När Svensk insamlingskontroll nyligen redovisade förra årets siffror blev Frälsningsarmén sjätte största insamlingsorganisation och hamnade på tredje plats när det gällde ökning av insamlade medel. Till Dagen (4/11) nämner samfundets förvaltningschef Elisabeth Beckman, ändamålen: ”Hemlösa, utsatta familjer, ensamstående föräldrar, kollo för barn som inte kommer någonstans på sommaren och ensamma äldre”.
Fem dagar i veckan delar församlingsmedlemmar i svenskkyrkliga S:ta Klara kyrka i Stockholm ut mat till mellan 100-200 matgäster (många av dem med utländsk bakgrund). Varje vardag bjuder församlingen dessutom hemlösa på kaffe och smörgås vid Sergels torg och varje fredag finns ett team ute på Malmskillnadsgatan som erbjuder samtal till prostituerade.
Detta är inget isolerat fenomen. Varje vecka bidrar församlingar runt om i Sverige med liknande hjälp genom sin verksamhet. Därför innebär avskaffandet av skattereduktion på gåvor till välgörande ändamål och att stödet till trossamfunden nästan halveras en dubbelstöt mot kyrkorna i allmänhet, och de hjälpbehövande i synnerhet. I regeringens budgetförslag heter det att anslaget till trossamfunden ska minska ”för att bidra till att finansiera prioriterade satsningar”. Enkelt uttryckt: Kyrkornas och trossamfundens samhällsbidrag är nedprioriterad.
För tre år sedan drog SEA igång kampanjen Ett generösare Sverige för ett införande av skattereduktion på gåvor till den ideella sektorn. Vi argumenterade bland annat att det försvagar motiven för statlig inblandning, det renodlar ansvaret inom föreningarna och det stärker ansvaret hos de enskilda medlemmarna. Ett öppet och fritt samhälle där civilsamhällets aktörer, som församlingar, föreningar och andra frivilliga sammanslutningar av människor som vill göra gott, kan växa sig starkt, mår bättre utan statlig styrning. Och omvänt; ju större den politiska sfären är, desto mindre utrymme har civilsamhället.
I Patrik Engellaus och Thomas Gürs bok Den övermodiga beskyddaren (2012) lyfter de fram en av familjers, församlingars och föreningars väsentligaste uppgifter i att ge vidare värderingar och normer. Men när det civila samhället trängs undan försöker det offentliga att överta uppfostringsrollen. Politikens redskap som lagar och budgetar blir då det främsta sättet att fostra goda samhällsmedborgare till statens värderingar. Institutioner som familjer och församlingar ses därmed som diskriminerande och motivationen bakom hjälpverksamheten måste styras. Istället för att kunna lägga sin kraft på att hjälpa utsatta människor, pressas kyrkor och samfund in i en politiskt korrekt form.
På ett seminarium på Ersta Sköndals högskola i onsdags om den moderna välfärdstaten och kyrkornas roll, där SEA medverkade, lyfte historikern Lars Trägårdh fram att i den svenska välfärdsmodellen blir individen fri från samhällets välgörenhet (och mindre beroende av mellanmänskliga relationer), men desto mer beroende av staten. Susanna Birgersson summerar seminariet och detta perspektiv i Dagens Nyheter (6/11):
”Människor ska inte behöva stå med mössan i hand och be om allmosor. Genom att gåvorna kommer från staten står mottagaren inte i tacksamhetsskuld till någon enskild person eller organisation och är därför, enligt den svenska logiken, fortfarande fri […] Jag betalar skatt och undgår därför att se den hjälpsökande i ögonen […] Det finns socialsekreterare och fältassistenter som får betalt för sådant.”
Knappast ett varmare Sverige. Men som Laurent Leksell, företagsledare och ordförande i Stockholms Stadsmission (som grundades av SEA:s föregångare Evangeliska alliansens svenska avdelning på 1800-talet) om avdragsrätten i vår kampanjtidning för Ett generösare Sverige: ”Det är en viktig signal från statsmakten, att det vi gör när vi fördelar våra pengar till olika ideella ändamål är något viktigt och allmännyttigt.”
Frågan är då om regeringen själva förstår vilken signal de ger Frälsningsarmén, S:ta Klara kyrka och övriga trossamfunds hjälparbete när avdraget försvinner?
Jacob Rudolfsson Bitr. Generalsekreterare
