Att inte ta tillfället att predika kristen tro för människor av annan religiös övertygelse och hålla inne på den skatt som evangeliet innebär tyder knappast på generositet. Snarare att kyrkorum och kapell lånas ut på andlig entreprenad. Det skriver Jacob Rudolfsson om biskop Eva Brunnes förslag att Sjömanskyrkan märker ut riktningen mot Mecka.
Debatten om huruvida en kristen kyrka bör tro och predika att Jesus är enda vägen till Gud fortsätter att ge eko i olika sammanhang. Nyligen bekräftade Eva Brunne, biskop i Stockholms stift, ryktena kring att hon föreslagit
för Sjömanskyrkan att man installerar en riktningsvisare mot Mecka och bär ut krucifixet vid de tillfällen muslimska trosutövare vill utnyttja bönerummet. ”Precis så som redan görs i gemensamma bönerum på
flygplatser och i en del sjukhuskapell”, enligt Stockholms stifts hemsida. Kyrkor uppmanas därför att inte vara ”snåla mot människor av annan tro”.
Men att inte ta tillfället att predika kristen tro för människor av annan religiös övertygelse och hålla inne på den skatt som evangeliet innebär tyder knappast på generositet. Snarare att kyrkorum och kapell lånas ut på andlig entreprenad.
När den tongivande före detta ärkebiskopen K G Hammar, aktuell med en ny bok, nyligen intervjuades av finska Hufvudstadsbladet, hävdade han att evangeliernas redogörelser av uppståndelsen bör tolkas metaforiskt och inte historiskt:
”Uppståndelse är, tror jag, något väldigt relevant om man inte knyter den till händelser för två tusen år sedan som ska förstås på ett visst sätt”.
Huruvida Jesus i faktisk mening uppväcktes kroppsligen från de döda är alltså irrelevant, såväl för de första kristna, vilka vittnade om det, som för kristna idag. Intressant nog resonerar inte Hammar så i andra frågor. Lite längre ner i samma artikel vänder Hammar sig starkt emot kolonialismens och imperialismens historiska övergrepp; där är det uppenbart att han betonar relevansen i de faktiska händelserna som knyts till exempelvis kolonialismen.
När domprosten Hans Ulfvebrand, en av artikelförfattarna till artikeln i Dagens Nyheter, som hävdade att alla religioner leder till samma Gud, till tidningen Dagen kommenterar Nya testamentets exklusiva formuleringar om Jesus, menar han att det är kärleksspråk. Som när en man säger till sin hustru: ”Du är den vackraste av alla kvinnor”. Det uttrycker hur han subjektivt känner för henne; det är inte ett objektivt sanningsanspråk. Han menar inte att hon med nödvändighet kommer att vinna titeln miss universum nästa år. Alltså, för kristna är Jesus vägen till Gud. Därmed intar man den bekväma, men okritiska, inställningen att var och en blir salig på sin tro. Hela frågan om sant och falskt läggs därmed åt sidan.
NT:s ord om Jesus tolkas därmed genom ett postmodernt filter, men det är ett ohistoriskt synsätt. De första kristna var judar som delade GT:s övertygelse om att det endast finns en Gud. Att uppståndelsen måste knytas till en historisk händelse för att ha faktisk relevans. Att de andra folkens ”gudar” saknade existens, och betonade därmed behovet av omvändelse till den enda vägen. Den historiskt kristna bekännelsen till Jesus sker utifrån sådana exklusiva anspråk Ä inte ett subjektivt kärleksspråk.
Jacob Rudolfsson, Bitr. Generalsekreterare Svenska Evangeliska Alliansen
