Religionsfriheten riskerar att hotas oavsett vilken av linjerna vi väljer. Och en viss lyhördhet för det andliga symbolvärdet bör finnas med även när kommunstyrelsen behandlar en ansökan om exempelvis ett moskébygge. Det skriver SEA:s Olof Edsinger i en fördjupande analys utifrån de senaste veckornas debatt.
De senaste veckorna har det pågått ett intensivt samtal gällande böneutropens vara eller icke vara här i Sverige. Det är tydligt att denna fråga engagerar, men det är också tydligt att det finns olika sätt att nalkas den Ä även bland kristna.
Om vi börjar med politiken kan vi konstatera att KD tidigt gick ut med att muslimska böneutrop inte bör tillåtas, i alla fall inte när det handlar om ”återkommandeinstitutionaliserade böneutrop rakt in människors privata hem och bostäder”. En viktig orsak till detta ställningstagande var, sa man också, böneutropens proklamerande karaktär.
Tidningen Dagens ledarredaktion, å sin sida, har försvarat rätten att ansöka om denna typ av tillstånd. På ledarplats skriver de bland annat: ”Dagens linje är inte att böneutrop regelmässigt ska tillåtas. Vi menar däremot att en ansökan ska kunna prövas av lokala myndigheter. En sådan prövning kan leda till ett nej eller till ett ja på vissa klart specificerade villkor, där frekvens och volym är viktiga faktorer. Däremot ska inte budskapets avsändare eller innehåll vara avgörande, så länge det inte handlar om hets mot folkgrupp eller något annat som strider mot lagen.”
Världen idag intar en mer skeptisk hållning i frågan. Min företrädare i SEA, Stefan Gustavsson, ansluter sig till mycket av det Dagen tar upp, men skriver också på ledarplats att ”frågan om muslimska böneutrop berör fler dimensioner än religionsfriheten”. För att styrka detta hänvisar han till den före detta imamen Tomas Samuel, som i sin tur citerar en kommentar till den muslimska skriften Umdat Al-Ahkam: ”Adhan [böneutrop] är en mycket viktig ritual i religionsutövningen av islam, man kan likna det vid den muslimska flaggan och utropet visar att folket i staden är muslimer. Det är också viktigt för proklamationen av Allahs ord och på så sätt manifestera Allahs religion (islam). Böneutropet inleds med ,takbir, genom att proklamera ,Allaho akbar, för att visa att Allah är den störste och att allting och alla, utom Allah i islam, ska böja sig. Det islamiska vittnesbördet är den andra satsen i böneutropet (Det finns ingen Gud utom Allah och Muhammed är hans sändebud). Detta bekräftar islam och proklamerar det (islam) över landet.”
Utifrån detta skulle man kunna säga att det finns två huvudsakliga linjer i den inomkyrkliga debatten, utöver att ingen vill ha fem böneutrop om dagen: en som handlar om religionsfriheten, och en som handlar om böneutropens karaktär av religiös proklamation. Dagens ledarredaktion beskriver den förra linjen så här: ”Religionsfriheten är inte bara en viktig princip. Den är dessutom av största värde för svensk kristenhet. Med inskränkt religionsfrihet minskar möjligheterna att sprida den kristna tron. Ett nej till böneutrop spelar dem som vill sekularisera Sverige i händerna. Det är bara en tidsfråga innan argumenten framförs att klockringningar, torgmöten och annat också måste inskränkas med hänvisning till det religiösa innehållet.”
Mot detta invänder Lukas Berggren i Världen idag: ”,Men tänk om evangelisation också förbjuds,, säger någon, och menar att möjligheten till evangelisation kan säkras genom att tillåta böneutrop. Men är det verkligen så att maximal öppenhet för islams alla uttryck leder till större frihet för kristna? Dels går det förstås att lära av länder där islam dominerar. I sådana länder är situationen som allra värst för många kristna. Även i ett demokratiskt land som Sverige är det svårt att tro på en sådan logik. När en muslimsk friskola separerar pojkar och flickor kräver högljudda sekularister att alla religiösa friskolor ska förbjudas, även kristna. Missbruk och övertramp inom en religion tycks leda till att snaran dras åt för alla.”
Ett sätt att sammanfatta detta skulle alltså kunna vara att religionsfriheten riskerar hotas oavsett vilken av linjerna vi väljer: Om vi inte tillåter muslimska böneutrop underminerar vi religionsfriheten, men om vi tillåter dem Ä i alla fall på ett sådant sätt att de börjar påverka sekulariserade svenskar Ä riskerar det att skapa en rekyl som i förlängningen drabbar all offentlig religionsutövning. Med Lukas Berggrens ord: ”Lek med tanken att muslimska böneutrop skulle ljuda över helt vanliga bostadsområden i Sverige. Det är knappast långsökt att tänka att det sekulära paradigmet skulle vinna mark. Bostadsområden skulle med stor sannolikhet segregeras, under det att de utflyttade ropar: ,Förbjud all religion!,”
Hur kommer vi då vidare i detta samtal? Innan jag säger något om min egen hållning i frågan, vill jag lyfta fram ytterligare två linjer som har varit synliga i debatten, men som inte har analyserats lika ingående som de ovanstående.
Den första linjen har med böneutropens andliga laddning att göra. Dagens ledarredaktion slår som sagt fast att detta inte alls borde påverka de lokala myndigheternas beslut. Man befarar att denna typ av hänsyn kan komma att slå tillbaka även mot den kristna kyrkan. KD, däremot, påpekar det problematiska i att ”en religiös röst proklamerar muslimsk överhöghet” över ett lokalt bostadsområde. Och Tomas Samuel skriver: ”Vid en första anblick ser det ut som att kyrkklockor och böneutrop är samma sak, men det är ett logiskt felslut kallat ,falsk likvärdighet,. Det uppstår när man antar att likhet mellan två saker ur en aspekt innebär att dessa två är samma sak. Kyrkklockor är inte en bekännelse, det är bara ett musikaliskt ljud. De är inte till för att visa på makt och kontroll över landet. Därtill använder de flesta kyrkor inte klockorna, flera har inte ens några. Skillnaden är uppenbar.”
Även här finns det som synes vitt skilda perspektiv representerade. Få förnekar nog böneutropens andliga laddning, men däremot råder det delade meningar om huruvida detta borde spela in i vår bedömning av dem. Sen kan man ju också ha väldigt olika syn på analogin mellan böneutrop och kyrkklockor. Flera debattörer, däribland Eli Göndör, har påpekat att kyrkklockor inte alls är så ”bara”. För honom som jude är de i stället ett uttryck för hur ”den längsta, mest brutala och fantasirika antisemitiska rörelsen i historien manifestera sina maktambitioner”. Detta är förstås en ytterlighetshållning, och till saken hör att många frikyrkor inte ens använder sig av några kyrkklockor. Men om man ser till Svenska kyrkans kyrkohandbok ingår faktiskt klockringningen i liturgin, vilket sakligt sett innebär att de måsteses som mer än ”bara ett musikaliskt ljud”.
Samtidigt är det lätt att konstatera att den andliga laddningen i böneutropen är betydligt starkare än i kyrkklockorna. Ur muslimskt perspektiv handlar alltså dessa om att proklamera islams/Allahs herravälde över landet. På motsvarande sätt har man ofta byggt sina moskéer vid den andliga ”porten” till den stad som man befinner sig i. Vad sekulariserade kommunalpolitiker betraktar som ”stadens utkant” är alltså ur muslimskt perspektiv en strategisk position för att markera andlig överhöghet. På motsvarande sätt brukar det i muslimska länder vara viktigt att minareternas torn sträcker sig högre än kyrkornas dito.
Men är inte detta dominanstänkande bara en motsvarighet till den särställning som Svenska kyrkan tidigare har haft i egenskap av statskyrka? Jo, det ligger absolut någonting i det. Och visst är det en andlig manifestation som kommer till uttryck också i samband med många kyrkbyggen. I min hemstad Uppsala är det närmast övertydligt, både med den centralt placerade domkyrkan, men också med Gamla Uppsala kyrka som byggdes upp på den gamla kultplatsen för asatron. Den stora stenkyrkan var en proklamation av Jesu herravälde: Kristus är starkare än Odin, Tor och Frej!
Det är här som den andliga kampen mellan religionerna kommer till ytan. Som kristna tror vi helt enkelt att det är till betydligt större välsignelse för ett land att stå under Jesu herravälde, än att stå under Allahs eller för den delen asagudarnas herravälde. Men här blir det samtidigt komplicerat, för i vilken utsträckning kan egentligen kommunpolitiker förväntas ta hänsyn till en sådan typ av resonemang? Vissa av oss skulle här svara att Sverige trots allt är ett ”kristet land”, och att det därför är naturligt att vi ger den kristna tron någon form av särställning. Andra av oss svarar att ett land inte kan vara kristet, utan att tron bara kan ha en förankring i enskilda individers hjärtan; därför kan inte heller kyrkan förvänta sig några privilegier av politiker och makthavare.
Om man ser det ur ett individuellt perspektiv är det förstås naturligt att landa i den senare slutsatsen. Som väckelsekristna har vi därtill goda skäl att ställa oss tveksamma till den namnkristendom som beskrivningen av Sverige som en kristen nation kan legitimera. Samtidigt kan man ju också hävda att den kristna kyrkans påverkan på vårt land är en välsignelse, som vi på så sätt borde unna också sekulariserade svenskar att åtnjuta. Att det helt enkelt är bättre även för icke-kristna att leva i en kristet präglad kultur, än att leva i en enbart sekulär eller rentav muslimsk kultur!
Klart är att den muslimska kulturen inte är individualistisk på samma sätt som (protestantisk) kristendom tenderar att vara. När man talar med före detta muslimer är det därför också tydligt att de flesta inte alls vill ha några böneutrop i Sverige. I många fall har de lämnat ett förtryckande system, där inte minst böneutropen stod för den muslimska dominansen Ä och intoleransen. Som en person som jag pratade med uttryckte det: ”Om man som muslim flyr till friheten i det kristet präglade Europa, kan man inte förvänta sig att man härska få etablera samma kultur som man tidigare flydde ifrån. Vill man ha det får man fly till ett muslimskt land i stället.”
Riktigt så krasst kan man nog inte uttrycka det i alla lägen, men även denna typ av erfarenhet behöver få finnas med i vågskålen. Med islam kommer en form av gudsstatstanke som i alla fall borde vara främmande för oss som kristna, och i den mån som böneutropen proklamerar denna tanke kan de aldrig vara oproblematiska. Att även statskyrkan har haft en förtryckande sida förtar ju inte det faktum att klockringning som fenomen existerar även i kyrkor som inte har någon status av statskyrka.
Vart landar jag då själv i allt detta? Några tankar:
1) Religionsfrihetsargumentet ska inte tas lätt på. Så snart vi börjar underminera detta, tar vi en risk Ä både för vår egen del, och för vår internationella trovärdighet.
2) Att okritiskt öppna för böneutrop Äoch särskilt då ”återkommande institutionaliserade böneutrop rakt in människors privata hem och bostäder” Ä skulle sannolikt skapa kraftfulla motreaktioner. I vår svenska kontext är risken stor att detta skulle slå tillbaka även på oss kristna, av det enklaskälet att sekulariserade svenskar tenderar att bunta ihop all religion som ungefär samma sak.
3) Kulturargumentet kan inte helt avfärdas. Även om vi inte förordar vare sig statskyrka eller namnkristendom är det rimligt att en tradition som har funnits i Sverige i tusen år (klockringning) bedöms som mindre stötande än en tradition som är helt främmande för den svenska kontexten. Nya kulturyttringar skapar alltid någon form av friktion.
4) Även böneutropens proklamerande karaktär måste vägas in i det hela. Det finns en orsak till att det var ett aprilskämt när vi från SEA deklarerade att vi skulle börja proklamera trosbekännelsen i Hillsongs tappning i centrala Stockholm. Varken muslimska eller kristna trosbekännelser bör helt enkelt kommuniceras på ett sådant sätt över en stad.
5) Den andliga sidan ska inte föraktas. Det andliga symbolvärdet kan därmed behöva tas med i beräkningen även när kommunstyrelsen behandlar en ansökan om exempelvis ett moskébygge Ä inte minst med tanke på hur våra nysvenskar läser av situationen. Men till stor del får vi också inse att en andlig kamp bara kan vinnas med andliga vapen. Här är det alltså bön och frimodig evangelisation som måste vara våra viktigaste medel Ä inte krav på lagstiftning, där det ju alltid finns en risk för kontraproduktiva sammanblandningar av Kristus och kejsaren.
Olof Edsinger
Generalsekreterare
