Relationen mellan religion och våld är komplex, och förtjänar – likt de flesta forskningsområden – ett ingående studium. Men det är också ett område där det förflutna visar sig ha avgörande nycklar för att förstå även vår tids skeenden. SEA:s Olof Edsinger skriver i tidningen Fokus apropå den senaste tidens rädsla för islamistiska terrordåd.
Frågan om religion och våld har på nytt hamnat på dagordningen. Den här gången med anledning av muslimvärldens reaktioner på de svenska koranbränningarna och – inte minst – det våldskapital som islamistiska grupperingar inom denna gemenskap representerar. Rädslan för terrorattentat är utbredd och Säpo har höjt terrorhotnivån från 3 till 4 på en femgradig skala.
Kopplat till detta blir det naturligt att diskutera religionens roll i väpnade konflikter. Och jämfört med den allmänna bilden är det ett forskningsområde som bjuder på flera överraskningar. Religionshistorikern Mattias Gardell har exempelvis kunnat visa att mer än 90 procent av alla väpnade konflikter i världen mellan 1945 och 2001 hade något annat än religion som primär drivkraft. 66 procent av konflikterna pågick därtill mellan parter som nominellt hade samma religionstillhörighet (kristna slogs mot kristna, muslimer mot muslimer och så vidare). Och inte minst uppseendeväckande, givet det rådande västerländska narrativet: Den religion som var starkast överrepresenterad bland periodens väpnade konflikter var buddhismen.
Till saken hör också att de flesta av 1900-talets massmord hade ateistiska snarare än religiösa förtecken. Bara i Maos Kina kan mellan 35 och 45 miljoner individer ha mist livet, ofta under våldsamma former. Till detta kan läggas andra kommunistiska regimer som Sovjetunionen under Lenin och Stalin (runt 8 miljoner vardera) och Pol Pots skräckvälde i Kambodja (2 miljoner) – alla med en ateistisk ideologi. Som jämförelse kan nämnas att den spanska inkvisitionen på 350 år ledde till mellan 3000 och 5000 avrättningar; alltså en droppe i havet jämfört med 1900-talets kommunistledare.
Detta inte sagt som ett försvar för religiöst våld. Och särskilt i egenskap av statsreligion har även kristendomen blod på sina händer. Den vanligaste referensen har med de medeltida korstågen att göra, men Trettioåriga kriget förtjänar ett särskilt omnämnande om man ser till antalet döda. Och talar inte Gamla testamentet om både krig och dödande i Guds namn? Låt mig här reda ut begreppen när det gäller Gamla testamentets krigstexter, för att till sist göra en jämförelse mellan dessa och islams budskap på temat.
Varje läsare av Gamla testamentet lägger märke till förekomsten av krig. Förvisso är det här inte unikt för den judiska historieskrivningen. Krig innebär att nationens väl och ve ligger i vågskålen, vilket gör det naturligt för historieskrivarna att uppehålla sig vid dessa skeenden. Vad som möjligen sticker ut i de bibliska texterna är Guds aktiva närvaro i det som sker. Inte heller detta är dock något unikt för Gamla testamentet – anspråk på gudars närvaro och beskydd i samband med strid hör till standardinslagen i den här tidens krigsskildringar.
En typ av krig som väcker större moralisk indignation är dock de som utkämpades i samband med hebreernas intåg i Kanaans land. Här kan vi läsa om förkastelsedomen, cherem, som åtminstone på ytan tycks ha inneburit en total utrotning av befolkningen på platsen: ”Men i städer som tillhör dessa folk och som Herren, din Gud, vill göra till din egendom får du inte skona en enda levande varelse. I enlighet med Herrens, din Guds, befallning skall du viga dem alla åt förintelse, hettiterna och amoreerna, kanaaneerna och perisseerna, hiveerna och jevuseerna, så att ni inte tar efter alla skändligheter de gör till sina gudars ära, ty då syndar ni mot Herren, er Gud” (5 Mos 20:16–17).
De senaste decenniernas forskning har visat att dessa krig nog inte var så brutala som de verkar. Även här spelar nämligen de samtida traditionerna för krigsskildringar in, där ”skona ingen” i vissa fall kan jämföras med en fotbollstränare som säger till sitt lag att ”nu ska vi krossa motståndarna”. Alltså det som ibland kallas för hyperbol – retoriskt motiverade överdrifter. Tre gånger så ofta som det talas om att ”utrota” kanaaneerna står det därtill att de ska ”fördrivas”. Men oavsett hur cherem-texterna ska tolkas är det tydligt att vi har med en form av krig att göra som är svårsmälta för en modern läsare.
Förklaringen till detta är enligt texterna själva att kanaaneerna gjort sig förtjänta av Guds dom. De har ägnat sig åt barnoffer, ockulta praktiker och allsköns synd, och för det har de förverkat sin rätt till landet. Cherem-krigen är alltså inte några vanliga krig, utan domshandlingar i samband med att Gud låter hebreerna bosätta sig i det område där staten Israel även i dag har sin placering.
Detta gör måhända inte saken enklare för en nutida bibelläsare. Men det får stora konsekvenser för det som är den nutida judisk-kristna synen på våld. Lite förenklat kan man säga att Gamla testamentets religionskrig var geografiskt begränsade till Kanaans land och att de i allt väsentligt pågick under Israels härförare Mose och Josua. De bibeltexter som skildrar cherem-krigen kan med andra ord betecknas som deskriptiva, eftersom det ingenstans förväntas att denna krigföring ska upprepas av senare generationer.
Kontrasten till islams ideologi runt jihad är på så sätt slående. Väl medveten om att moderata muslimer vänder sig starkt mot alla former av våldsanvändning, är det ett faktum att jihad rent formellt vänder sig mot hela den icke-muslimska världen (även kallad ”krigets hus”, Dar Al-Harb), att det saknar historiska och tidsmässiga avgränsningar och att korantexterna på området (liksom profetens sunna) uppfattas som preskriptiva – det vill säga att Muhammeds krigföring ses som förebildlig även för våra dagars gudskrigare.
Jag påstår alltså inte att moderata muslimer sluter upp bakom denna hållning. Däremot är det en förklaring till varför vi i dag känner en välgrundad fruktan för islamistiska attacker, samtidigt som ytterst få svenskar har någon förväntan på motsvarande beteende från kristet håll.
Inte ens korstågen hämtade faktiskt sin motivering utifrån Gamla testamentets krigstexter, utan snarare utifrån Nya testamentets tal om kärlek, självuppoffring och att ta sitt kors och följa Kristus. Bakgrunden till de första korstågen var flera hundra år av erövringskrig från muslimvärldens sida, där tidigare kristna områden i Mellanöstern, Nordafrika och Spanien hade islamiserats. Startskottet för kampanjerna kom när den bysantinske kejsaren Alexios I Comnenos vädjade till påve Urban II om militär assistans, i ett läge där den kristna närvaron i Mindre Asien riskerade att helt utraderas.
Relationen mellan religion och våld är komplex, och förtjänar – likt de flesta forskningsområden – ett ingående studium. Men det är också ett område där det förflutna visar sig ha avgörande nycklar för att förstå även vår tids skeenden.
Olof Edsinger, generalsekreterare
Denna artikel är ursprungligen publicerad i tidningen Fokus 230914. Därefter något justerad.
