I dagarna lanserade Västerås stift en så kallad överlevnadsguide för kristna queerkids. Den heter ”Under regnbågen står du inte ensam”, och vänder sig dels till den som upplever att man i olika kristna sammanhang behöver försvara och/eller förklara sin hbtq-identitet, dels till den som i hbtq-sammanhang upplever att man måste försvara sin identitet som kristen.
Jag betvivlar inte motiven bakom projektet. Men om man ser till själva innehållet blir det snabbt mer problematiskt. Att det är queerideologin som ligger till grund för materialet framgår ju redan i underrubriken, och generellt brukar man beskriva denna som ett synsätt på vår identitet och sexualitet som något flytande. I Sverige har ideologin främst lanserats genom den normkritiska pedagogiken, men internationellt uppfattas den ofta som något av en ytterlighetsposition – även i delar av hbtq-rörelsen.
Framför allt kan man nog säga att queerideologin representerar en radikal form av individualism. Var och en har enligt materialet rätten att definiera sig själv, utan hänsyn till trivialiteter som ”inre och yttre könsorgan, könskromosomer och hormonnivåer”. Gång på gång trummar man därför in individens oinskränkta tolkningsföreträde i fråga om vem man själv är: ”Bara du själv kan bestämma eller uttala dig om din könsidentitet”, skriver man. Och: ”Alla har rätt att bestämma sitt eget pronomen.”
Vad är då problemet med detta? Ja, för det första uppvisar det en relativism som borde få även många postmodernister att höja på ögonbrynen. Könsidentiteten presenteras som något rent metafysiskt, definierat enbart av den enskilde – och därmed som något vare sig medicinsk eller psykiatrisk expertis har med att göra.
Därtill väljer man att aktivt slå in en kil mellan den unge och vuxenvärlden. Någon har kanske sagt till dig att ”det är bara en fas som du går igenom”, skriver man och slår fast: ”Du kan svara vuxna som säger så, att det är en förlegad syn på människans utveckling.” Därefter vädjar man på nytt till det radikalindividualistiska perspektivet: ”Om det skulle vara en fas för dig, är det du känner nu sant och ska respekteras även om du känner helt annorlunda om en vecka.”
Ärligt talat tar man sig för pannan. Är Västerås stift över huvud taget medvetna om hur rakt på tvärs man i detta går mot etablerad medicinsk och psykiatrisk erfarenhet? Inte nog med att man förkastar all traditionell utvecklingspsykologi – man verkar också helt ointresserad av medicinsk kunskap gällande diagnosen könsdysfori.
I en uppmärksammad artikel i Läkartidningen 9–10/2017 skrev tre svenska överläkare att det visserligen är vanligt med ett ”könsatypiskt beteende” hos yngre barn, men att en ”bestående önskan om könsbekräftande åtgärder är … mycket ovanligt”. Faktum är att det även bland den som uppfyller diagnoskriterierna för könsdysfori är så få som 20 procent som har ”en kvarstående önskan om könsbekräftande åtgärder”. Samma bild ges av det amerikanska psykiatriförbundets manual DSM-V, som konstaterar att upp till 98% alla pojkar med oklar könsidentitet, och upp till 88 % av alla flickor med motsvarande tillstånd, landar i sitt biologiska kön efter puberteten.
I ljuset av detta blir det minst sagt oansvarigt av Västerås stift att uppmuntra unga att utan saklig grund definiera sig bortom sitt biologiska kön, och att presentera detta som ett befrielseprojekt för den enskilda individen. Vore det inte mer ansvarstagande att hjälpa unga med en oklar könsidentitet att skynda långsamt och att berätta att en klar majoritet i slutändan landar i sitt biologiska kön?
Till detta kan läggas att det just nu pågår en form av epidemi i delar av västvärlden som av professionen kallas för ”rapid onset gender dysphoria”. Denna skiljer sig från traditionell könsdysfori genom att den för omgivningen ger ett intrycket att komma helt ur tomma intet. En nyligen publicerad forskningsrapport kring fenomenet visar på flera intressanta fakta:
- Det är klart överrepresenterat bland kvinnor, trots att könsdysfori traditionellt varit vanligare bland män.
- Majoriteten har en förhistoria av minst en psykiatrisk eller neurologisk diagnos, såsom trauman, självskadebeteenden, ADHD, OCD och autism.
- Väldigt många är starkt påverkade av jämnåriga i liknande situation – hela 44 procent hade kommit ut efter att en kompis hade gjort det.
Inte minst ovanstående gör att det finns illavarslande paralleller mellan oklar könsidentitet och anorexia nervosa. I båda fallen handlar det om unga, med en överrepresentation av flickor som mår dåligt och med en helt eller delvis sjuklig kroppsuppfattning. Att i detta läge okritiskt heja på – och därtill slå in en kil mellan de unga och vuxenvärlden – är inte något annat än ett svek mot den unga generationen!
Läs på kyrkanstidning.se
