Det blir alltså inte en jämlik diskussion mellan olika parter, där argument och fakta vägs emot varandra. I stället blir det polarisering, och redan i utgångsläget är det ”de goda” som ställs mot ”de onda”. Frihetsivrarna mot fascisterna. SEA:s Olof Edsinger reflekterar över orsakerna till polariseringen i det offentliga samtalet.
Det talas mycket om polarisering i vår tid. Vi ser en tydlig polarisering inom politiken – för att inte tala om sociala medier. Ganska ofta ser vi också en polarisering inom Kristi kropp. I dagarna har därför Sveriges Television lanserat konceptet ”Sverige möts” med motiveringen att belysa just detta fenomen, men även att bygga broar och utveckla debattekniker för en polariserad tid.
All polarisering är självklart inte av ondo. Vissa saker bör vi faktiskt markera emot. Verklig fascism och nazism, till exempel. Eller i kyrkans värld: verklig irrlära. Som aposteln Johannes uttrycker det hela: ”Den som inte förblir i Kristi lära utan går utöver den, han har inte Gud. Den som förblir i hans lära har både Fadern och Sonen. Om därför någon kommer till er och inte för med sig denna lära, så skall ni inte ta emot honom i ert hem eller hälsa honom välkommen. Den som välkomnar en sådan gör sig skyldig till hans onda gärningar” (2 Joh v 9-11).
Men en stor del av den polarisering som vi i dag kan skönja tror jag ändå är onödig. Ett första exempel på detta kan vara det sätt vi använder olika begrepp på. Nyss nämnda fascism och nazism är exempel på uttryck som på senare tid har fått en alldeles för slarvig användning som i många fall snarast är en form av maktspråk, där den som använder dem vill definiera ut en besvärlig meningsmotståndare. (Ett fenomen som redan för 30 år sedan kom att beskrivas som ”Godwins lag”.)
Samma fenomen kan dyka upp även i den kristna kyrkan. Både ordet ”fundamentalist” och ”liberalteolog” kan till exempel användas som tillhyggen för att marginalisera dem man inte håller med, snarare än för att bidra till en god och nyanserad debatt. Därmed är inte sagt att vi aldrig skulle få använda oss av dessa begrepp. Vissa personer – till exempel tidigare ärkebiskopen K G Hammar – bar till exempel begreppet ”liberal” med stolthet. (Han var verkligen liberalteolog, och han hymlade inte med detta.) Men bara för att en person i en viss fråga avviker från klassisk kristen tro, behöver han eller hon inte vara ”liberal” i ordets alla betydelser.
Bakom de svartvita etiketterna kan det därtill dölja sig ett annat fenomen, nämligen självrättfärdigheten. I den politiska världen blir det närmast komiskt, till exempel när vänsterpartister ondgör sig över Sverigedemokraternas framfart, utan att över huvud taget reflektera över sitt eget ideologiska bagage. Den enda trovärdiga hållningen för den som vill kritisera illdåd och övertoner på den politiska högerkanten, måste ju vara att samtidigt erkänna de brott mot mänskligheten som har begåtts på den politiska vänsterkanten. Allt annat andas självrättfärdighet och ideologisk blindhet.
Bakom detta fenomen döljer sig också en bekymmersam tankefigur, som mycket starkt bidrar till polariseringen av det politiska samtalet. Nämligen att den politiska skalan kan delas in i ”onda” och ”goda”. Och nu kan det kanske låta som att jag försöker ta politisk ställning, men det är inte det som är mitt verkliga syfte. Dock tycks det mig som att detta fenomen är betydligt mer utbrett på vänsterkanten. Det tycks helt enkelt finnas större tolerans för våldsbejakande och revolutionära element i delar av vänsterrörelsen, än det gör på högerkanten. Ibland talar man till och med om ”det goda/fina hatet” – nämligen det som kommer från vänster – jämfört med ”det onda hatet” – som då kommer från höger.
Jag är själv motståndare till totalitära tongångar både från höger eller från vänster. Men i många sammanhang tycks det ändå som att ”högerextrema” är ett betydligt vanligare skällsord än ”vänsterextrema”. Och om vi förstår hur det har blivit på detta sätt, tror jag att vi kan förstå mer också av vår tids polarisering.
Inom vänsterrörelsen har mycket av identiteten byggt på känslan och/eller upplevelsen av att vara en underdog. Man uppfattar sig som den som kommer underifrån, och som reser sig upp mot förtryckarna. Historiskt går detta tillbaka till Karl Marx och Friedrich Engels, som myntade de bevingade orden: ”Arbetare i alla länder, förenen eder!” Det var underklassen, de förfördelade, som skulle revoltera och återta makten över produktionsmedlen.
Även om man inte identifierar sig med den tidiga socialismen, finns det element i denna beskrivning av tillvaron som vi ser spår av även i dagens offentliga samtal. Många har till exempel frågat sig hur en så liten lobbyorganisation som RFSL – med ca 6 000 medlemmar – har kunnat få ett sådant enormt genomslag i den politiska debatten. Och svaret tror jag ligger just i den marxistiska förståelsen av politisk kamp: RFSL, och den hbtq-rörelse som organisationen ses som ett språkrör för, uppfattas helt enkelt som en underdog. En förtryckt och marginaliserad grupp, som alla måste lyssna till.
Och omvänt: Den som trots allt väljer att inte lyssna till RFSL:s krav, riskerar omedelbart att uppfattas som förtryckare – och därmed som ond. Det blir alltså inte en jämlik diskussion mellan olika parter, där argument och fakta vägs emot varandra. I stället blir det polarisering, och redan i utgångsläget är det ”de goda” som ställs mot ”de onda”. Frihetsivrarna mot fascisterna. De som vet att ”all kärlek är bra kärlek” mot fundamentalisterna och mörkermännen.
En amerikansk forskare har jobbat mycket med denna typ av frågor är socialpsykologen Jonathan Haidt. I sin uppmärksammade bok The Righteous Mind (Det rättfärdiga sinnet) utvecklar och förfinar han en teori som går under beteckningen moralfundamentsteorin, och som kan hjälpa oss att förstå det politiska samtalet. Och inte minst viktigt: att förstå varför de olika parterna så ofta talar förbi varandra.
Jonathan Haidt talar om sex moraliska fundament, och beroende på vilka av dessa som är av störst betydelse för oss själva kommer vi att landa i olika slutsatser angående de moraliska dilemman som vi stöter på i vardagen – inklusive de som har med politik att göra. Fundamenten i fråga är:
- Omsorg (kontra skadande).
- Rättvisa (kontra fusk).
- Frihet (kontra förtryck).
- Lojalitet (kontra svek).
- Respekt för (kontra omstörtande av) auktoriteter.
- Helighet (kontra nedvärdering).
Haidt utgår från en skala som på många sätt kan liknas vid den så kallade GAL-TAN-skalan, där politiskt progressiva hamnar till vänster och politiskt konservativa till höger. Bland människor som (likt Haidt) är politiskt progressiva/vänsterorienterade menar han att de överlägset viktigaste moralfundamenten är de två första, nämligen omsorg och rättvisa. Det är alltså dessa värderingar som styr dessa personers politiska agenda. De är präglade av ett individualistiskt tänkande, och har ett ”sjätte sinne” för att identifiera förtryck och ojämlikhet.
På motsvarande sätt är politiskt liberala (jämför det paradoxala uttrycket ”vänsterliberala”) på ett oproportionerligt sätt styrda av fundament nummer tre på listan: frihet kontra förtryck.
Om man i stället undersöker politiskt konservativa visar det sig att dessa normalt visar förståelse för, och gör bruk av, alla de moraliska fundamenten – inklusive de som kan beskrivas som kollektiva eller gruppfrämjande, nämligen lojalitet, auktoritetstro och helighet.
Haidt själv menar att det är detta som är förklaringen till stora delar av polariseringen i dagens politiska landskap. Såväl progressiva och liberala som konservativa delar visserligen en grundläggande vilja att bedriva en rättfärdig/moralisk politik. De vill alltså alla väl. Men det faktum att de trots detta har så svårt att nå fram till varandra hänger ihop med att de utgår från olika moraliska fundament.
Och minst lika intressant: De vänsterliberala, som normalt bara gör bruk av två eller tre av fundamenten, har ytterst svårt att ens förstå hur de konservativa tänker. Konservativa, däremot, har generellt lättare att förstå de vänsterliberalas argument – de håller bara inte med dem. Det är därför som man från vänster/GAL-spektrat tenderar att betrakta konservativa som ”onda”, medan man från högersidan/TAN-spektrat snarare talar i termer av att man gör olika bedömningar.
Jag vill än en gång betona att jag med detta inte vill slå fast vilken politisk åskådning som är ”rätt” för oss som kristna att bekänna oss till. Men oavsett hur vi resonerar politiskt, bör vi kunna ha glädje av de forskningsrön som Jonathan Haidt presenterar. De ger vetenskapligt grundade förklaringar till den polarisering som råder i vårt nuvarande politiska landskap (jfr koalitionen mellan S, MP, L och C), och även i relationen mellan företrädare för dessa partier och den svenska väckelserörelsen (jfr sommarens debatter kring Lugnetkyrkan i Falun).
Haidt själv har använt sig av sina forskningsrön för att initiera ”försoningssamtal” mellan republikaner och demokrater. Kanske skulle något liknande vara möjligt även här i Sverige?
Olof Edsinger
Generalsekreterare
