Är det samma Gud i kristendom och islam? Ett aktuellt exempel från Migrationsverkets bemötande av kristna konvertiter ställer frågan på sin spets. Men skillnaderna är betydligt större än vad som ofta framkommer. SEA:s generalsekreterare Olof Edsinger försöker här att reda ut begreppen.
Intervjuaren: ”Jag har en sista fråga angående dina asylskäl. Du säger att du hatade din tidigare Gud, men det är samma Gud inom kristendom och islam. Hur förhåller du dig till det?
”Konvertiten: ”Jag vill säga att jag har fått en väldigt bra bild av Gud.
”Intervjuaren: ”Okej, men du är medveten om att det är samma Gud?”
Citaten är autentiska, och hämtade från en dialog mellan en utredare på Migrationsverket och en afghansk konvertit. Det är bara ett av många exempel på hur företrädare för den svenska staten går utöver sitt mandat – och samtidigt avslöjar sin okunskap – i mötet med asylsökande med ett förflutet inom islam. I stället för att pröva den asylsökandes behov av skydd, ger man sig in i teologiska frågor – med ovanstående ställningstagande som ett slående exempel.
Att kristna och muslimer tillber samma Gud är förvisso inte något ovanligt påstående i dagens Sverige. Det är snarare regel än undantag att denna bild förmedlas på våra svenska skolor, och även i andra sammanhang tenderar judendom, kristendom och islam att buntas samman som ”de abrahamitiska religionerna” – vilket för gemene man tenderar att bli synonymt med ”ungefär samma sak”.
Att samma hållning är utbredd i mer liberala kristna sammanhang är också väl känt. Liksom att Katolska kyrkan tenderar att sända dubbla signaler i frågan, eftersom man å ena sidan talar om att Guds vilja är att ”kalla samman hela mänskligheten till sin Sons kyrka” och å andra sidan hävdar att alla som ”bekänner att de har Abrahams tro” tillber ”den ende och barmhärtige Guden” (Katolska Kyrkans Katekes, 845, 841).
Detta synsätt behöver dock både nyanseras och problematiseras. Låt oss först stanna upp inför det som faktiskt förenar våra religioner. Här finns som sagt det religiösa arvet (både kristendomen och islam har sina andliga rötter i judendomen) och den gemensamma förståelsen av Gud som Skapare och Herre. Det är inte för inte som El eller Allah är det namn som såväl judar och kristna som muslimer använder om Gud i Mellanöstern. När Katolska kyrkan talar om att alla tre religioner tillber den ende Guden, är det bland annat denna verklighet man syftar på. Och även som evangeliska kristna tänker vi ju att när en icke-kristen människa ropar till Gud är det i någon mening den sanne Guden som han eller hon vänder sig till. Ungefär som Paulus uttrycker sig på Areopagen: ”Vad ni alltså tillber utan att känna, det predikar jag för er” (Apg 17:23).
Men det finns också ett antal betydande problem som måste lyftas in i ekvationen. Historiskt kan vi till exempel se att redan Muhammed valde att byta böneriktning från Jerusalem till Mecka, efter att de lokala judarna hade underkänt hans sätt att tala om Allah. Och än i dag är det i själva bilden av Gud som kontrasten mellan kristendomen och islam är som mest uppenbar. Inom islam presenteras Gud som en transcendent ”monad” som vi som människor inte kan få någon intim eller personlig relation till. Inom kristendomen, däremot, presenteras Gud som treenig – som en evig och kärleksfull relation mellan Fader, Son och Ande – som genom Kristus bjuder in oss till gemenskap med sig själv (se 1 Joh 1:3 mfl).
Detta är inte någon småsak, utan kan i grunden sägas påverka hela vår förståelse av respektive religions väsen. Och allra störst blir krocken när vi jämför den muslimska läran om Guds enhet (tahweed) med den kristna treenighetsläran. För att spetsa till det kan man säga att just det som vi som kristna talar om som Guds viktigaste frälsningshandling – inkarnationen, då Guds Son blev människa och dog och uppstod för vår skull – för en muslim är detsamma som hädelse. Det största för en kristen är alltså det värsta för en muslim!
Konkret innebär också detta att frågan ”tror muslimer och kristna på samma Gud?” måste betraktas som felställd. Sant är att vi alla tror på en Gud som är vår Skapare och Herre. I detta finns också något i grunden allmänmänskligt (jfr Rom 1:19Ä20). Men våra resterande beskrivningar av Gud är så olika att de omöjligt kan hänföras till en och samma gudom.
Och ännu viktigare: Det som kännetecknar kristendomen är i grunden inte vad vi har för syn på Gud i allmänhet, utan vad vi har för syn på Kristus. För en kristen är det helt enkelt Jesus som är medlaren mellan Gud och människa; det är han som gör det möjligt att över huvud taget leva i gemenskap med vår Skapare (se 1 Tim 2:5–6 m fl). För en muslim, däremot, är Jesus visserligen en av många profeter, men i det stora hela mest en distraktion för den som vill få det rätt ställt med Allah – den fullkomliga uppenbarelsen har ju kommit till oss genom Muhammed.
Lärjungen Johannes skriver i sitt första brev:
”Vem är lögnaren, om inte den som förnekar att Jesus är Kristus? Den är Antikrist som förnekar Fadern och Sonen. Den som förnekar Sonen har inte heller Fadern. Den som bekänner Sonen har också Fadern. Låt det ni har hört från början förbli i er. Om det som ni har hört från början förblir i er, kommer ni också att förbli i Sonen och i Fadern. Och detta är vad han själv lovade oss, det eviga livet” (1 Joh 2:22Ä25).
Det är svårt att misstolka apostelns ord, och vad de säger om den nyckelroll som Jesus har inom den kristna tron. Om man därtill lägger att det än i dag kan leda till dödsstraff att som muslim konvertera till en annan religion framstår Migrationsverkets påstående att ”det är samma Gud” (underförstått: hur kan det vara så viktigt för dig att byta religion?) som ännu mer provocerande. De personer som har lämnat islam – inklusive dess gudsbild och dess syn på Jesus – förtjänar ett betydligt bättre bemötande än så av den svenska staten.
Olof Edsinger, generalsekreterare
