Tidigare i höstas angav moderatledaren Ulf Kristersson Paulus ord i Gal 3:26–28 som sin favoritbibeltext. Budskapet att ”nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus” var på sin tid revolutionerande. Även om Paulus talade om det nya förbundet i Kristus – där etnicitet, klass och kön inte avgör min status inför Gud – innehöll det fröet till människovärdet som vi nu tar för givet. Ett exempel på Bibelns betydelse.
Graderingen av mänskligheten utifrån etnicitet eller hudfärg är väsensfrämmande för kristen tro. På pingstdagen i Apg 2, när den första församlingen föddes, hörde människor från sju olika folkgrupper och landområden evangeliet på det egna språket.
I Apg 13, då Jesu lärjungar först kallas ”kristna”, nämns två afrikaner, två judar (en från Cypern och en från Turkiet) och en från romarrikets elit som församlingsledare i Antiokia. Evangeliet överbryggar sådant som kan bli exkluderande gränsdragningar mellan människor.
Våra kyrkor har en viktig uppgift i att markera mot rasism och enögd nationalism. Samtidigt är en del sammanhang inkonsekventa när man å ena sidan är dogmatisk i sin antirasism och å andra sidan icke-dogmatisk kring den treenige Gudens identitet, han som skapat människan till sin avbild.
I Kärlekens fyra ansikten skriver C.S. Lewis om hur en sund fosterlandskärlek kan urarta till avgudadyrkan och räknar upp Ku Klux Klan, gaskamrar och apartheid: ”När denna kärlek blir demonisk leder den självklart till demoniska handlingar.” På många sätt bottnar detta i en ideologisering av hudfärg och etnicitet. ”En falsk överjordiskhet ges åt sådant som helt klart är av denna världen”, skriver Lewis. Vi människor tenderar att upphöja det skapade till något absolut.
Paradoxalt nog präglas alltfler debatter i samhälle och akademi, i takt med identitetspolitikens genomslag, av rastänkande och separatism. Människors hudfärg politiseras. Att som vit nordeuropé engagera sig för antirasism kan till och med ses som problematiskt. Kritik av hedersvåld har i vissa fall anklagats för rasism. En del högröstade debattörer menar att om man är mörkhyad har man vissa gemensamma politiska intressen gentemot ljushyade. Man tvingas således in i en politisk kamp. Det är knappast vad människorättskämpen Martin Luther King drömde om – att hans barn en dag skulle bli dömda efter sin karaktär och inte sin hudfärg.
Ett omtalat exempel var när SSU arrangerade en talarkväll om islamofobi där det i inbjudan stod: ”Evenemanget är separatistiskt för rasifierade”. Det vill säga: människor med vit hudfärg var icke-önskvärda. Identitetspolitik och rasism må ha olika ideologiska rötter, men följderna kan vara påfallande lika.
Jacob Rudenstrand
Bitr. generalsekreterare Svenska Evangeliska Alliansen
