Om inte rysk-ortodoxa kyrkan i Sverige vill få Ukrainas barns, kvinnors och mäns blod på sina händer, bör man tydligt markera mot Putins krig, skriver SEA:s Jacob Rudenstrand i en gästledare i Svenska Dagbladet.
Att Vladimir Putin med sin invasion av Ukraina vill återupprätta ett ryskt imperium står bortom allt rimligt tvivel. Men samtidigt som flera svenska bedömare har bidragit med viktiga analyser av Putins motiv, är det få som har granskat de religiösa bevekelsegrunderna för kriget.
Det är noterbart att Putin i sitt tal den 21 februari, som föregick invasionen, talade om Ukraina som en integrerad del av Rysslands ”historia, kultur och andliga rum” (min kursivering). Han sa även: ”Sedan urminnes tider har folket som bor i sydväst av vad som historiskt har varit ryskt land kallat sig själva ryssar och ortodoxa kristna”. Orden spelar roll och man behöver inte studera ämnet särskilt länge för att se Putins nära band till den rysk-ortodoxa kyrkan, och därmed också få tillräckliga skäl att titta närmare på denna aspekt.
Genom sin numerära storlek (150 miljoner anhängare), politiska inflytande och ekonomiska styrka utgör dagens rysk-ortodoxa kyrka, under ledning av patriarken Kirill av Moskva, den största grenen bland de ortodoxa kyrkorna. Och tvärtemot den statsateism som präglade Sovjetunionen, där kyrkan sågs som en politisk rival och religiöst troende förföljdes, ser Vladimir Putin rysk-ortodoxa kyrkan som ett redskap för en rysk kulturell och nationell identitet. Detta för att befästa sin makt och för att fylla det vakuum som lämnats kvar efter kommunistpartiet. Det är heller inte utan skäl som Rysslandskännare har pekat ut rysk-ortodoxa kyrkan i Sverige som ett utrikespolitiskt verktyg åt Kreml.
Resultatet av de täta banden är bland annat att religiösa minoriteter blir måltavla för böter, frihetsberövanden och brottsanklagelser. Rysslands antiterrorlag används för att fängsla Jehovas vittnen och oliktänkande som stämplas som extremister eller främmande agenter. Den så kallade Yarovaya-lagen från 2016 förbjuder missionerande verksamhet och andra religiösa yttringar och har drabbat pingstvänner, muslimer och buddhister.
Sedan i december rankar USA:s utrikesdepartement således Ryssland som ett av de största hoten mot religionsfriheten i världen, vid sidan om bland andra Iran och Pakistan. Och det är rysk-ortodoxa kyrkan som ger moralisk och andlig legitimitet åt dessa frihetsinskränkningar – och nu även invasionen av Ukraina. I ett paper från Utrikespolitiska institutet i Finland år 2017 konstateras således att ”traditionella ryska ’andliga-moraliska’ värderingar har blivit ett viktigt instrument för politisk agitation, som påminner om en statsideologi” och att rysk-ortodoxa kyrkan spelar en nyckelroll i detta. Begrepp som andliga och moraliska värden har återkommande dykt upp i ryska utrikespolitiska dokument genom åren. Putin ser sig som försvarare inte bara av politiska värden, utan också av andliga – och då med militärmakt.
Som Giles Fraser skriver i Unherd: ”Det är inte bara Ryssland. Det är det heliga Ryssland.” Målet är Moskva som det tredje Rom, både teologiskt och politisk. Och för att upprätta en religiös enhetlighet i den ryska världen under Moskvapatriarkatet är den traditionella födelseplatsen för rysk-ortodoxa kyrkan central – nämligen Ukrainas huvudstad Kiev, enligt Putin själv ”alla ryska städers moder”.
Det är också utifrån bilden av en moder som tagits från sina ”äkta” barn – den enade rysk-ortodoxa kyrkan – för att i stället påtvingas en långtgående religionsfrihet, och där Ukraina har en egen ortodox kyrka som brutit sig loss från Moskva, som man ska förstå varför ryska ”andliga-moraliska” värderingar står på spel i Putins krig. Enligt patriarken Kirill kämpar Ryssland helt enkelt mot ”ondskans krafter” i Ukraina. Detta återspeglas i den ryska ”dödslistan” för Ukrainainvasionen, där religiösa minoriteter inkluderas, vilket USA nyligen uppmärksammade FN på. Som CNN-kommentatorn John L Allen skriver i sin senaste kolumn, där han i sin tur citerar historikern Diana Butler Bass: ”Detta är ett korståg för att återerövra den rysk-ortodoxa kyrkans heliga land och besegra de västerländska (och dekadenta) kättarna som inte böjer sina knän för Moskvas andliga auktoritet.”
Således har nu flera röster i svensk kristenhet väckts för att stänga ute rysk-ortodoxa kyrkan från ekumeniska organ i Sverige på grund av Moskvapatriarkatets roll i kriget. Och det inte utan fog: Om inte rysk-ortodoxa kyrkan i Sverige vill få Ukrainas barns, kvinnors och mäns blod på sina händer, bör man tydligt markera mot Putins krig.
Jacob Rudenstrand, biträdande generalsekreterare
Läs även på SvD.se