De senaste veckorna har jag deltagit i två intressanta arbetsdygn, som båda har gått i missionens och evangelisationens tecken. Det första var en samling på Bjärka-Säby under rubriken Ung vuxen tro. Det andra var en planeringsträff i Oxford för Lausannerörelsens konferens i Europa, som är planerad till den 21–25 oktober 2020.
Dygnet på Bjärka-Säby var jag själv en av initiativtagarna till. Totalt var vi ett 25-tal kristna ledare på plats, och de frågor vi stannade upp inför var dessa:
• Vad är det som får unga människor att stanna i, respektive lämna, den kristna gemenskapen?
• Vilka trender i kyrka och samhälle påverkar utvecklingen mest?
• Vilka samtal behöver vi föra, och vilka frågor behöver vi ställa, för att se en bättre utveckling bland framtidens 20+are?
Alla som hade kommit samman var på det klara med att dessa frågor är angelägna. Tillsammans försökte vi belysa det andliga landskap som våra unga är en del av, och vi lyssnade till föredrag på teman som: ”Guds rike i en konsumtionskultur”, ”Att vara stolt över sin församling” och ”Går världsbilderna att få ihop?”
Själv hade jag uppdraget att sätta ord på några tankar och teorier om hur vi kan behålla våra unga i den kristna gemenskapen. Kortfattat vill jag här dela med mig av vad jag sa.
Den studie på detta tema som fått störst genomslag i Sveriges frikyrklighet är utan tvekan Carl Henric Jaktlunds bok Jesus gick vidare och kyrkan stod kvar. Det finns saker man kan resa frågetecken inför i denna, och den ger knappast några heltäckande svar på varför frukten från de gigantiska ungdomsgrupperna på 80- och 90-talet visat sig så blygsam. Men Jaktlunds fyra huvudspår är väl värda att notera:
• Ungdomens utpräglat svartvita tänkande som går över i något mer gråskaligt.
• Tonårens känslomässiga rus som stillar sig.
• Ungas behov av äldre förebilder och vägledare.
• Vikten av att fatta ett nytt och personligt trosbeslut på tröskeln till vuxenlivet.
Ett annat försök att belysa vad som krävs för att en tro ska kunna hålla livet ut, finns att hämta hos teologen Erling Birkedal. I sin avhandling talar denne norrman om att tron kan sägas få sin näring utifrån tre olika dimensioner: Den kognitiva (eller intellektuella), den emotionella (våra upplevelser) och den sociala (den gemenskap vi är en del av). Ju fler av dessa dimensioner som engageras, säger Birkedal, desto stabilare blir vår kristna tro.
Konkret innebär detta att om vi som kyrka vill skapa förutsättningar för att både vinna och behålla nästa generation för Kristus, behöver vi strategiskt arbeta på alla dessa fronter. I vår verksamhet behöver det finnas …
… en intellektuell dimension, där kritiska frågor välkomnas och där man inte måste offra logiken på trons altare.
… en känslomässig dimension, där utrymme ges för bön, lovsång och gudsmöten.
… en social dimension, där det finns möjlighet att ”bara vara” och bygga goda och djupa vänskapsband till människor som delar ens tro.
Det är lätt att se att olika kyrkor ”nischar” sig genom att betona en eller två av dessa dimensioner. Men nyckeln ligger alltså i att inte bli för snäv. Om kyrkan bara möter behov som går att fylla lika bra (eller bättre) någon annanstans, är risken nämligen stor att våra unga ”hoppar vidare” till sammanhang utanför kyrkan. En tajt social miljö i ungdomsgruppen kan till exempel ersättas av en icke-kristen vänkrets när man flyttar till en annan stad. Samma typ av konkurrens kan dyka upp om tron bara bygger på känslomässiga ”kickar”; om tron mest förknippas med en viss typ av upplevelse, kan den helt enkelt ersättas av ett liv av festande eller shopping eller av en förälskelse i en icke-kristen pojk- eller flickvän. Och så vidare.
En tredje teori kan hämtas från USA, där Barna Institute för ett antal år sedan gav ut den omtalade studien You Lost Me (Ni förlorade mig). Rapportens författare, David Kinnaman, talar i denna om flera områden där kyrkan ofta visat sig komma till korta. Det kan röra sig om ytlighet eller anti-vetenskaplighet eller överbeskyddande eller fördömande mot dem som tvivlar. Som motbild till detta talar Kinnaman om dygder som urskillning, nyfikenhet, en förvaltande hållning till skapelsen och lärjungaträning i mindre grupper.
Själv valde jag till sist att sätta ord på några av de avgudar som vill stjäla vår lojalitet som Jesu lärjungar. Hur materialism, njutning och popularitet inte bara representerar frestelser, utan faktiskt är en form av makter som vill äga våra hjärtan. Om våra unga ska ha en chans att överleva – ja, till och med övervinna – i vår postmoderna konsumtionskultur måste vi därför inse att det pågår en strid om våra sinnen. Steg två måste sedan vara att vidta åtgärder, konkret genom ett antal andliga praktiker som kan fungera som hjälp för att bevara våra hjärtan.
Samtalet om dessa och liknande frågor behöver fortsätta. Men jag är tacksam för att vi på SEA kunde få bidra till att vi med Unga vuxna-dygnet tog i alla fall ett steg framåt på denna resa. I detta fall tillsammans med ett antal kristna ungdomsförbund, som har en stark vilja att driva frågorna vidare. Det torde med andra ord bli någon form av uppföljare längre fram. Redan den 17 oktober har vi vår intressanta dag om världsbilder tillsammans med Johannelund och Re:formera-nätverket, som på många sätt kan sägas länka in i detta samtal.
Allt som jag har nämnt ovan tar jag också med mig i planeringen av Lausannekonferensen i Tyskland som vi i SEA får vara delaktiga i. Många av utmaningarna är desamma i stora delar av västvärlden, och trenderna som vi förhåller oss till är i det närmaste globala. Sådant är det kulturella trycket i dag.
Just därför behöver vi också stå samman som kristna – både i Sverige och i det stora nätverk vi får vara en del av genom Lausannerörelsen. Tack för att du som SEA-vän vill vara delaktig i detta!
