Det dubbla kärleksbudet lyder enligt Jesus: ”Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd.” Och vidare: ”Du ska älska din nästa som dig själv” (Matt 22:37, 39). I korrespondens med detta – och i samma ordning – kan man säga att synden i våra liv utgör ett problem. Först och främst för att den skiljer oss från Gud, och i andra hand (men som en logisk konsekvens av detta) för att de skadar både oss själva och skapelsen i stort. SEA:s Olof Edsinger tar sig an en fråga som på senare tid har blivit allt mer aktuell.
Man brukar säga att synden trasar sönder våra relationer i fyra olika riktningar: till Gud, till oss själva, till varandra och till skapelsen. Den viktigaste av dessa riktningar är enligt Bibeln den vertikala – alltså den mot Herren själv. ”Det är era missgärningar som skiljer er från er Gud, era synder döljer hans ansikte för er”, säger profeten Jesaja (Jes 59:2). Och kung David skriver i sin berömda syndabekännelse: ”Mot dig, just mot dig, har jag syndat och gjort det som är ont i dina ögon” (Ps 51:6).
På senare tid har det dock skett en glidning i vårt sätt att tala om synden. Åtminstone när vi talar om enskilda synder tenderar vårt fokus nämligen att ligga på det mänskliga: Skadar detta mig själv eller människorna runtomkring mig? Syndens konsekvenser för vår gudsrelation tonas på så sätt ned. Ja, i vissa fall betraktas de som närmast irrelevanta.
Några områden där detta blir tydligt kan hämtas från treklangen pengar, sex och makt. De flesta kristna är överens om att det är dåligt att låta livet kretsa kring girighet och konsumtion. Girigheten leder till självcentrerade och i värsta fall hänsynslösa människor, och konsumtionen suger ut vår gemensamma planet.
Ur ett bibliskt perspektiv är det dock minst lika allvarligt att girigheten är en form av avgudadyrkan, vars konsekvens är att ”Guds vrede drabbar olydnadens barn” (Kol 3:5–6). Även Jesus talar om pengarnas avgud mammon som en konkurrent till honom själv; i bergspredikan slår han fast: ”Ni kan inte tjäna både Gud och mammon” (Matt 6:24).
På liknande sätt är det med de sexuella synderna. Visst är det uppenbart att få synder har potentialen att skada oss människor så mycket som dessa – med våldtäkt, pedofili och incest som tydliga exempel. Men faktum är att Bibeln gör klart att även samboskap och samkönat sex är synd. Inte främst (men i vissa fall) för att det skadar någon annan, utan för att det bryter mot grundtanken för människans sexualitet – och därmed blir till skada för vår relation till Gud.
I samboskapets fall genom att vi inte håller oss till Skriftens påbud att hålla äktenskapet ”i ära” (Hebr 13:4) och även att vi tar för lätt på det faktum att Gud genom hela historien väljer att uppenbara sig själv som en förbundsgud. Äktenskapet är ju just ett förbund som vi med fördel kan ingå inför Guds ansikte.
I det samkönade sexets fall bryter vi mot Guds grundtanke genom att agera i strid med Guds skapelseordning och genom att leva ut sexualiteten på ett sätt som är ”under vår värdighet” som Guds avbilder (se Rom 1:18–28).
Och på motsvarande sätt med det sista området: makt. Även här är det ju uppenbart att det blir till skada både för oss själva och för dem vi har ett inflytande över när vi missbrukar vår makt. Men ytterst är ändå problemet något djupare än detta. Att hänge sig åt maktmissbruk är nämligen att kliva utanför sitt mandat som människa – och på så sätt ta sin Skapares plats. Det är att likt den onde försöka göra sig ”lik den Högste” (Jes 14:14) och att tycka sig ”vara en gud” (Hes 28:2).
Gång på gång kan vi därför också läsa i Guds ord att det är de ödmjuka som ska få del av sin Skapares välsignelser – att det är den som böjer sig under Gud och hans vilja som ska bli upphöjd (se 1 Pet 5:5–6).
Det dubbla kärleksbudet lyder enligt Jesus: ”Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd.” Och vidare: ”Du ska älska din nästa som dig själv” (Matt 22:37, 39). I korrespondens med detta – och i samma ordning – kan man säga att synden i våra liv utgör ett problem. Först och främst för att den skiljer oss från Gud, och i andra hand (men som en logisk konsekvens av detta) för att de skadar både oss själva och skapelsen i stort.
Låt oss inte glömma detta, så att vi faller offer för en världsbild som sätter människan i stället för Skaparen i tillvarons centrum. Just denna världsbild är nämligen roten till det som Bibeln talar om som syndens makt och problem!
Denna text har tidigare publicerats som ledare i Världen idag 210126
