Religiösa provokationer och smädandet av heliga ting är sällan trevliga. Många gånger är de tvärtom vedervärdiga och respektlösa, som Sebastian Stakset uttrycker det i ett instagraminlägg. De koranbränningar som genomförts den senaste tiden, och som mötts av både våldsamheter och av ökad hotbild mot Sverige, kan med fog beskrivas med Staksets ord. De är knappast uttryck för vuxen religionskritik eller debatt om problematiska övertygelser inom islam. Det är alltid bättre att läsa och debattera Koranen än att bränna den, något inte minst muslimska organisationer borde bjuda in till.
Samtidigt ryms den plumpa, osmakliga, respektlösa – till och med vedervärdiga – driften av religion inom religions- och yttrandefriheten. Även om det kan vara olämpligt är det tillåtet. Givetvis behöver polisen inte ge demonstrationstillstånd utanför en moské/kyrka/synagoga i samband med en religiös högtid. Människor ska kunna fira gudstjänst i frid. Däremot är det problematiskt av flera skäl att såväl kristna, muslimska som sekulära företrädare och debattörer vill förbjuda brännandet av Koranen helt.
För det första är ett förbud mot att bränna Koranen inte tillräckligt. Det finns nämligen gott om andra handlingar som provocerar fromma muslimer. Man kan exempelvis riva sönder Koranen, stå på den eller sparka den. Ett koranbränningsförbud är helt enkelt inte tillräckligt.
Dessutom kan även kristen mission bland svenska muslimer uppröra. När exempelvis en grupp kristna somalier missionerade på Rinkeby torg år 2011 provocerade detta några av deras muslimska landsmän som bodde i området så mycket att det ringdes in ett dödshot i Sveriges radio från en person som utgav sig för att vara imam.
För det andra är det inkonsekvent. År 2019 publicerade SVT ett humorklipp i sociala medier med komikern Per Andersson sjungandes naken om bland annat Jesus Kristus samtidigt som ett krucifix täckte för hans könsorgan. Kristna från Mellanöstern – många från länder där kristna förföljs – protesterade utanför SVT-huset och krävde en ursäkt. SVT stod dock på sig och hävdade att det var ”viktigt för yttrandefriheten” och att ”vi kan inte begränsa oss utifrån vem som kan tänkas bli upprörd”.
Trots att videon enligt initiativtagarna illustrerade ”en trend i svenska medier där kristendomen smutskastas” krävde politiker, biskopar, professorer eller journalister ingen lagstiftning mot religiöst hån i solidaritet med sårade kristna. Inte heller när många kände bestörtning över utställningen Ecce Homo och att den visades i bland annat Uppsala domkyrka, och nu senast i Europaparlamentet, framfördes det förslag på att ändra i lagen. Tvärtom. Den konstnärliga friheten trumfade sårade religiösa känslor.
För det tredje riskerar svensk yttrandefrihet att kapas av dem som knappast bryr sig om verkligt förtryck av muslimer. Det är inte första gången Islamiska konferensorganisationen (OIC), med 57 medlemsstater och som nu organiserar de internationella protesterna mot Sverige med anklagelser om islamofobi, kräver ett globalt regelverk mot hädelse. Flera medlemsländer, som Iran och Pakistan, har själva drakoniska hädelselagar som de gärna exporterar. I samband med de danska Muhammedkarikatyrerna var man därför pådrivande i protesterna. Men Kinas fängslande av miljontals muslimska uigurer i Xinjiang är man tyst om.
När Pakistans förre premiärminister Imran Khan, som var en ledande röst inom OIC, intervjuades av nyhetssajten Axios 2021 om varför han kampanjade mot ”islamofobi i väst” men teg om folkmordet på muslimer i Kina, förnekade han Kinas övergrepp. Senast i höstas röstade flera OIC-länder ned ett FN-förslag om att debattera Kinas förtryck av muslimer. Det vore ett angeläget samtalsämne för utrikesminister Tobias Billström då han bjudit in OIC:s generalsekreterare till Sverige.
Låt oss vara ärliga. Eftersom det i praktiken bara är rädslan för konsekvenserna av hädelse mot islam, och inte mot andra religioner, som orsakat kraven på förbud, behöver vi ställa oss frågan om vi ska omförhandla de mänskliga rättigheterna i enlighet med OIC:s tolkning.
Religionsfriheten innebär inte att religiösa övertygelser fredas från kritik och hån. Svenska katoliker, pingstvänner och livets ordare har fått lära sig tolerera smädandet av sin tro och många gånger kunnat bemöta invändningar och kritik på ett kreativt sätt. Bland annat genom seriös debatt om Bibelns anspråk. Varför inte från muslimskt håll erbjuda debatt om Koranen? Och nu när Sverige utmålas som ett islamfientligt land och ett legitimt mål för terrorism ligger det inte minst i svenska muslimska ledares intresse att via internationella kontakter bidra till att sänka konfliktnivån. Detta är även deras land.
Läs på dagen.se
