I alla andra viktiga frågor som engagerar kultursidorna – som klimatkris, populism och främlingsfientlighet – heter det att sanningen ska göra oss fria. Varför inte när det gäller om det finns en Skapare? Det skriver Jacob Rudenstrand.
Kristendomen trendar igen. Det menar ett antal olika medier som uppmärksammat att samtalet om tron tar alltmer plats i kultursverige. I böcker, poddar och kultursidor syns återkommande kristna teman lyftas. Till och med Dagens Nyheter har blivit religiös på äldre dagar och lämnat förra seklets kristendomskritik.
År 1909 avskaffade Dagens Nyheters ledarsida djävulen. Omkring 40 år senare gav samma tidning draghjälp åt Uppsalaprofessorn Ingemar Hedenius i tro och vetande-debatten mot Svenska kyrkan. Med sin fräna kritik av vad han beskrev som en “patetisk tro” hos prästerskapet – tron att Jesus uppstod från de döda när man egentligen instämmer i att det är praktiskt omöjligt – påverkade han synen på religionen under lång tid framöver. Resultatet: Kyrkan i stort tog sin tillflykt till idéströmningar som i varierande grad präglades av tidsandan – med befrielseteologi, feministteologi, ekoteologi, postmodern teologi och queerteologi som följd.
Dödsrikets portar skulle aldrig få makt över kyrkan, sade Jesus enligt Matteusevangeliet kapitel 16. Detta fram tills Dagens Nyheter tog sig an uppgiften som kyrkans lieman. Schackmatt. Fattades bara att DN skulle författa dess nekrolog.
Men i dag tycks ändå kyrkan och dess förmenta baneman ha slutit fred. Till och med blivit bundsförvanter. Lagom till att det uppmärksammats att det pågår en kristen trend i kultursverige, där tron inte längre raljeras över på kultursidorna, ligger DN:s skribenter i frontlinjen med återkommande texter på kristna teman.
På ledarsidan belyser man tystnaden kring förföljda kristna i världen och påminner om att den genomsnittlige kristna på planeten Jorden är något annat än en medelålders vit lärare från Jönköping.
Och även om kultursidorna huserar sin egen teolog i form av Patrik Hagman (Expressen har redan knyckt poddparhästen Joel Halldorf) handlar det inte om något religiöst alibi. Trots att många säger sig värja sig för den tvångströja som religionen upplevs vara, uttrycker flera medarbetare något av en hemlängtan när det gäller kyrkan. Även om Kristina Lindquist nyligen beskrev sin kyrkliga uppväxt som “totalitär, rent själsligt”, känner hon ett styng av avund för dem som tror. Och i en krönika om skolans Luciafiranden skriver Hanna Hellquist att samtidigt som hon håller “alla former av religion på ett behörigt avstånd” saknar hon ändå ritualerna kring Lucia: “Vi slängde ut ritualerna med religionen och jag saknar dem. En vacker dag ska jag våga mig in i värmen igen.”
En som tycks ha vågat sig in i den kyrkliga värmen är ändå kulturchefen själv. Björn Wiman anlägger återkommande ett närmast religiöst språk på såväl klimatkris som flyktingkris. Gott så; de flesta utmaningar människan möter har en existentiell dimension – även om man kan invända att politiken har kommit att fylla religionens roll med sina egna ultimativa anspråk. I en text precis innan jul tar Wiman bibelbladet från munnen: “jag går i kyrkan”. Och inte nog med det, numera läser han “med i trosbekännelsen och Vår fader”. Men så kommer brasklappen: “inte för att jag underkastar mig varje ord, utan för att jag upplever själva utsägandet av dem som meningsfullt.”
Att kulturskribenter, liksom alla människor, ger uttryck för ett ärligt andligt sökande och är beredda att ge kyrkan en chans, är något att välkomna. För en kyrka som är trygg i sin egen bekännelse och lära är ärliga frågor och tvivel inte heller något att frukta.
Men det är ändå något som skaver i den kristna kulturtrenden. Kanske formuleras det bäst av Björn Wiman själv i sin artikel innan jul. Hans upptäckt av det meningsfulla i kyrklig liturgi och att närma sig kristen tro handlar nämligen främst om “tillhörighet, snarare än övertygelse. Förtröstan snarare än förvissning”. Han markerar också mot vad han kallar “den svenska synen på religion, som ofta förvandlats till en antingen-eller-fråga om existensen av en eventuell Gud”.
Sanningsfrågan reduceras alltså till en “banaliserande bild av religionens roll i människors liv”. Och är frågan om något är sant verkligen unik svenskt? Är det inte tvärtom, allmänmänskligt? Wiman, enligt honom själv, ger uttryck för “en mognare syn på religion”. Varför det är mognare att överge sanning för enbart meningsskapande utvecklas inte.
I alla andra viktiga frågor som engagerar kultursidorna – som klimatkris, populism och främlingsfientlighet – heter det att sanningen ska göra oss fria. Lyssna på experterna! Varför inte när det gäller om det finns en Skapare? En objektiv mening med livet – och inte bara vårt subjektiva meningsskapande i livet.
Och credot som Wiman och andra läser med i, där Jesus bekänns som “uppstånden igen ifrån de döda, uppstigen till himmelen” och “därifrån igenkommande till att döma levande och döda” betyder något. Är Jesus Guds Son eller inte? Är han uppstånden från de döda eller inte? Behöver vi goda nyheter eller bara råd om hur personlig mening och stabilitet kan skapas?
Det är ironiskt att Centerns nye partiledare Muharrem Demirok kritiseras för att han är medlem i Svenska kyrkan då han beskriver sig som kulturell muslim. Han tror ju inte på budskapet! Men samma kritik borde i så fall riktas mot alla de ateister/agnostiker/relativister som inte delar kyrkans exklusiva bekännelse och lära men ändå är medlemmar. Det gäller även kulturchefer som bara ser utsägandet av en bekännelse som meningsfull men inte också sann.
Frågan är om Ingemar Hedenius vänder sig i sin grav eller om han konstaterar att han fick rätt i att gudstjänster ses som enbart ett “slags högtidliga sällskapsnöjen i traditionella former”[1], om än utifrån existentiella behov. Det senare behöver inte vara fel. Återigen: existentiell längtan kan öppna till något större. Men ett viktigt steg är ändå att ställa frågan om sanning.
[1] Hedenius, Ingemar, Tro och vetande, Bonniers 1971
Jacob Rudenstrand, bitr. generalsekreterare
Artikeln har även publicerats på Dagen.se
