Ett av fundamenten i den reformatoriska teologin brukar beskrivas med uttrycket Sola Scriptura – Skriften allena. Med detta menas att den yttersta normen gällande lärofrågor i den kristna kyrkan behöver vara uppenbarelsen i Guds skrivna ord.
Spontant kan kanske detta låta självklart. Men för 1500-talets reformatorer var udden i formuleringen riktad mot katolska kyrkan, som man menade hade gett traditionen en orimligt stark, och i vissa fall helt överordnad, ställning. Kopplat till detta försökte man gå tillbaka till källorna – ad fontes – för att på så sätt kunna urskilja vad som stod att läsa i de äldsta och mest ursprungliga kopiorna av Bibeln. Man avfärdade också de apokryfa eller deuterokanoniska skrifterna som legitim grund för kyrkans lära.
Men även i vår tid finns det en risk att vi låter traditionen styra för mycket både över vår bibelläsning och över vår bibeltolkning. Också i protestantiska kretsar. Många kyrkor tycks till exempel ha en fallenhet för att – medvetet eller omedvetet – skapa sig en ”kanon i kanon”, som gör att det är vissa bibeltexter som man återvänder till och bedömer som viktiga, medan andra betraktas som sekundära och kanske aldrig ens blir lästa av den vanlige kristne. Man låter helt enkelt sin egen andliga tradition, eller sina egna andliga preferenser, styra vilka delar av Guds ord man väljer att lyssna till.
Det här behöver inte vara fel, så till vida att det finns texter i Bibeln som kan betraktas som mer centrala – och därmed också mer omistliga – än andra. Särskilt gäller detta i fråga om Jesu liv, död och uppståndelse. Men samtidigt är det lätt att traditionen spelar oss ett spratt när det gäller dessa processer. Att vi helt enkelt sorterar bort vissa texter för att vi tycker att de är svåra eller anstötliga, snarare än för att de är mindre viktiga.
Det faktum att något är perifert behöver trots allt inte betyda att det är utan betydelse. Och om vi driver centrum–periferi-principen för långt – och jag menar att detta är ganska vanligt i våra dagar – kan vi i värsta fall hamnar i en situation där hela tron reduceras till ett harmlöst budskap, utan vare sig omvändelse, helgelse eller tro på den dubbla utgången. Kort sagt ett budskap som har mycket svag koppling till det vi stöter på under en genomläsning av de fyra evangelierna.
Mot den här bakgrunden var det intressant att läsa professorn och ALT-läraren Greger Anderssons debattartikel i Dagen för en tid sedan. Andersson målar där upp fyra olika förhållningssätt till Bibelns texter, av vilka han själv förordar en hållning där man ser ”Bibeln som en samling av röster som står i en pågående dialog med varandra om vem Gud är, hur Gud agerar i världen, hur man ska tjäna denna Gud och vad det innebär att vara människa och en del av Guds folk”.
I en mening är det här ett ganska oproblematiskt förhållningssätt. Skrift ska med Skrift utläggas (också det en reformatorisk princip!) och ett sätt att beskriva detta är just att Bibelns texter står i ”dialog med varandra”. Men annat i Anderssons text väcker samtidigt frågor ur ett evangelikalt perspektiv. Till exempel när han skriver att ”det finns röster som efter hand tystnar medan andra röster får bärighet även i Nya testamentet, men också att dialogen pågår genom hela textsamlingen, kyrkans historia och ända in i vår tid”. Här tycker jag mig ana att en dörr ställs på glänt till något ganska annorlunda än ett evangelikalt förhållningssätt till bibelordet.
För det första i och med att Andersson talar om röster som ”tystnar”, och därmed saknar relevans ur ett nytestamentligt perspektiv. Om han med detta syftar på ordningar i Sinaiförbundet som har haft sin tid – till exempel omskärelsen och reglerna för ren och oren föda – är det ju ganska oproblematisk. Men i så fall borde han väl inte skriva att dessa ”tystnar”, utan att de ”uppfylls” alternativt ”ersätts” av det nya förbundets ordningar? Av Anderssons exempel att döma verkar det också som att en sådan sak som Gamla testamentets gudsbild ska inkluderas i resonemanget. Han talar explicit om hur ”dessa förändringar av tolkningsmetoden [kan] påverka synen på Bibelns bild av Gud”. Och i denna kontext menar jag att hans formuleringar är betydligt mer tveksamma.
För det andra talar alltså Andersson om en dialog med Bibelns röster som pågår genom ”kyrkans historia och ända in i vår tid”. Om man läser detta deskriptivt, som att kyrkans förståelse av Bibelns texter har varierat över tid, är det än en gång ganska odramatiskt. Klassiska exempel där olika delar av kyrkan har landat olika är synen på sakramenten, på kvinnligt ledarskap och på tidpunkten för Jesu återkomst. Om man däremot ska läsa Anderssons ord som auktoritetsutsagor blir det betydligt mer problematiskt. Då är vi nämligen tillbaka i den reformatoriska frågan om relationen mellan Skriften och traditionen.
Annorlunda uttryckt: Att traditionen påverkar vår läsning av Skriften är en sak; att traditionen i vissa lägen bör ställas över Skriften är något helt annat.
Dessa och liknande frågor är samtidigt levande inte bara i Greger Anderssons text, utan i hela den inomkyrkliga debatten. Hur är det till exempel med våra känslor? Med våra bra respektiva dåliga erfarenheter? Med våra dikeskörningar åt det ena eller andra hållet? Ärligt talat är det ofta som den här typen av faktorer utövar ett starkt inflytande på våra respektive bibeltolkningar!
”Det känns inte bra för mig när ni talar om Gud på det där sättet. Min Gud är minsann så här …”
”Det var så jobbigt för mig i den där församlingen. Därför håller jag mig på armslängds avstånd från allt i Bibeln som påminner mig om en sådan spiritualitet.”
”Efter mitt misslyckande på det där området kan jag inte längre tro att Bibeln har något att säga om det eller det …”
För ett par år sedan läste jag igenom den samling skrifter som kallas för De apostoliska fäderna (skrivna ungefär år 90–150). Det var spännande att på så sätt komma nära den tidiga kyrkan och dess tankevärld. Men det var också en aning störande. Det visade sig nämligen att redan dessa författare kunde avvika rejält från Nya testamentet i sina betoningar. Vissa drog åt det lagiska hållet, andra åt det spekulativt profetiska och ytterligare några åt ett fyrkantigt institutionaliserande av de kyrkliga ämbetena.
För mig var det här något av en väckarklocka. Om inte ens de första generationen kristna kunde bevara det kristna budskapet obefläckat – hur mycket mindre skulle då vi kunna göra det 1900 år senare?
Det är just därför som principen Sola Scriptura är så viktig. Som SEA:s grunddokument Lausannedeklarationen uttrycker det hela: ”Vi bekräftar vår tro på både Gamla och Nya testamentets gudomliga inspiration, sanning och auktoritet i dess helhet, såsom Guds enda skrivna ord, utan fel i allt som det påstår och det enda ofelbara rättesnöret för tro och liv.”
Lausannedeklarationen hade John Stott som huvudförfattare, och om du vill läsa vidare om ett evangelikalt förhållningssätt till Skriften rekommenderar jag varmt hans bok – tillika SEA:s senaste Brytpunkt-skrift – Bibelns auktoritet. Boken kostar bara 30 kronor och kan beställas här.
Olof Edsinger
Generalsekreterare SEA
