I sitt tal under årets Almedalsvecka markerade statsminister Stefan Löfven (S) tydligt mot all form av extremism och för religionsfrihet. Han identifierade även det alltför lågprioriterade våldet mot kristna flyktingar i Sverige som utförs av dem som bekänner sig till en fundamentalistisk form av islam.
Nyligen följde utrikesminister Margot Wallström (S) upp det hot som många kristna och andra religiösa grupper – både globalt och i Sverige – lever under. I SvD 10/7 beskriver hon bland annat hur kristna och andra religiösa minoriteter i Syrien och Irak utsatts för obeskrivliga övergrepp, kopter i Egypten för återkommande terrorangrepp – och hur ”synagogor och moskéer angrips och förstörs i våra svenska städer, kristna flyktingar i svenska flyktingförläggningar vittnar om långtgående hot och trakasserier”.
Det är mycket välkommet att man från regeringen lyfter fram religions- och övertygelsefriheten som ett viktigt område i både utrikes- och inrikespolitiken. Senare års utrikesdeklaration – oavsett regering – har behandlat ämnet något styvmoderligt. Här har kanske utrikesministerns och statsministerns möten med Sveriges kristna råd haft betydelse för att lyfta fram ämnet. Även andra aktörers arbete, som A Demand for Action, har varit viktiga. Bland annat utökas nu det särskilda sändebudet mot antisemitism och islamofobis titel till att även inkludera förföljda kristna – ett och ett halvt år efter att jag själv uppmärksammade detta i en Opedartikel i SvD och två år sedan tjänsten inrättades (mitt under Islamiska statens etnoreligiösa utrensning i Mellanöstern). UD kommer även att satsa mer på utbildning kring religionsfrihet, man upprättar en arbetsgrupp och en folkmordskonferens är också på gång. Allt sammantaget en viktig signal från regeringen.
Samtidigt är risken fortfarande stor att det stannar där, vid just signalpolitik. Särskilt då utfästelserna kommer mitt under en valkampanj.
Ett exempel är Sveriges handels- och utrikespolitiska relationer med Indien där vi länge varit tysta om den systematiska förföljelsen som den kristna och muslimska minoriteten utsatts för av hindunationalister sedan den i Väst så omhuldade Narendra Modi blev premiärminister.
Myndighetssverige har även de senaste åren uppvisat en påtaglig religiös analfabetism, inte minst bland Migrationsverkets handläggare när det gäller kristna konvertiters asylskäl. Ibland har det handlat om rena kunskapstester som skulle få de flesta svenska konfirmander på skam.
När riksdagen debatterade utrensningen av kristna i Irak och Syrien ville regeringen inte erkänna att det pågick ett folkmord. Trots att flera parlament, däribland Europaparlamentet, det brittiska, och amerikanska kongressen, redan hade tagit ställning. Inte heller ”Seyfo”, folkmordet i dåvarande Osmanska riket 1915, har erkänts trots att regeringen innan valet 2010 lovade att fullfölja riksdagens beslut att göra detta.
Under riksdagens frågestund i februari 2016 frågade Maria Abrahamsson (M) kultur- och demokratiministern Alice Bah Kuhnke hur hon tänker hjälpa de kristna som utsätts för förföljelse och trakasserier på svenska flyktingboenden. I sitt svar aviserade ministern en kommande handlingsplan med orden ”det är så konkret det kan bli”, vilken höll på att utformas tillsammans med justitieminister Morgan Johansson och dåvarande inrikesminister Anders Ygeman.
Nyligen bad jag Kulturdepartementet skicka mig denna handlingsplan. Den färdigställdes i november 2016 och bär namnet ”Nationell plan mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott”. Men det konkreta kring utsatta kristna flyktingar uteblev. Snarare är de osynliggjorda.
Trots att den hatbrottsstatistik (åren 2011-2015) som redogörs för i handlingsplanen tydligt visar att det enskilda hatbrottsmotiv som ökat mest, är det Brå kallar det kristofobiska motivet; från 2011 till 2015 skedde det en 140-procentig ökning. Våren 2017 genomförde Open Doors Sverige även en enkätundersökning där man fann minst 512 fall där kristna utsatts för våld på svenska flyktingboenden. Ett område som borde prioriterats långt tidigare.
I regeringens handlingsplan nämns dock inte hoten mot kristna flyktingar (vare sig folkgrupper som assyrier/syrianer/kaldeer eller de som konverterat till kristen tro från muslimsk). Attackerna på flyktingboenden nämns inte heller. Detta att jämföra med omnämnandet i planen av andra utsatta grupper i samhället, till exempel muslimer vilka nämns 24 gånger. Inte heller omnämns kristofobi bland de planerade åtgärderna som bland annat. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) 2016 – 2020 ska öka fördelningen av medel till för att motverka. Även ett naturligt uppdrag som att låta Forum för levande historia uppmärksamma utrensningen av kristna minoriteter uteblev i handlingsplanen.
Open Doors Sverigereleaser av World Watch List, som rankar de 50 länder där kristna förföljs som mest, har inte varit prioriterade samlingar för regeringen. Inte ens i år när rapportsläppet i Stockholm även gästades av Knox Thames, religionsfrihetsexpert vid USA:s utrikesdepartement.
Sammantaget vilar det därför ett stort ansvar på regeringen när det gäller religionsfrihet som ett prioriterat område och förföljda kristna om det fina orden inte bara ska stanna vid just fina ord.
Parallellt med utrikesministerns deklaration om att Sverige ska vara en röst för förföljda kristna och andra religiösa grupper, larmar kyrkor i Nigeria om folkmord då 6000 kristna, främst kvinnor och barn, har dödats sedan januari. Man uppmanar FN och världssamfundet att ingripa. Tittar man på juli månads kalender för FN:s säkerhetsråd finns inget inplanerat specifikt kring Nigeria. Ett givet ämne nu när Sverige håller i ordförandeklubban?
Jacob Rudenstrand
Läs på dagen.se