Alla människor, oavsett om de är gudstroende eller sekulära humanister, måste brottas med frågan om ondskans existens. För ateismen och den sekulära humanismen innebär ondskan – bland annat den vi just nu kan bevittna i Ukraina – en lika stor, om inte större, utmaning som för den kristne, skriver SEA:s Jacob Rudenstrand.
Bakbundna civila som avrättats, våldtagna barn, massgravar och städer i ruiner. Bilderna och vittnesmålen från städer som Butja, Irpin och Charkiv under den ryska invasionen är omskakande. Hur kan sådan ondska förklaras?
Gemensamt för vår tids experter är att de ofta ger en klinisk förklaring som handlar om varför människor har en benägenhet till onda handlingar. Det handlar antingen om medfödda tendenser eller om social fostran. Sålunda menar Paul Lichtenstein, professor i genetisk epidemiologi vid Karolinska institutet i Svenska Dagbladet att det till stor del beror på medfödda mörka karaktärsdrag som känslokyla, manipulativa tendenser, och låg grad av empati hos vissa specifika individer.
David Bergman, doktor i psykologi vid Försvarshögskolan, säger å sin sida till SVT att alla människor är kapabla att utföra onda handlingar ”under rätt – eller fel – förutsättningar”. För att det ska ske övergrepp som vi nu sett i Ukraina ”behövs det att människor hamnar i ett ekosystem som tillåter det”. Som så många gånger tidigare är det då den nationella retoriken – att den andra sidan avhumaniseras – som är avgörande. Judar beskrivs som råttor, tutsier som kackerlackor. ”Det är ohyra som man vill utplåna”, förklarar Berman.
Dessa är säkerligen viktiga komponenter för att förstå hur onda handlingar kan motiveras. Men förklarar det ondskans existens som sådan? I nyss nämnda artikel om medfödda personlighetsdrag heter det till och med att forskare ogärna använder just begreppet ondska. Anledningen: ”ofta hamnar man i vems perspektiv man tar”. Frågan uppstår då: Ligger ondskan verkligen bara i betraktarens öga?
Som kristen möter man ofta invändningen att om Gud finns, och om han är både allgod och allsmäktig, varför tillåter han så mycket ondska? Det så kallade teodicéproblemet har engagerat teologer och tänkare i årtusenden. Och med invasionen av Ukraina och de krigsbrott som där har ägt rum som fond, blir frågan än mer aktuell. I en personlig och berörande krönika om krigsrapporteringen frågar sig DN-korrespondenten i Ukraina, Anna-Lena Laurén, att ”[o]m det finns någon Gud som skapade världen har han struntat i den för länge sedan”. Hur kan man fortsätta tro på en god Gud med så mycket lidande och ondska?
Men som CS Lewis en gång konstaterade är ondskan och världens orättvisor en lika stor – om inte större – utmaning för ateismen och den moderna sekulära humanismen. ”Vad jämförde jag egentligen denna världen med när jag kallade den orättvis?” frågar sig Lewis i Kan man vara kristen? och menar att hans tidigare liv som ateist hade en alltför svag grund för tron på att ondskan inte borde finnas. Föreställningen om att världen borde vara god och rättvis förutsätter en tro som ateisten saknar grund för.
I River out of Eden: A Darwinian view of life slår den välkände evolutionsbiologen och författaren Richard Dawkins, som företräder en naturalistisk livsåskådning och som i maj besöker Sverige, fast: ”Vårt universum har just de kännetecken vi skulle förvänta oss om det i grunden inte finns någon design, ingen avsikt, inget gott eller ont, inget förutom blind, obarmhärtig indifferens. … DNA varken bryr sig eller förstår. DNA bara är. Och vi dansar till dess musik.”
Alla människor, oavsett om man är gudstroende eller sekulär humanist, måste därför brottas med frågan om ondskans existens. För naturalismen, som dominerar vår kultur idag, finns det ingen rim och reson i utsagor om gott eller ont. Denna hållning delas givetvis inte av alla som bekänner sig till en naturalistisk livsåskådning. Tvärtom. Många av dagens sekulära humanister är humanister i ordets kanske främsta betydelse: pionjärer för medmänsklighet.
Och även det motsatta är sant: många av de som bekänner sig som kristna kan göra sig skyldiga till fasansfulla gärningar. Till exempel Rysk-ortodoxa kyrkans högste ledare, patriarken Kirill, som – till stora delar av kristenhetens förfäran – välsignar Putins invasionskrig och övergrepp.
Men liksom kristna och andra gudstroende brottas med tron på en god Gud och ondskans existens, skapar den objektiva moralens grund i ett likgiltigt universum problem för den sekulära humanisten. Om Dawkins har rätt dansar Putin bara till sitt DNA:s musik. Hur kan vi fördöma honom?
Filosofen Alvin Plantinga, tidigare verksam vid University of Notre Dame och själv personligt kristen har uttryck det så här i sin självbiografiska bok A Christian life partly lived: ”Ondskan kan ju bara finnas om det finns ett sätt som rationella varelser förväntas leva på, förpliktas leva på … En [sekulär] världsbild har inte rum för några som helst genuina moraliska förpliktelser … och den kan därför heller inte säga att det finns genuin, fasansfull ondska. Om man således tror att fasansfull ondska verkligen finns (… och inte bara är någon slags illusion), då har man ett kraftfullt … argument [för Guds existens]”.
Kort sagt: alla utsagor om gott och ont förutsätter en objektiv moral, en måttstock utanför människan. Att enbart hänvisa till Protagoras maxim om människan som alltings mått, reducerar moraliska fakta till subjektiva avgöranden för den enskilda individen. Som Nietzsche uttryckte det: ”Det finns inga fakta, endast tolkningar.” Draget till sin spets innebär denna individualism att vi bara kan veta vad som är rätt och fel för mig. Ändå agerar vi som om en objektiv moral och ondska verkligen existerar – och det med rätta.
I Nya testamentets påskberättelse finner vi som kristna svaret på ondskans problem. I Jesus från Nasaret har Gud själv tagit på sig straffet för ondskan i världen. Vi lever inte i ett likgiltigt universum när till och med dess skapare tar lidandet och ondskan på detta stora allvar. Men berättelsen slutar inte där; uppståndelsen på påskdagsmorgonen är garanten för den framtidsvision som det sekulära synsättet saknar: den värld vi lever i är inte som den borde vara. Krig, sjukdomar, död är egentligen något abnormt.
Den kristna framtidsvisionen som tar sin början i och med påskdagen utlovar att allt en dag kommer att ställas till rätta. Frågan är vilken övertygelse som ger bäst resurser inte bara för att förklara, utan också för att fortsätta kampen mot ondskan. Min övertygelse är att det är den kristna tron med tillhörande världsbild.
Jacob Rudenstrand, bitr. generalsekreterare
