Humanisterna fortsätter sin kamp mot religion i allmänhet och konfessionella friskolor i synnerhet. I sin debattartikel i Aftonbladet 31/1 drar de sig inte ens för att likna konfessionella inslag under skoltid vid barnaga – som om morgonbön och fysisk bestraffning vore två lika onda ting!
Detta är dock inte det enda i artikeln som rör sig utanför det anständigas gräns. Mest problematisk är nog den felaktiga definitionen av religionsfrihet. Humanisterna talar om denna som något i grunden frikopplat från – och i opposition till – föräldrarnas livsåskådning. Som om religiösa övertygelser vore ett slags virus som föräldrarna så långt det är möjligt ska hindras smitta sina barn med.
Därmed underkänner de också skrivningarna i EU-stadgan, som för att skydda barnen mot klåfingriga politiker ger föräldrarna möjlighet att ”tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa, filosofiska och pedagogiska övertygelse” (14:3).
Eller FN:s barnkonvention, som beskriver varje barns rätt till religionsfrihet och slår fast: ”Konventionsstaterna ska respektera föräldrarnas … rättigheter och skyldigheter att på ett sätt som är förenligt med barnets fortlöpande utveckling ge barnet ledning då det utövar sin rätt” (14:1–2).
Osakligheten slutar faktiskt inte ens med detta. När Humanisterna talar om konfessionella friskolor låter det ju som att dessa enbart skulle undervisa om enreligion. Men precis som alla andra måste även friskolor följa den svenska läroplanen. Konfessionella inslag som profilämnen eller frivillig morgonbön innebär alltså inte att eleverna skulle sakna undervisning om övriga livsåskådningar.
Humanisterna hävdar att en tydlig religiös övertygelse och identitet försvårar för elever att förstå andra människors perspektiv. Själva tänker vi tvärtom – att det är de som är osäkra på sig själva som oftare sluter sig mot omvärlden. Klart är att många barn från religiösa familjer känner sig missförstådda och marginaliserade i skolor där den ateistiska norm råder som Humanisterna företräder!
Olof Edsinger och Bo Nyberg
Läs på aftonbladet.se
Längre version av texten:
Vilseledande om konfessionella friskolor av Humanisterna
Humanisterna fortsätter sin kamp mot religion i allmänhet och konfessionella friskolor i synnerhet. I sin debattartikel i Aftonbladet 31/1 drar de sig inte ens för att likna konfessionella inslag under skoltid vid barnaga – som om morgonbön och fysisk bestraffning vore två lika onda ting!
Detta är dock inte det enda inslaget i artikeln som rör sig utanför det anständigas gräns. Mest problematiskt är antagligen den falska definition av religionsfrihet som Humanisterna använder sig av. De talar om barnens religionsfrihet som något i grunden frikopplat från – och i opposition till – deras föräldrars livsåskådning. Som om religiösa övertygelser vore ett slags virus som föräldrarna så långt som det är möjligt ska hindras från att smitta sina barn med.
Därmed underkänner de också skrivningarna i ett antal internationella konventioner, som för att skydda barnen mot klåfingriga politiker ger föräldrarna möjlighet att ”tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa, filosofiska och pedagogiska övertygelse” (EU-stadgan 14:3).
Eller för den delen FN:s barnkonvention – som snart införlivas i svensk lagstiftning – som först slår fast att varje barn har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet, och därefter preciserar: ”Konventionsstaterna ska respektera föräldrarnas och, i förekommande fall, vårdnadshavares rättigheter och skyldigheter att på ett sätt som är förenligt med barnets fortlöpande utveckling ge barnet ledning då det utövar sin rätt” (14:1–2).
Men osakligheten slutar inte med detta. När Humanisterna talar om konfessionella friskolor som att de ”ensidigt påverkar elevernas tro” låter det ju som att dessa enbart skulle undervisa om enreligion. Men precis som alla andra måste ju även friskolor följa läroplanen. Konfessionella inslag som profilämnen eller frivillig morgonbön innebär alltså inte att eleverna skulle sakna undervisning om övriga religioner och livsåskådningar.
Humanisterna uttrycker oro för att konfessionella friskolor ”segregerar utifrån livsåskådning” samt ”försvårar integration och möjligheterna för elever att möta och skapa förståelse för barn med andra perspektiv, åsikter och möjligheter”. Även här menar vi att det främst är deras egen fördomsfullhet som lyser igenom.
På de kristna friskolorna, som är de vi själva har bäst koll på, är det vanligt med ganska blandade elevgrupper – även i fråga om föräldrarnas religiösa tillhörighet. Och att skolorna generellt skulle försvåra integrationen är helt enkelt fel. Kristna friskolerådets statistik visar att 24,6 procent av alla elever i de kristna friskolorna har utländsk bakgrund, jämfört med 23,9 procent i landets övriga skolor. Tilläggas kan att hela 83 procent av eleverna med utländsk bakgrund hade uppnått kunskapskraven i samtliga skolämnen, jämfört med 43,2 procent i kommunala skolor.
Slutligen ifrågasätter vi starkt påståendet att en tydlig religiös övertygelse och identitet skulle försvåra för elever att förstå jämnåriga med andra perspektiv. Är det inte tvärtom: att den som är osäker på vem man själv är tenderar att sluta sig mot omvärlden? Klart är att många barn från religiösa familjer känner sig missförstådda och marginaliserade i skolor där den ateistiska norm som Humanisterna företräder råder!
Vi säger inte att det saknas problem på alla konfessionella friskolor. Problem finns det gott om i skolans värld! Men Humanisternas sätt att nalkas dessa frågor är knappast till hjälp för dem som önskar sakliga samtal om detta.
