Det börjar bli akut att få en auktoriserad uttolkning av begreppet ”alla människors lika värde”. De internationella konventionerna på området har en stark förankring i den kristna etiken. Därför känns det magstarkt när kyrkor utan tydliga belägg anklagas för att agera i strid mot dessa, skriver SEA:s Olof Edsinger.
I de flesta kommuner och regioner står värdegrundsarbetet högt på dagordningen. Policies antas och dokument formuleras, som på olika sätt ska uttrycka organisationernas moraliska kod. I grunden är förstås detta något positivt. Men för vissa kyrkor kan också dessa dokument skapa problem i kontakten med det offentliga Sverige. Och förutom att detta är tråkigt är det faktiskt en smula ironiskt. Värdegrundsarbete ligger trots allt i kristendomens själva DNA!
Två aktuella exempel kan illustrera problemet:
- Det regionägda bostadsbolaget Gotlandshem har fattat beslutet att man i framtiden inte ska hyra ut lokaler till politiska eller religiösa organisationer. Orsaken är att man ska vara ”politiskt och religiöst neutrala”.
- I Falu kommun har man valt att inte förlänga kontraktet, och även i övrigt avråda från samarbete, med en av Dalarnas största frikyrkor. Detta för att församlingen står för en klassisk kristen syn på äktenskapet. Enligt kommunstyrelsens ordförande står detta ”i motsatsförhållande till den värdegrund som kommunen har”.
På andra håll upplever man en press på exempelvis konfirmandarbetet, att barn som inte identifierar sig med sitt biologiska kön ska få dela omklädningsrum och logement med det andra könet. Om man väljer en annan väg att tillmötesgå dessa individer får man höra att man inte står för ”alla människors lika värde”, och riskerar i värsta fall att få kommunbidragen indragna.
Det finns många problem med dessa och liknande situationer. Ett av de mest uppenbara är juridiskt. En kommunalt antagen värdegrund kan helt enkelt inte trumfa över vår nationella lagstiftning. Vart och ett av exemplen ovan borde därmed ligga i gränstrakterna för brott mot diskrimineringslagen.
Det börjar också bli akut att få en auktoriserad uttolkning av begreppet ”alla människors lika värde”. De internationella konventionerna på området har en stark förankring i just den kristna etiken. Därför känns det magstarkt när kyrkor utan tydliga belägg anklagas för att agera i strid mot dessa.
Som retoriken har utvecklat sig tycks ”alla människors lika värde” ha utvidgats till att även omfatta sådant som inte nämns i konventionstexterna. För att anknyta till exemplen ovan har självaste Europadomstolen klarlagt att det inte är diskriminerande att reservera äktenskapsbegreppet för en man och en kvinna (Chapin och Charpentier vs Frankrike). Och Stockholms tingsrätt slog nyligen fast att Eriksdalsskolan på Södermalm gjorde rätt när de nekade en transtjej att byta om med flickorna, då de samtidigt erbjöd ett könsneutralt omklädningsrum. Samma rätt måste väl då gälla även för religiösa organisationer?
Inte minst kan ovanstående tongångar från det offentliga Sverige kännas orättvisa. Varje dag i veckan visar kyrkorna att de står för just alla människors lika värde – inte minst genom sitt diakonala arbete. När politikerna vädjade till folket att vi skulle ”öppna våra hjärtan” i samband med migrantvågen 2015 var det ofta kyrkorna som var först med att öppna sina dörrar. Kristen missbrukarvård har erkänt lägre återfallsfrekvens än sekulära alternativ. Och så vidare.
I praktiken är det alltså denna typ av verksamhet som drabbas av de fenomen jag här har redogjort för. Även andra minoriteter riskerar förstås att få problem när lokalt antagna värdegrunder ställs över lagstiftning och internationella konventioner.
Land ska med lag byggas, och om det i stället blir ideologiska trender eller politiska majoriteter som avgör vad som gäller hamnar vi på ett snabbt sluttande plan.
Olof Edsinger, generalsekreterare
Denna artikel har ursprungligen varit publicerad i Dagens Samhälle 20-12-02
