En av många frågor där vi har tystnat i Sveriges kristenhet är den om skilsmässa och omgifte. Samtidigt är frågan ständigt aktuell, dels för att så många äktenskap går sönder, dels för att Bibeln flera gånger tar upp frågan. Hur ska vi egentligen tolka det bibliska materialet? Och hur kan vi fördjupas i vår förståelse av texterna utifrån den rådande judiska, grekiska och romerska kulturen? SEA:s Olof Edsinger skriver med anledning av sitt seminarium på Uppdrag: Guds rike.
Årets upplaga av Uppdrag: Guds rike blev mycket lyckad. Deltagarantalet ökade med 50 procent jämfört med 2018, och över lag var det hög kvalitet både på spåren/seminarierna och på de gemensamma samlingarna. Även svaren i deltagarutvärderingen vittnar om detta. Roligt!
Nästa chans att åka på Uppdrag: Guds rike är inte förrän nästa år (boka gärna in 20–21/11 redan nu!), men efter nyår har vi som plan att göra delar av materialet från konferensen tillgängligt på nätet. Som framgår av detta och föregående nyhetsmail har vi redan börjat dela med oss av vissa av inspelningarna.
Själv hade jag i år ett seminarium på ett tema som vi sällan undervisar om numera – nämligen Bibelns förståelse av skilsmässa och omgifte. Som jag skrev i presentationen av seminariet: ”En av många frågor där vi har tystnat i Sveriges kristenhet är den om skilsmässa och omgifte. Samtidigt är frågan ständigt aktuell, dels för att så många äktenskap går sönder, dels för att Bibeln flera gånger tar upp frågan. Hur ska vi egentligen tolka det bibliska materialet? Och hur kan vi fördjupas i vår förståelse av texterna utifrån den rådande judiska, grekiska och romerska kulturen?”
Om du vill titta/lyssna på seminariet finns det tillgängligt både här och på annan plats i detta nyhetsmail. Men det jag gör i mitt seminarium är alltså att jag försöker sätta in Jesu och Paulus undervisning om dessa saker i sitt historiska sammanhang. Inte minst när det gäller Jesu undervisning i Matteus 19 är det nämligen tydligt att hans kommentarer behöver läsas i ljuset av den debatt om skilsmässa som rasade i Jesu samtid. Som det slagkraftigt sammanfattas i den judiska mishna:
”Shammaiskolan säger: En man får inte skilja sig från sin fru om han inte har kunnat belägga henne med otrohet, för det står skrivet: ’därför att han har kommit på henne med något oanständigt’. Och Hillelskolan säger: [Han får skilja sig från henne] om så bara för att hon förstörde en måltid för honom, för det står skrivet: ’därför att han har kommit på henne med något [vad som helst] oanständigt’. Rabbi Akiba säger: Även om han har funnit någon vackrare än henne, för det står skrivet: ’Om en man inte vill veta av henne’ …”
Vad Jesus gör i Matteus 19 är att han i denna debatt tar ställning för Shammaiskolans förståelse av GT:s texter, samtidigt som han markerar emot vad den inflytelserike rabbi Hillel lärde. Rabbi Akiba var ännu inte född, men hade han varit aktiv hade Jesus med all sannolikhet markerat även mot honom!
På motsvarande sätt kan vi se att aposteln Paulus i sin undervisning till korinthierna knyter an till – och utmanar – de lagar för äktenskap och skilsmässa som gällde i den grekisk-romerska världen. Framför allt tycks han utmana en grupp i församlingen (i första hand kvinnor) som felaktigt hade fått uppfattningen att vare sig äktenskap eller sex hade någon plats i Guds rike, och som därför hade gjort bruk av den frihet att enkelt skilja sig från sina män som medgavs av den romerska lagstiftningen. Jfr orden i Första Korinthierbrevet 7:10–11: ”De gifta ger jag en befallning som inte är min utan Herrens: En hustru får inte skilja sig från sin man – skiljer hon sig skall hon förbli ogift eller försona sig med sin man – och en man får inte överge sin hustru.”
Det finns mycket mer att säga om allt detta, och det är som sagt det jag försöker göra i mitt seminarium. Några punkter som kan sammanfatta min förståelse av NT:s syn på skilsmässa kan dock vara dessa:
- Både äktenskap och skilsmässa var hett omdebatterade ämnen i Jesu samtid.
- Vissa av de mest dominerande strömningarna (inte minst de som inspirerades av rabbi Hillel) var påfallande liberala. Jesus väljer därför att tydligt markera emot dessa.
- Jesu undervisning på temat uppfattades som utmanande även av hans egna lärjungar (se Matt 19:10).
- Både Jesus och Paulus är tydliga med att vi som kristna inte själva bör vara orsak till en skilsmässa.
- Både Jesus och Paulus är samtidigt tydliga med att det finns situationer då en skilsmässa är om inte önskvärd, så i alla fall acceptabel. Jesus nämner otrohet, och Paulus nämner situationen då en icke-kristen partner vill bryta upp från ett äktenskap. Som jag visar i mitt seminarium finns det dock skäl att bredda denna bild ytterligare, åtminstone genom att inkludera missbruk och fysisk och psykisk misshandel, men sannolikt även andra brott mot de äktenskapslöften man tidigare avgett.
Frågan om eventuellt omgifte efter skilsmässa förtjänar en egen utläggning, och här och nu tar jag det bara mycket kort. Om vi går tillbaka till fornkyrkan är det tydligt att motståndet mot denna ordning var tämligen kompakt. Alla viktiga lärare under kyrkans första 400 år sade, om jag förstått det hela rätt, blankt nej till kristna som ville gifta om sig – förutsatt att de inte var änkor/änkemän.
Samtidigt är det allt annat än säkert att Jesus själv hade för avsikt att stänga dörren för detta. Visserligen kritiserar han sin samtids liberala hållning i synen på skilsmässa, men han säger aldrig att han generellt skulle motsätta sig omgifte. Till saken hör ju att ”skilsmässa” på Jesu tid i normalfallet var detsamma som vägen in i ett nytt äktenskap. Att frivilligt leva som singel var nämligen inte ett socialt accepterat alternativ.
Nu ska det förstås sägas att Jesus själv är den första kända judiske rabbin som talade om singelskap som något positivt. Men när han godkänner skilsmässa till följd av otrohet, verkar det ändå troligt att han håller öppet för att en sådan ska kunna följas ett nytt äktenskap. Om han på denna punkt ville gå emot den judiska traditionen – och därtill GT:s lag – borde han nämligen ha varit tydligare med detta. Själva poängen med den judiska skilsmässolagen var trots allt att mannen skulle ge sin hustru ett skilsmässobrev, för att därigenom ge henne rätten att gifta om sig med vem hon ville.
Det finns mycket mer att säga både om dessa och angränsande frågor. Till viss del är det också det jag gör i mitt seminarium. Men framför allt tror jag att det är viktigt att vi som kyrka väljer att tala även i komplicerade frågor som skilsmässa och omgifte. Både på dessa och andra områden i våra liv behöver vi söka vägledning i NT:s skrifter. Ett ärligt och nyfiket studium av dessa kan aldrig vara fel. Vi tror ju trots allt att Guds vilja är det bästa även för oss själva!
Olof Edsinger
Generalsekreterare
Delar av mitt seminarium bygger på fakta från David Instone-Brewers bok Skilsmässa och omgifte i kyrkan (evangelie förlag 2011). SEA har även gett ut ett SEA Paper av Instone-Brewer, som du finner här.
