Hur kunde kristendomen gå från en marginell rörelse på 120 personer till att bli statsreligion i det mäktiga romerska riket? SEA:s Olof Edsinger har läst en bok av sociologen Rodney Stark och noterar en förklaring som sticker ut lite extra – nämligen den tidiga kyrkans attityd till samtidens marginaliserade.
En av de författare som har lärt mig mest om den kristna kyrkans samspel med sin samtid är sociologen Rodney Stark. Stark har en imponerande produktion på sitt CV, och 2005 utsågs han till hedersdoktor vid Lunds universitet. Själv har jag läst flera av hans böcker, och de senaste veckorna har jag särskilt umgåtts med hans bok The Rise of Christianity (Kristendomens uppgång) från 1996.
Målet med denna bok är att förklara hur kristendomen på bara några hundra år kunde gå från en marginell rörelse på 120 personer till att bli statsreligion i det mäktiga romerska riket. Stark utforskar flera tänkbara förklaringar till detta faktum, och en av dem sticker ut lite extra, nämligen den tidiga kyrkans attityd till samtidens marginaliserade – och alldeles särskilt till kvinnor och sjuka.
I motsats till vad som ofta hävdas menar Rodney Stark att den kristna tron inte primärt var en religion för det ekonomiska bottenskiktet. Om de styrande i Rom hade uppfattat kristendomen som ”proletariatets religion”, säger han, hade de knappast visat så stor tolerans gentemot den nya läran som de gjorde. Sant är att den tidiga kyrkan periodvis var förföljd, och även fick se ett antal av sina utövare lida martyrdöden. Men om Rom verkligen hade velat krossa den kristna ”sekten” hade man enligt Stark varit betydligt mer nitisk i sin förföljelse. Romarna visste trots allt hur man krossade ett uppror, och förklaringen till att man inte gjorde detta med kyrkan var sannolikt att Jesustron hade ett starkt fäste även i den romerska över- och medelklassen.
En grupp som fick ett helt annat bemötande av den framväxande kyrkan än i det romerska samhället i stort var däremot kvinnorna. Stark beskriver ett samhälle där två tredjedelar av alla kvinnor var under 18 år på bröllopsdagen, och där påfallande många giftes bort redan i 11–12-årsåldern. Generellt betraktades kvinnans värde som lågt, och det var regel snarare än undantag att man i romerska hushåll behöll endast en flicka. Eventuella övriga döttrar kastades helt sonika på sophögen. Även aborter var vanliga, men kunde förstås inte vara könsselektiva; däremot satte de ofta moderns liv på spel, med ytterligare förlust av kvinnoliv som följd. Historiker har beräknat att det i 200-talets Rom gick 131 män på 100 kvinnor, och att siffrorna för Italien, Mindre Asien och Nordafrika i stort var hela 140 mot 100.
Detta kan jämföras med den kristna kyrkan. Inom denna arbetade man aktivt emot såväl aborter som utsättandet av barn. Båda fenomenen fördöms faktiskt explicit, tillsammans med pedofili, redan i läroskriften Didaché från ca år 100 e Kr. Den kristna gemenskapen förordade även en betydligt högre giftasålder, förväntade sig sexuell trohet av både kvinnor och män och gav betydande valfrihet till båda parter om de alls ville gifta sig eller inte. Till detta kan läggas ett omfattande socialt program för att ta hand om församlingens änkor, en grupp som var svårt utsatt i det romerska samhället.
Stark påpekar att dessa faktorer fick dramatiska konsekvenser för den kristna kyrkans tillväxt. För det första innebar det att kristendomen framstod som attraktiv i många hedniska kvinnors ögon – oavsett samhällsklass. För det andra innebar det att ett stort antal ”sekundära” omvändelser skedde, i och med att de omvända kvinnornas män ofta (om än inte alltid) valde samma väg som sina fruar. För det tredje ledde det till att betydligt fler barn föddes inom den kristna församlingen än utanför. Inte minst i våra dagar, där den kristna tron ofta presenteras som kvinnofientlig, är dessa fakta väl värda att lyfta fram.
Det andra området som jag vill belysa är den tidiga kyrkans förhållningssätt till dem som var sjuka. Särskilt påfallande blev detta under de epidemier som drabbade Romarriket på 2- och 300-talet, och där historiker uppskattar att uppemot en tredjedel (!) av befolkningen strök med.
Att ett sjukdomsutbrott av denna omfattning leder till fruktan och kaos är inte att undra på. Den ekonomiska eliten packade snabbt ihop sina tillhörigheter och flydde, och samtida vittnen kan berätta om hur människorna vände ryggen åt sina nära och kära så snart som sjukdomssymptomen visade sig. Men i motsats till detta gjorde församlingen sig känd för att ge vård och omsorg åt de sjuka. Och inte bara åt dem som tillhörde den kristna gemenskapen, utan även åt hedningarna. Rodney Stark nämner både den gyllene regeln och det kristna evighetshoppet som avgörande för detta. De troende kunde helt enkelt finna en mening och ett hopp även i situationer som de flesta andra bara upplevde som kompakt mörker. ”Ingenting kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus …”
Att detta blev ett vittnesbörd för alla som fick se det är uppenbart. Men även rent matematiskt kom det att få betydelse. Stark påpekar att även en basal form av omsorg om de sjuka – till exempel att de fortsatt fick tillgång till mat och vatten – kunde minska deras dödstal från omkring 30 till 10 procent av befolkningen. Något som i praktiken innebar att betydligt fler kristna än hedningar överlevde dessa epidemier, vilket i sin tur bidrog till den kristna kyrkans tillväxt.
Det finns mycket att lära av den tidiga kyrkans historia, och detta är bara två exempel på detta. Men det är exempel som säger mycket om vad evangeliet kan komma att åstadkomma i en konkret historisk situation. Må vi som i dag har fått nåden att leva i Jesu efterföljd vara goda förvaltare av dessa och av andra skatter i vår kristna tro!
