Trots återkommande rapporter om Migrationsverkets brister i hanteringen av konvertitfall, nu senast i myndighetens egna interna granskning, saknas krav på redovisning av åtgärder i regeringens regleringsbrev. I stället ligger fokus detta år, såväl som förra året, på kortare handläggningstider och effektivisering av ärendeprocesser. Kraven på handläggarnas kunskap om religiösa övertygelser lyser helt med sin frånvaro. Samtidigt duggar nyhetsrapporterna tätt, som visar att handläggare ställer orimliga krav på de asylsökandes religionskunskaper medan pastorers och församlingars intyg avfärdas som irrelevanta.
Equmeniakyrkan och Pingströrelsen avfärdades nyligen i ett avvisningsbeslut som ”två olika sekter” när en iransk familj, som konverterat från islam till kristen tro, fick avslag på sin asylansökan.
Dessa båda trossamfund, som tillsammans samlar över 143 000 medlemmar, utgör en väsentlig del av det svenska civilsamhället med ett stort engagemang för nyanlända. I ett annat dokument från Migrationsverket, ett förhörsprotokoll, invände nyligen en handläggare mot en konvertits nyfunna tro med att ”det är samma Gud inom kristendom och islam”. Två aktuella händelser som väcker frågor om objektiviteten och sakligheten hos myndigheten då det inte är statens uppgift att ta ställning i teologiska frågor.
Även om Migrationsverket har tagit till sig av kritiken och backat från uttalanden om exempelvis sekter pekar de återkommande rapporterna om husförhörsliknande intervjuer av asylsökande konvertiter på allvarliga brister. Några av de frågor som asylsökande konvertiter har fått svara på har rört hur man förklarar treenigheten, hur många böcker det finns i Nya testamentet, vad som menas med att Jesus dog för människans synd, samt om de kan räkna upp sakramenten. Frågor som den genomsnittlige konfirmationseleven knappast hade svarat rätt på. Inte heller förekommer det i hemländerna samma kunskapskrav för de konvertiter från muslimsk tro som döms för apostasi – det räcker att man är döpt.
Både en ny studie från Göteborgs universitet av intervjuer med tolv asylsökande konvertiter samt Migrationsverkets egen granskning av 28 konvertitfall där samtliga fått avslag, pekar på strukturella problem.
I den förra avslöjas brister hos myndighetsanställdas förståelse av vad en personlig kristen tro innebär, liksom hos tolkarna om kristen terminologi. I den andra avslöjas att det förekommer onödigt detaljerade teologiska frågor i nästan var femte intervju. Detta trots att Migrationsverket på sin hemsida betonar att det är utredningen av själva konverteringsprocessen som är det viktigaste, inte vad man kan om Bibeln. Att därför fästa större vikt vid församlingars och pastorers intyg som bekräftar det som har skett i medlemmarnas tro och liv borde därför vara en självklarhet för myndigheten.
I regeringens regleringsbrev, som anger de övergripande reglerna och riktlinjerna för myndigheten, finns i dag inget krav på att Migrationsverket ser över religionskompetensen.
Senast det var aktuellt var 2012 när dåvarande minister efterfrågade en redovisning av arbetet ”med att bland annat vidareutveckla kompetensen rörande religiös tillhörighet” samt ”religiösa minoriteter och konvertiter”. När Migrationsminister Heléne Fritzon nyligen fick frågan i en interpellationsdebatt om att inkludera en sådan skrivelse i regleringsbrevet såg hon inga skäl till det. I stället hänvisade hon till de förkortade handläggningstiderna samt en allmänt hållen värdegrund för alla statsanställda.
Ingen ifrågasätter att svensk myndighetspersonal ska ha ett professionellt förhållningssätt till sitt arbete. Men i andra fall när myndighetspersonal brister i sin kompetens i bemötandet av minoriteter, till exempel hbtq-personer, har man varit mycket snabbare med att efterfråga åtgärder, i vissa fall även i form av certifieringar och uppföljande redovisningar. Varför ska detta inte gälla för kristna konvertiter?
Migrationsverket har sagt sig vara öppna för en utbildningssatsning kring religion och konvertering, vilket är välkommet, men det kräver uppföljning i form av återrapportering och uppföljning. I synnerhet när konvertiter har fått höra att myndigheten förvisso accepterar deras nyfunna tro som genuin här i Sverige, men menar att vid ett återvändande till hemlandet kommer de att avsäga sig samma tro i rädsla för repressalier. Det är ett cyniskt spel med konvertitens liv och den grundlagsstadgade religionsfriheten.
Här behöver den ansvarige ministern ta sina egna ord från interpellationsdebatten på allvar – att vara ”beredd att bryta mönster, att tänka om och tänka nytt”. Det är dags att regeringen kräver ett bättre arbete av Migrationsverket.
Bengt Sjöberg, Christian Mölk och Jacob Rudenstrand
Läs på unt.se
