David Davage, docent i Gamla testamentets exegetik och lärare på ALT, har på Academia.edu publicerat en längre artikel på temat Reflektioner kring det offentliga samtalet om EFK:s rapport om samkönade relation. Betydande delar av innehållet utgör kommentarer och frågor till min text En djupare analys av EFK-rapporten, och jag vill därför ta tillfället i akt att fortsätta samtalet.
Davages text rör sig mellan flera olika teman, och de som tydligast berör mina egna inlägg har rubrikerna Bibelsynen, Detaljerna och Kontextualisering. I min respons väljer jag att börja med den första och sista av rubrikerna. Detaljerna (som berör tolkningen och förståelsen av ett antal specifika bibeltexter) får med andra ord komma sist.
Innan jag skriver något mer vill jag dock kommentera vilken min roll i detta samtal är. Davage är tydlig med att han inte representerar någon annan än sig själv – även om han har suttit med i arbetsgruppen som ligger bakom rapporten, och även har skrivit betydande delar av densamma. Själv representerar jag Svenska Evangeliska Alliansen och försöker i den rollen företräda och försvara en klassisk evangelikal teologi. Jag är dock väl medveten om att ”evangelikal” kan betyda flera olika saker, och min naturliga referenspunkt blir i detta sammanhang den gemenskap av evangeliska allianser som SEA ingår i och som jag själv regelbundet står i kontakt med – inte minst i de frågor som EFK-rapporten berör.
Bibelsynen
Just frågan hur begreppet ”evangelikal” ska förstås är central för Davages avsnitt om bibelsynen. Han noterar att det sätt som rapporten presenterades på i media väckte frågor både hos mig och andra (inte minst genom det sätt som Apg 15 användes) och ställer frågan om jag menar ”att EFK omförhandlat vad det innebär att vara evangelikal, eller att [jag] själv förstår evangelikal på ett annat sätt än EFK?”
Det här är en fråga som på samma gång är enkel och komplicerad att svara på.
Om jag börjar med det enkla, så kan jag konstatera följande:
- Både den kontextualiseringsmodell och de råd som avslutar rapporten skiljer sig från vad jag förknippar med den organiserade evangelikala gemenskapen i Europa.
- Samma sak gäller för det sätt som texten om apostlamötet tillämpas på i tidningen Dagen, och för vad jag själv kan utläsa i själva rapporten (s 215–216; 254–255).
- I rapporten görs en markering mot Lausannedeklarationens tal om att Bibeln är ”utan fel i allt som den påstår”, till förmån för EFKs Tro- och självförståelsedokument som i stället använder uttrycket ”trovärdig i allt den lär” (s 146).
På samtliga dessa punkter distanserar man sig alltså från den konservativa delen av den evangelikala gemenskapen. Men inget av detta gör att jag personligen ifrågasätter att EFK är en evangelikal rörelse. Per-Axel Sverker beskriver den aktuella kontextualiseringsmodellen som ”liberalevangelikal kulturanpassning” – vilket ju innebär att den fortfarande ryms inom den evangelikala fåran. Angående Andens bekräftande roll hade jag själv önskat en tydligare skrivning om att Guds Ande aldrig leder församlingen i strid med sitt skrivna Ord; men det kanske bara är ett olycksfall i arbetet att detta saknas?
Det enkla svaret på Davages fråga är alltså att jag inte tror att EFK har ”omförhandlat vad det innebär att vara evangelikal”, men att delar av rapporten avviker från vad som är mainstream i de flesta evangeliska allianser. (Där SEA för övrigt inte är mer konservativa än genomsnittet.)
Om man ska komplicera saken börjar Davage tala om den diskussion som under åren har pågått mellan företrädare för ALT och STH – med den nyligen avlidne Anders Gerdmar som huvudsakligt exempel. Men här hör det till saken att jag själv inte har varit engagerad i dessa debatter, och att jag aldrig har stått i beroendeställning vare sig till STH eller till Gerdmars skrifter. Jag väljer därför att inte heller nu ge mig in i denna, ur mitt perspektiv separata, diskussion.
Om jag ändå ska nämna en sak som jag reagerar på i rapporten är det sättet som man anknyter till begreppet ”polarisering”. ”Evangelikal bibelläsning önskar”, skriver man, ”gå en väg bortom förenklade polariseringar där kristen tro antingen ses som ett evigt fastslaget antal övertygelser (fundamentalistisk bibeltolkning) eller alltför okritisk anpassning till samtida uppfattningar (liberal bibeltolkning)” (s 148). Längre fram talar man på nytt om sin hållning som ”en väg mellan polariserande positioner” och förtydligar: ”Det kräver urskillning att navigera mellan det liberala och det fundamentalistiska – att å ena sidan inte hamna i en alltför bokstavlig läsning av bibeltexter om dom och straff, samt att å andra sidan inte tona ner Ordets auktoritet och utmanande tilltal till oss” (s 243). Några sidor senare likställs fundamentalism med att man ”läser som det står”, samtidigt som liberalism innebär att sätta sin lit till ”aktuell forskning”. ”Den radikala medelvägen”, i sin tur, ”igenkänner det som skaver mellan Bibeln och erfarenheten och är villig att leva i denna spänning” (s 252–253).
För mig väcker det här flera frågor. Den viktigaste är om det verkligen är korrekt att definiera evangelikal teologi som en motsats till polarisering? Nog för att det kan finnas en ”oresonlighet” hos fundamentalistiska teologer, i och med att man har avhänt sig ett antal viktiga redskap för att komma åt bibeltextens innebörd, men viss polarisering är väl ändå oundviklig när konkurrerande sanningsanspråk ställs mot varandra – även i en evangelikal teologisk kontext? Här vore det välkommet med ett förtydligande!
Davage antyder i sin text att jag kanske blandar ihop ”metod” med ”resultat”, i det att evangelikal teologi framför allt är ”ett sätt att närma sig texten med både lyhördhet för Andens ledning och kritisk skärpa, med ena benet i de kontexter texterna skrevs, det andra i samtiden och med ansiktet tillvänt båda”. Men dels undrar jag om detta inte är ett onödigt poetiskt språk om man vill göra dessa definitioner rättvisa – det finns trots allt tydliga gränser för hur långt både ”Andens ledning” och ”samtiden” kan föra oss, om det ska kallas evangelikal teologi. Dels, och ännu viktigare i sammanhanget, är det ju inte bara är slutsatserna, utan i lika hög grad den argumentation som leder fram till dessa – alltså metoden – som gör att jag för egen del känner mig tveksam till delar av rapportens innehåll.
För att ta ett konkret exempel: Även jag kan, som Davage noterar, ha ett stort mått av pragmatism när det gäller specifika pastorala situationer, där just den fråga som är så central i rapporten – vad hjälper den här personen till störst Kristuslikhet? – kan visa sig bli avgörande för församlingens praktik. Men eftersom jag anser att rapporten i vissa avsnitt använder sig av teologiska felgrepp/genvägar för att understödja denna linje (t ex i bruket av Apg 15 eller när man låter missionsstrategiska hänsyn trumfa över de bibelteologiska slutsatserna) infinner sig ändå en känsla av otrygghet kring hela projektet, som gör att jag drar öronen åt mig.
Annorlunda uttryckt: Om metoden hade varit mer solid, hade jag personligen haft lättare att acceptera vissa av de slutsatser som jag nu ställer mig tveksam till!
Sammantaget innebär detta också att Davage tillskriver mig flera hållningar som jag själv inte känner igen från min egen text. Till exempel skriver han att både jag och Stefan Swärd kritiserar ”att vad forskningen säger om homosexualitet skulle vara en förutsättning för att förstå Guds vilja”. Men vad både jag och Stefan skriver är i stället att forskningen inte säger det som rapporten hävdar att den gör! (Jfr Kent Revedals inlägg på detta tema i Dagen.) Vi är alltså inte motståndare till vetenskaplig forskning som en legitim kunskapskälla i den evangelikala bibeltolkningen – vi konstaterar bara att det inte finns någon konsensus i forskarvärlden som tvingar oss att ompröva den traditionella förståelsen av de aktuella bibeltexterna.
På motsvarande sätt hävdar Davage att jag har ett ”binärt tänkande” där jag hävdar att det är ”antingen ’skriften’ eller (’snarare än’) ’mänskliga traditioner’” som gäller. Men detta är inte vad jag skriver. I ett resonemang som specifikt handlar om vår förståelse av skapelseordningen skriver jag: ”Ytterst är det därför Skriften snarare än mänskliga traditioner som måste avgöra vad som är en skapelseordning och inte.”
Det besvärande med detta är att det i slutändan känns som att Davage (medelst två felaktigt återgivande citat) försöker putta ut mig själv i vad som närmast får betraktas som en fundamentalistisk bibelsyn. Men ingen som har läst mina mer teologiskt inriktade böcker, till exempel Krigen i Gamla testamentet eller Olika och jämlika, borde kunna tveka om att jag är både införstådd med och gärna använder mig av den evangelikala teologins verktygslåda.
Kontextualisering
I min ursprungliga analys ägnade jag rätt mycket utrymme åt kontextualiseringsfrågorna. Jag citerade också de delar av slutrapporten som jag menar innehåller tveksamma formuleringar. Därför väljer jag att inte upprepa dessa argument här. Däremot noterar jag ett antal frågor och kommentarer från Davage, som jag här kort vill försöka besvara.
Vi kan börja med en sak som Davage uttrycker ”sorg” över, nämligen att jag inte referererar till hans och Daniels Råsbergs replik på Per-Axel Sverker där de klargör att de inte bygger vare sig på Sverker eller John Stott i sitt kontextualiseringsresonemang. Point taken – här hade jag kunnat uttrycka mig tydligare. Men faktum kvarstår ju att både Sverker och Stott citeras i rapporten, och att detta var den direkta orsaken till att Sverker fattade pennanoch klargjorde både sin egen och Stotts (troliga) avståndstagande från rapportens slutsatser. Att jag då skriver att rapporten hänvisar till dem (inte ”bygger på”, som Davage skriver) må kanske vara hänt?
Mer principiellt intressant blir det i nästa stycke, där Davage ställer sig frågan om det faktiskt är så att det går en skiljelinje mellan å ena sidan mig, Stott och Sverker och å andra sidan slutrapporten, i det att jag, Stott och Sverker inte bejakar hållningen att en trogen bibelläsning ”bäst bedöms utifrån om den resulterar i ett liv i efterföljelse – om bibelläsningen leder till Kristuslikhet”.
Svaret på denna fråga är: Ja, här går det en skiljelinje!
För mig är det visserligen självklart att Nya testamentets etik syftar just till Kristuslikhet och Kristusefterföljelse. Men att vi därför kan föra in det i grunden subjektiva kriteriet att det måste få dessa konsekvenser för mig personligen för att det ska godtas som en giltig etisk vägledning är något annat. Kristen efterföljelseetik leder påfallande ofta till lidande, försakelse och offer, och det är minst sagt äventyrligt att föra in våra subjektiva upplevelser av detta som kriterium för vad som är skriftenligt eller inte. Att Davage använder den förminskande beskrivningen ”naiv översättningskontextualisering” om denna hållning får stå för honom.
I nästa stycke ger Davage ett talande exempel på hur han själv rör sig med en bibeltillnärmning som jag personligen har svårt att se som evangelikal. Han talar om hur ”erfarenheten av Jesu uppståndelse och Andens utgjutande” ledde till ett nytt sätt att tolka och förstå Gamla testamentets texter. Och så lägger han till: ”Jag tror att samma Ande är verksam än idag och att lärjungarna modellerar ett sätt att förstå och läsa Bibeln som vi kan ta rygg på.” I en mening är förstås detta oproblematiskt – även jag tror att Guds Ande vill vara med och vägleda oss när vi i dag läser Guds ord. Men för mig är det ändå en enorm skillnad mellan att Guds instiftande av ett nytt förbund leder till att gamla förbundets texter kommer i ett delvis nytt ljus, och att kyrkan i dag – efter att kanon blivit stängd – skulle kunna tolka Bibelns texter om sexualitet på ett sätt som var otänkbart för NT:s författare. Det är väl just detta som är skillnaden mellan en evangelikal och en liberal teologi?
Under rubriken ”Råd och utmaningar” för Davage ett långt resonemang kopplat till slutrapportens avslutande råd och dess framhävande av ”centered set”-modellen för den lokala församlingen. Även här uttrycker han en ”sorg” över att jag ”undviker frågan … om vägar vidare i den konkreta församlingssituationen”. Jag kan då informera om att jag i den antologi på temat som jag var en av två redaktörer till (Bekänna färg) ägnade betydande utrymme åt de pastorala frågorna, och att det även finns en hel del pastoralt material på SEA:s resurshemsida Äktenskap.info. Orsaken till att jag inte tog upp mer av detta i min fördjupade analys är att jag själv menar att slutrapporten är väldigt svag i detta avseende, med några få råd utan den djupgående diskussion som särskilt det andra av de avslutande råden hade förtjänat. Här bollar jag alltså med varm hand frågan tillbaka till arbetsgruppen!
Sen hör det ju till saken att jag verkligen ger ett konkret exempel på ett pastoralt dilemma, som Davage även citerar och hävdar ”identifierar precis de frågor som rapporten jobbar med” och som han även hävdar ”explicit bygger på [Göran] Janzons resonemang” om polygamin i Afrika. I anslutning till detta skriver han att han inte förstår vad jag menar när jag ”säger att erfarenheterna [från Afrika] verkar som bortblåsta i avslutningen – det är väl tvärtom?”
Låt mig därför förklara ännu en gång vad jag menar: Både Janzons och Anneli Dagernäs berättelser skildrar situationer där kyrkan har en tydlighet i sin egen undervisning om äktenskapet, och där det är otänkbart att en person som praktiserar polygami innehar ett framträdande ledaruppdrag i församlingen (eller åtminstone i samfundet i stort). Men i de avslutande råden är formuleringen i stället generellt hållen, och utan uppmaning att kombinera den pastorala praktiken med en tydlig undervisning i äktenskapsfrågan. Som jag skriver i min analys, och då med anledning just av det andra rådet:
Ingen distinktion görs … mellan personer som ingått äktenskap under tiden som icke-kristna och de som gör det trots att de är uppvuxna i en kristen församling. Syndfrågan är helt enkelt bortplockad ur ekvationen. Och det krävs ju ingen djupare eftertanke för att inse att konsekvensen av detta är att homosexuella med en progressiv syn på relationer kommer att gå till grannförsamlingen inom Svenska kyrkan eller Equmeniakyrkan för att bli vigda, för att därefter återvända till sin ursprungliga gemenskap i EFK med förväntan om full inkludering som medlem, och i vissa fall också som ledare. Alltså något helt annat än det som skildras i exemplen från missionsfältet.
Kanske kan problemet formuleras så här: Slutrapporten gör generella principer av något som på sin höjd bör accepteras som pastorala undantag. När man dessutom väljer att inte ha något råd om en bibehållen tydlig undervisningen om äktenskapet mellan en man och en kvinna som den enda bibliska modellen för sexuellt samliv – utan tvärtom skriver att ”vad som är syndigt måste … bedömas utifrån om valen leder till kristuslikhet eller till gudlöshet” (s 225) – har man enligt min mening hamnat på ett brant sluttande plan.
Konsekvensen blir att den pastorala diskussion som även jag är mycket öppen för (och som jag de facto öppnar för i mitt exempel med det lesbiska paret som kommer till tro) kommer av sig. För jag är inte beredd att ta denna diskussion utifrån (för att citera Per-Axel Sverker) en ”liberalevangelikal kulturanpassning”! Däremot skulle jag med ett helt annat mått av trygghet kunna göra det – och då även kunna tänka ”utanför boxen” – om fundamentet hade varit en konservativt evangelikal grundhållning i de teologiska frågorna.
Detaljerna
Låt mig med detta sagt gå över till ”detaljerna”, som i det här fallet handlar om specifika exegetiska frågeställningar kopplat till ett antal gammaltestamentliga bibeltexter. Jag följer här Davages numrering, och förutsätter att den intresserade läser in sig på vad jag kommenterar.
1) EFK:s missionsdirektorer använde utan tvekan Apg 15 på ett sätt som jag själv ställer mig främmande inför, när Linalie Newman sa till Dagen: ”Det är ändå en ganska stor grej när vi ger rådet att församlingarna ska döpa, och när vi säger att man kan vara medlem i en församling när man lever i en samkönad relation. Att vi säger att vi igenkänner Guds Ande i dem som lever så här, och som har omvänt sig och döpt sig till Kristus.” Exakt vad man säger i rapporten verkar dock vara öppet för tolkning. I min analys ifrågasätter jag särskilt den utläggning som säger att ”en allt större del av det som förbjuds som moraliskt orent i 3 Mos blir tillåtet [i Nya testamentet]” (s 215). Jag ifrågasätter också rapportens sätt att spela ut Paulus mot Jesus, och dess kritik av Nya testamentets undervisning om församlingstukt. Men gång på gång i rapporten antyds det ju sedan att en gemenskap under Andens ledning måste härbärgera en större mångfald än vad som nu ofta är fallet både i fråga om åsikter och livsstilar. På s 254–255 används Apg 15 på nytt för att driva den progressiva linje som rapporten i slutändan tycks landa i. Om Davage har rätt, dvs om alla dessa antydningar och tillämpningar betyder något annat än jag uppfattar det som, är det förstås utmärkt!
2) Davage anser att Rom 14–15 är en bra text att knyta an till utifrån slutrapportens ärende. Själv hävdar jag att den är illa vald – särskilt i ljuset av att man inte tar upp den ännu mer relevanta texten i Rom 16, där det ju (till skillnad från kap 14–15) handlar om hanteringen av avsteg från grundläggande lärofrågor. Och på motsvarande sätt med hänvisningen till Jesu översteprästerliga förbön, som jag i sig inte har några som helst problem med – men däremot att man utelämnar talet om relationen mellan enhet och sanning. På Davages fråga: ”vore det inte en brist om ett kapitel om enhet inte diskuterade just dessa texter?” blir alltså mitt svar: Visst! Så länge man också diskuterar de aspekter av dessa och andra texter som inte lika självklart harmonierar med (vad som framstår som) agendan av att hålla samman trots svårförenliga synsätt i lärofrågor. Som det uttrycks på s 237: ”I vår bearbetning kan vi komma fram till olika slutsatser och det behöver inte betyda att en har rätt och en har fel. … Anden har en underlig förmåga att förena paradoxer och finna enhet i mångfalden på ett sätt som övergår mänskligt förstånd.”
3) Här tycks Davage göra gällande att jag (och Stefan Swärd) inte har förstått den evangelikala teologin, i det att vi envisas med att hänvisa till den (samstämmiga) kristna tolkningstraditionen i fråga om Bibelns undervisning om äktenskap och sex. Men vår poäng är ju inte att traditionen skulle stå över exegetiken, utan att det stämmer till ödmjukhet när man ifrågasätter en såpass enhetlig tolkningstradition. (Om ordet ”frågeställning” eller ”slutsats” är bäst kanske beror på perspektiv. Min formulering i analysen var: ”Vi börjar inte från noll här, utan har en hyfsad konsensus bland exegeter i de grundläggande frågeställningarna.” Med ”frågeställningar” syftade jag på våra frågor till texterna om vad de faktiskt betyder.)
4) Davage undrar vad jag menar med att 2 Mos 2:21–24 genomsyras av förbundsspråk. Om vi börjar med äktenskapet som ett förbund, så är ju detta en återkommande biblisk beskrivning. En av de starkaste texterna på temat återfinns i GT:s sista bok, Mal 2:10–17. När det gäller den här aktuella texten har bland annat Walter Brueggemann argumenterat från att mannens ord i v 23 är en förbundsformel som handlar om ömsesidig lojalitet snarare än ett gemensamt släktskap. I v 24 kan både uttrycket ”lämna” och ”hålla sig till” ses som förbundstermer. Det förra används återkommande när Israel överger sin förbundsrelation med Herren och det senare används i texter som talar om Herrens överlåtelse till sitt förbundsfolk Israel. Även att bli ”ett kött” kan faktiskt ses som förbundsspråk, eftersom mannen och kvinnan inte kan bli ”ett kött” på egen hand – det förutsätter just den förbundsöverlåtelse som äktenskapet är ett uttryck för.
5) Huruvida Ham våldtog sin far Noa eller inte är för mig inte någon huvudfråga, och har minimal betydelse för den aktuella sakfrågan. Jag konstaterar bara att Davage här företräder en minoritetsposition bland exegeter. Att blotta sin fars blygd/nakenhet kan i moselagen stå för att ha sex med sin mor (jfr 3 Mos 20:11), så om det handlar om ett sexuellt övergrepp är det mer troligt att Ham skulle ha haft sex med sin mamma medan Noa sov ruset av sig. Men 1 Mos 9:23 talar emot detta, då Sem och Jafet ”åtgärdar” problemet genom att övertäcka sin fars kön. Om problemet låg i ett övergrepp (mot No eller hans fru) borde väl inte detta ha varit ett tillräckligt ”botemedel” för den uppkomna situationen? Angående biologisk assymetri, med mannen som överordnad kvinnan och med penetration som ett uttryck för dominans, så har jag ingenstans förnekat att detta tänkande var vanligt i Israels omvärld. Vad jag däremot har sagt är att det är en tanke som är främmande för judendomen (och ja, med det menar jag också de hebreiska skrifterna från före exilen). Davage vill här att jag ska förtydliga med textexempel, man jag vill snarare vända på kuttingen: Kan Davage visa på exempel i den hebreiska Bibeln som lär att sexualakten är assymetisk? Jag menar tvärtom att såväl 1 Mos 1, 1 Mos 2 och 3 Mos 18 och 20 tydligt visar att det är skapelseordningen (och dess implicita jämlikhet mellan könen) som är den norm som styr hela det bibliska materialet.
6) Både jag och Davage är förstås fullt medvetna om att GT:s renhetslagar varit föremål för intensiv debatt i forskarkretsar. Jag har själv läst en del av Mary Douglas men har bara ytlig bekantskap med Jonathan Klawans. I en artikel på äktenskap.info citerar jag teologen Kevin DeYoung enligt följande:
Hänvisningen till en kvinnas menstruation (3 Mos 18:19; 20:18) ska inte leda till ett ifrågasättande av den övriga sexualetik som beskrivs i Tredje Moseboken 18 och 20. Till att börja med är det en tydlig utveckling i båda kapitel av sexuell synd som i ökande grad avviker från designen av man-kvinna-monogami. I Tredje Moseboken 18:19–23 rör sig försyndelserna från sex med en kvinna som har mens, till sex med din grannes fru, till sex med en annan man, till sex med ett djur. Varje ny försyndelse rör sig ytterligare ett steg bort från Guds design. På samma sätt är det i Tredje Moseboken 20:10–16, där försyndelserna rör sig från sex med din grannes fru, till sex med en familjemedlem, till sex med en familjemedlem från en yngre generation, till sex med en annan man, till sex med mer än en partner, till sex med ett djur, till att en kvinna tar mannens roll i att närma sig ett djur för att ha sex med det. Att ha sex under en kvinnas orenhet på grund av mens är den lägsta pinnen på stegen i kapitel 18 och är över huvud taget inte en del av stegringen i kapitel 20.
Dessutom måste vi förstå vad Gamla testamentet menar med ”orenhet”. Tredje Moseboken 18:19 förbjuder en man att ha sex med sin fru under tiden för hennes blödning, för det kommer att göra honom oren genom hennes orenhet. Frågan är då om mens fortfarande gör en kvinna oren. Mens var inte en synd (inget offer krävdes för att sona den). Det handlade enbart om rituell orenhet. Men med Jesu ankomst – och avskaffandet av offersystemet, templet och det levitiska prästerskapet – har hela det system som krävde rituell renhet tagits bort. All orenhet var inte synd i Gamla testamentet, men all synd gjorde en oren. Som Jonathan Klawans noterar i The Jewish Study Bible var rituell och moralisk orenhet två analoga men ändå distinkta kategorier. Renhet spelar fortfarande roll i Nya testamentet, men det blir en helt och hållet moralisk kategori i stället för en rituell. … Lärdomen från Tredje Moseboken 18:19 är inte ”släng ut hela kapitlet” utan ”avstå från all sexuella aktivitet som gör dig oren”. (What Does the Bible Really Teach about Homosexuality?, Crossway 2015, s 45–46.)
Jag har i nuläget inte så mycket att tillägga till detta.
7) Roligt att vi här håller med varandra! Men jag tycker ändå att Davage blandar bort korten lite när han hävdar att det jag skriver om polygami i Främre Orienten skulle legitimera den kontextualiseringsmodell som slutrapporten använder sig av. Skillnaden är ju att GT inte explicit fördömer polygami, samtidigt som både GT och NT explicit fördömer samkönat sex – och därtill utan kvalificerande klausuler om ”bara en viss typ av sex”. Så för mig blir detta bara ännu en bekräftelse på hur rapporten blandar äpplen och päron i sina resonemang. Alltså just det som jag reagerar på i min ursprungliga analys, där det är sättet man kommer fram till flera av sina centrala slutsatser som enligt mig är problemet – inte alltid slutsatserna i sig.
8) Angående skapelseordningen tycker jag att jag uttrycker mig rätt tydligt redan i min analys. Och det här är ytterligare ett exempel där rapportens skrivningar för mig framstår som tvetydiga. Att i detta sammanhang göra 1 Kor 11 till tolkningsnyckel känns inte heller självklart, om inte annat i ljuset av att detta hör till Bibelns allra mest svårtolkade texter (läs gärna min grundliga genomgång, med flera tänkbara tolkningsalternativ, i min bok Olika och jämlika!). Men om jag kort ska svara på vad jag anser skiljer Rom 1 från 1 Kor 11 blir det så här:
I Rom 1 använder sig Paulus av uttrycket ”mot naturen”, vilket var ett etablerat begrepp för samkönat sex i den grekiska litteraturen. Hela texten är vidare genomsyrad av referenser till 1 Mos 1–3, vilket gör att ett kontextuellt exegetiskt närstudium av densamma gör det naturligt att tolka samkönat sex som ett brott just mot en grundläggande skapelseordning. Faktum är att även Paulus argumentation i stort verkar följa denna linje.
I 1 Kor 11 talar Paulus om kulturella sedvänjor och -markörer gällande manligt och kvinnligt. Jag håller själv för troligt att slöjan i det här sammanhanget ska ses som en positiv markör – slöjan var en rättighet för övreståndskvinnor att bära – som Paulus uppmanar församlingens kvinnor att bära både för att markera jämbördigheten mellan kvinnor och män och för att markera att uppdelningen i två kön är relevant även inom nya förbundets ramar. Orsaken till att majoriteten av dagens evangeliska kristna inte tolkar vare sig uppmaningen att bära slöja/huvudbonad eller att som man hålla håret kortklippt som bindande är att man har igenkänt denna kontextuella innebörd i texten. Om detta är rätt eller fel må vara en öppen fråga, men det är i alla fall en stor skillnad jämfört med Rom 1, vars resonemang alltså tycks bygga på eviga principer (skapelseordningen) snarare än kulturella (klädkoder och frisyrmoden).
Därmed har jag kommenterat de flesta av de frågor som David Davage ställer till mig och mina texter. Jag hoppas att mina svar ska bidra till klarhet för alla som läser, och därmed också föra samtalet framåt!
Olof Edsinger, generalsekreterare för SEA
