Givetvis har Upplysningen haft betydelse för idén om mänskliga fri- och rättigheter men rötterna går längre tillbaka än så, skriver Jacob Rudenstrand.
I Sverige, precis som i många andra västländer, ses religions- och övertygelsefriheten som en frukt av Upplysningen, präglad av växande religionskritik mot Europas statskyrkor. Efter årtionden av krig mellan katoliker och protestanter var det dags att slippa kristendomens börda. Tänkare och vetenskapsmän formulerade idéer om mänskliga fri- och rättigheter.
Idag finns det ett brett stöd för denna uppfattning. Bland annat skrev den socialdemokratiske debattören Daniel Färm i Expressen 2019:
”Vi har knappast just kristendomen att tacka för att de mänskliga fri- och rättigheterna, den liberala demokratin och den jämställda individualismen har vuxit fram just i Europa och USA. Dessa fri- och rättigheter har sprungit ur en helt annan tanketradition: den sekulära och humanistiska upplysningen.”
Med andra ord: Det är Upplysningen som har format våra idéer om mänskliga rättigheter, individens okränkbara värde och frihet från förtryck; som präglat Västvärlden i sekler. Religion i allmänhet och kristen tro i synnerhet har varit ett hinder för jämställdhet, frihet och broderskap. Detta är även en uppfattning som präglar en stor del av svensk utbildning och skola.
Det är förstås sant att många kristna och särskilt statskyrkor har haft ett problematisk förhållande till religionsfriheten. I olika tider har kyrkan gjort sig skyldig till förföljelse av religiösa minoriteter. Men det finns också mängder av exempel på motsatsen, som ligger mer i linje med kristendomens grundläggande idéer från dess urkund, Nya testamentet. Givetvis har Upplysningen haft betydelse men som historikern Tom Holland skriver i sin bok Dominion – How the Christian Revolution Remade the World (2019) går rötterna till de idag så kallade Upplysningsvärdena längre tillbaka än så:
”Att varje människa hade en lika stor värdighet var långtifrån en självklar sanning. En romare skulle ha skrattat åt detta. Att kämpa mot diskriminering på grund av kön eller sexualitet hängde emellertid på att ett stort antal människor delade ett gemensamt antagande: att alla hade ett inneboende värde. Ursprunget till denna princip – som Nietzsche så föraktfullt hade påpekat – fanns inte i den franska revolutionen, inte heller i självständighetsförklaringen, eller i Upplysningen, utan i Bibeln.”
Grunden för vår idé om alla människors lika värde finns helt enkelt i det kristna i sin samtid subversiva budskapet om att ”nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna” (Gal 3:28). Inför Gud – den yttersta auktoriteten till skillnad från kejsaren – spelar etnicitet, social status och kön ingen roll.
Även när det gäller mänskliga fri- och rättigheter har kristendomen haft en avgörande betydelse. Historiskt och idag har kyrkan erfarit förföljelse. I Apostlagärningarna får vi följa de första kristna i Jerusalem under tiden direkt efter Jesus död och uppståndelse. Makthavarna i staden, sanhedrin (det judiska stora rådet), ogillar utvecklingen och ställer lärjungarna inför rätta. Efter överläggningar förbjuder rådet dem att ”tala och undervisa i Jesu namn” (Apg 4:18).
I sitt försvarstal (Apg 4:19–20) hänvisar Petrus till tre grundbultar i vad som idag kännetecknar ett öppet och fritt samhälle:
* Tanke- och samvetsfrihet: ”Tänk efter själva om det är rätt …” Petrus hävdar rätten och ansvaret att följa det egna samvetet och inte blint följa vedertagna sanningar.
* Religionsfrihet: ”… om det är rätt inför Gud att lyda er mer än honom …” Petrus och de andra lärjungarnas övertygelse – och argument – var religiöst motiverad. De ansåg det bevisat att Gud handlat på ett historiskt slutgiltigt sätt genom Jesus. Därför kan mänskliga myndigheter inte kan kräva förbehållslös lydnad.
* Yttrandefrihet: ”Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört …” Petrus hävdade rätten att fritt kommunicera sin övertygelse.
Jag vill inte påstå att apostlarna formulerade FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, men redan i urkyrkan verkar det ha funnits en spontan förståelse för rätten att tro och tänka själv. Greg Forster, som i The Contested Public Square: The Crisis of Christianity and Politics (2008) analyserar relationen mellan kyrka och stat ur ett historiskt perspektiv, kommenterar Petrus tal så här:
”Om staten befaller kyrkan att mörda eller att tillbe en avgud, måste kyrkan vägra att göra detta. Detta är en viktig princip, då kristna tror att Gud har gett kyrkan uppdraget och auktoriteten att predika evangeliet, bevara Guds skrivna ord, utföra gudstjänst, förvalta sakramenten, bevara ordningen i kyrkan, tillhandahålla hjälp till dem som är i behov, och utföra andra kyrkliga handlingar. Om staten försöker lägga sig i kyrkans funktion har apostlarna tydligt auktoriserat kyrkan att inte lyda.”
Budskapet om rätten att själv tänka och tro var ingen engångsföreteelse i den tidiga kyrkan. När kyrkofadern Tertullianus omkring hundra år senare formulerade sitt försvar av den kristna rörelsen mot det romerska förtrycket myntade han just begreppet ”religionsfrihet” (libertas religionis på latin). Petrus tal var bara början.
Jacob Rudenstrand
