Det finns mängder av forskning som visar på hur kristen mission och religionsutövning har haft en avgörande och positiv påverkan på samhällsutvecklingen i de länder den verkat inom. Flera av de studier som Bo Rothstein hänvisar till är däremot kraftigt ifrågasatta, skriver SEA:s Olof Edsinger i en utökad replik till statsvetarprofessorns religionskritiska DN-artikel.
Professor Bo Rothstein är en flitig debattör, och hans texter är ofta vederhäftiga och analytiskt skarpa. Vid sidan av sin övriga artikelproduktion har han dock en mission som solkar ned hans egen trovärdighet, nämligen hans återkommande angrepp mot religionen som samhällskraft.
Genom åren har detta föranlett flera repliker från SEA:s sida, bland annat i Göteborgs-Posten 2019, där vi skrev tillsammans med fyra kristna professorer inom Claphaminstitutet. Och nu har det alltså hänt igen. I DN den 22/5 skriver Rothstein en artikel där han tycks driva två parallella teser: Dels att religion i allt väsentligt har en negativ påverkan på samhället, dels att man till varje pris ska undvika att blanda samman religion och politik – med konfessionella friskolor som primärt exempel.
Hans sätt att argumentera för dessa teser är dock djupt problematiskt, och jag vill här lyfta fram fyra exempel på detta:
1) Rothstein utgår från ett selektivt urval av forskningsresultat.
Det finns mängder av forskning som visar på hur kristen mission och religionsutövning har haft en avgörande och positiv påverkan på samhällsutvecklingen i de länder den verkat inom. Den prisbelönte professorn i sociologi och politisk vetenskap, Robert Woodberry, har exempelvis kunnat visa att hälften av variationen i demokrati i områden som Afrika, Asien, Latinamerika och Oceanien kan härledas till en historisk närvaro av protestantiskt kristna missionärer. På motsvarande sätt har historikern Rodney Stark, tillika hedersprofessor vid Lunds universitet, redogjort för religionens positiva påverkan på områden som brottslighet, familjeliv, sexualitet, hälsa, givmildhet och välstånd. Flera av de studier som Rothstein hänvisar till är däremot kraftigt ifrågasatta. Den som han själv presenterar som ”särskilt intressant” visar sig vid en närmare granskning vara tillbakadragen!
2) Rothstein begår det klassiska misstaget att sammanblanda korrelation och kausalitet.
I sin iver att belägga religionens negativa påverkan på samhället hänvisar han till alltifrån den rysk-ortodoxa kyrkans stöd för Putins krig i Ukraina och Israel–Palestina-konflikten till den kristna högerns förmenta rasism och stöd till det republikanska partiet. För en professor i statsvetenskap borde det dock vara uppenbart att såväl de ortodoxa nationalkyrkornas maktställning som Mellanösterns politiska låsningar handlar om betydligt mer än religiösa övertygelser. Och angående situationen i USA kan polariseringen mellan republikaner och demokrater i lika hög grad skyllas på Demokraterna, som med sin identitetspolitik och sin fäbless för kritisk rasteori har drivit sina supporters i en kvasireligiös riktning, ofta beskriven som en modern ”väckelserörelse” (woke). Rothsteins professorskollega Magnus Hagevi har därtill kunnat visa att väckelsekristna på våra egna breddgrader tenderar att vara mindre främlingsfientliga än befolkningen i stort.
3) Rothstein använder sig av ”religion” utan kvalifikationer, vilket gör begreppet för vitt för att vara meningsfullt.
De flesta människor i vår värld bekänner sig till någon form av religion, och om man följer Rothsteins argumentation skulle majoriteten av dessa vara mindre nöjda, mer korrupta och mindre tillitsfulla än sekulariserade nordbor – och det på grund av sin religion. Men förutom att den forskning han hänvisar till inte leder detta i bevis innebär det att Rothstein måste bunta samman kristna, muslimer, hinduer, buddhister, animister med flera från världens alla hörn, såsom tillhörande samma grundläggande kategori. Detta faller på sin egen orimlighet, med tanke på att skillnaderna mellan dessa religioner är minst lika stora som mellan (exempelvis) kristna och sekulära svenskar.
4) Rothstein har missuppfattat vad konfessionella friskolor är för något.
Han verkar tro att sådana inte lyder under samma regelverk som kommunala skolor gällande undervisningskvalité och krav på opartiskhet och saklighet. Bland annat beskriver han det som otänkbart ”Att en religiös friskola skulle kunna iaktta dessa principer när man har att undervisa om religion”. Så sent som förra veckan kunde vi dock läsa i medierna att en nyligen genomförd granskning av ett dussintal konfessionella friskolor i Sverige visade att alla dessa uppfyllde kraven från Skolinspektionens sida! För mig är det därmed uppenbart att det är Rothsteins egen fördomsfullhet som talar i denna kritik, snarare än fakta i målet.
Som avslutning vill jag ändå ge Rothstein rätt i två saker:
För det första: Alla kristna genom historien har absolut inte varit moraliska föredömen, vare sig på individuell eller politisk nivå. Å andra sidan kan samma sak sägas om precis alla mänskliga grupper – inklusive (och inte minst) sådana med en ateistisk eller icke-religiös livsåskådning.
För det andra: Det finns ett inbyggt problem i religionsfrihetslagstiftningen, så till vida att den buntar samman religioner av vitt skilda slag som om de i sak vore samma fenomen. Samtidigt behöver vi förstå detta utifrån sitt historiska perspektiv. Sett till världen i stort är nämligen religion något av de viktigaste och mest personliga som en människa kan identifiera sig med; det är något som formar såväl identiteten som den egna vardagen på ett avgörande sätt. Samtidigt – och just därför – är det få saker som totalitära stater genom århundradena har varit så intresserade av att begränsa som sina medborgares religionsutövning. Rätten till konfessionella friskolor ska därmed förstås som ett skydd mot den oinskränkta statens herravälde: det är familjen själv, snarare än den politiska makten, som ska avgöra inriktningen på sina barns skolgång.
Själv skulle jag inte vilja ha mina barn i exempelvis en muslimsk friskola. Men även den sekulära skolan framstår samtidigt som alltmer ideologiskt styrd – om än utifrån andra ideologier än de traditionellt religiösa. Inte minst handlar det om den tidigare nämnda woke-ideologin. Detta är det landskap som vi som svenska medborgare har att förhålla oss till, och samtalet om detta vinner inte på att (som Rothstein) peka finger mot all religion och beskriva denna som ointellektuell eller till och med omoralisk. Jag förväntar mig mer av en professor i statsvetenskap!
Olof Edsinger, generalsekreterare
En kortare version av denna artikel har tidigare publicerats på DN Debatt 220525
