaro få alla arbetare på bekostnad av mer svårtillgängliga grupper. I en tid då varje ”ministry” ser behovet av att profilera sig som i framkant finns det en risk att både det strategiska och det långsiktiga arbetet kommer på undantag.
I Sverige har det de senaste åren varit vanligt med kristna initiativ utanför de traditionella samfunden. Drivna människor med entreprenörsanda har sett ett behov, men kanske inte fått det gehör som man har önskat inom ramen för sitt eget sammanhang, och därför startat eget. Sedan kan nyhetens behag – att nå de ”verkligt onådda” – göra att man drar medel från det arbete som bedrivs med längre historia och framförhållning. Här finns behov av fortsatt goda samtal mellan olika missionsaktörer!
Ett annat viktigt samtal kring mission här i Sverige rör själva missionsbegreppet. Nyligen bjöd Sveriges kristna råd och Svenska missionsrådet in till en seminariedag om mission i samband med sina respektive årsmöten. I ett av seminarierna diskuterades missionens relation till biståndsarbete, ett ämne som länge har varit på tapeten.
Lausannedeklarationens huvudförfattare, teologen John Stott, skrev bland annat i ”Christian mission in the modern world” (1975) om erfarenheterna från Kyrkornas världsråds möte i Uppsala 1968. Där mötte han en överbetoning av social hjälpverksamhet på bekostnad av evangelisation i samtalen om mission. Man sa återkommande att ”världen satte agendan” och att Guds mission handlade om social harmoni, något som Stott reagerade starkt på.
Vid en av samlingarna i Uppsala välkomnade Stott att man ”uppmärksammade hunger, fattigdom och orättvisor runt om i världen”, men beklagade sig över att det inte fanns ”någon jämförbar oro eller medlidande för miljoner människors andliga hunger, vilka utan Kristus kommer att gå förlorade”.
Om missionsbefallningen reduceras till att arbeta för social rättvisa, fattigdomsbekämpning, mänskliga rättigheter och miljömål, blir det i praktiken ett slags spegelbild av framgångsteologin där konsekvenserna av frälsningen främst ska plockas ut här och nu.
SKR:s och SMR:s seminarium illustrerade även denna glidning – och spretigheten mellan de olika kyrkorna. Bland annat menade Eva Ekelund vid ACT Svenska kyrkan att vi inte bedriver hjälpverksamhet för att människor ska bli kristna – ”vi har korset bakom oss, inte framför oss”, som hon uttryckte det. Givetvis har hon rätt i att kristna ska hjälpa människor oavsett deras gensvar till evangeliet. Det kan även uppstå en felaktig beroenderelation till kyrkor och kristna organisationer där de som tar emot hjälp känner sig ”tvingade” att bekänna en tro. Samtidigt får det inte bli en ursäkt för att inte alls sätta ord på det kristna budskapet. Som Erik Johansson, internationell missionssekreterare inom EFS, menade: Titta bara på den livsförvandling i realtid som Sanne i Uppdrag granskning varit med om, tack vare evangeliet om Jesus Kristus!
Sedan är mission i form av att sprida ett konfessionellt budskap inte enbart förbehållen kyrkorna. Som den avgående europaparlamentarikern Christofer Fjellner (M) nyligen uttryckte det i Svenska Dagbladet om den svenska självbilden ute i världen: ”Sverige befinner sig på ett ständigt missionsuppdrag”. Tydligast blir det kanske i biståndspolitiken, vilket är en av Fjellners poänger.
Medan man i kyrkliga sammanhang känner att man behöver tona ner de tydligt kristna markörerna om att plantera församlingar och arbeta med strategiska evangelistiska initiativ, talar man i SIDA-dokument om att bekämpa patriarkala värderingar, utvecklingsarbete kring genus, jämställdhet och hbtq-frågor, religionens roll i radikaliseringsprocesser… – samtliga områden med en konfessionell inriktning som ska bemötas med en sekulär livssyn. Samtidigt pågår en livlig debatt i Dagens Nyheter om UD:s politiska styrning av biståndsforskningen. ”I synnerhet skulle forskare tydligt ange på vilket sätt forskning anknöt till jämställdhetsmål och genusteorier”, skriver Sten Widmalm, professor i statskunskap. Det är knappast att släppa forskningen fri.
Samtidigt pekar forskning på missionens stora betydelse för demokratiutveckling, vilket jag har skrivit om i webbtidningen Smedjan.
Vi talar gärna om behovet av universella värderingar i utvecklingsområden, utan att förstå att dessa värderingar egentligen inte är universella. Alla ser inte varför omsorg om den fattige är en tanke som har utvecklats främst i en kristen kontext. Tydligast blev detta för mig under en resa i Vietnam då jag bland annat besökte buddhistiska, hinduiska och kristna helgedomar. Även om landet har en stark ekonomisk tillväxt finns det fortfarande en djup fattigdom. Men det var bara vid kyrkorna som det fanns tiggare – för det var där de kunde förvänta sig hjälp. I en kontext där man förtjänar att leva i misär på grund av handlingar i ett tidigare liv, blir berättelsen om den korsfäste Människosonen, som var de marginaliserades vän, revolutionerande.
Denna helg samlas ett antal kristna samfund till årskonferenser för att samtala om viktiga frågor. Mission sägs vara kyrkans DNA, men om missionen omdefinieras väcks frågan om kyrkan i förlängningen har att bearbeta sin egen identitet. Det är därför Lausannedeklarationen så tydligt talar om att ”fastän försoning mellan människor inte är detsamma som försoning med Gud, social handling inte detsamma som evangelisation och politisk frigörelse inte detsamma som frälsning, så erkänner vi dock att både evangelisation och socialt och politiskt engagemang tillhör vår kristna plikt.”
Jacob Rudenstrand
Bitr. Generalsekreterare
