Sommarens debatt om äktenskapsfrågan, med P4 Dalarna och Dalarnas Tidning som huvudsakliga megafoner, innehåller mängder av anmärkningsvärda inslag. Men den illustrerar också något som vi länge har varit tydliga med på SEA, skriver SEA:s Olof Edsinger.
Under midsommarhelgen hade jag förmånen att leda bibelstudierna på en konferens på Dalagården utanför Falun. Där fick jag bland annat möta ett antal ledare och medlemmar från Lugnetkyrkan, som är en av EFK:s större församlingar, med stark betoning på såväl vardagskristendom som andlig förnyelse.
Bara tio dagar senare skulle det visa sig att denna församling hamnade i centrum av den lokala nyhetsrapporteringen. Dock inte för sin fina konferens. Och inte heller för något annat positivt som man har gjort för bygden. I stället var det Lugnetkyrkans hållning i äktenskapsfrågan som fick det att blåsa upp till storm.
Det började med ett inslag i P4 Dalarna, under rubriken ”Falu kommun samarbetar med homodiskriminerande frikyrka”. I direkt anslutning följde en kritisk ledare i Dalarnas Tidning, denna gång med rubriken ”Homofobin på Lugnetkyrkan är en sorglig typ av trasighet”. Därefter var diskussionen i full gång. Som kommunalrådet Joakim Storck (C) uttryckte det hela i Dagen: ”Jag har inget emot att en kommun samarbetar med ett kristet samfund, men det som blir problematiskt är när man har en tro som är så tydligt i motsatsförhållande till den värdegrund som kommunen har.”
Det är alltså krocken med kommunens värdegrund som presenteras som det stora problemet. Storck utvecklar sitt resonemang med orden: ”Knäckfrågan är huruvida man har möjlighet att vara öppet homosexuell”. Samtidigt ställer han ett ultimatum: ”Det är upp till församlingen om de vill ändra sig eller inte. … Nu har de varit tydliga med att man inte ska leva ut sin homosexualitet och för oss som kommun blir det då problematiskt att göra affärer med församlingen.”
Kommunalrådets hållning är på många sätt häpnadsväckande. Det är därför med rätta som Lugnetkyrkans tillträdande föreståndare Øyvind Tholvsen frågar sig (Dalarnas Tidning 16/8) om det är rimligt att en kommun ska börja åsiktsregistrera sina leverantörer, i detta fall hyresvärden för en av kommunens förskolor. ”Vilken äktenskapssyn vi har som ägare av en fastighet kan inte få betydelse då dessa offentliga aktörer gör sina affärsmässiga val. Då måste de i så fall fråga andra leverantörer av dessa tjänster om samma sak. … Är detta en utveckling Joakim Storck vill se?”
Svaret på denna fråga väntar ännu på sitt svar. Men be gärna för Lugnetkyrkans fortsatta samtal med kommunens företrädare!
En annan central fråga där Lugnetkyrkans hållning har provocerat är synen på och definitionen av ett äktenskap. Även detta är fokus i en ledartext i Dalarnas Tidning, denna gång av vikarierande politiska redaktören Emma Høen Bustos. Under rubriken ”Därför ska Dalarnas homofobiska samfund fråntas rätten att viga” öser hon galla över de kyrkor som utifrån sin förståelse av Bibelns ord vill hålla fast vid synen på äktenskapet som ett förbund mellan man och kvinna. Hon tvekar inte att likställa en sådan hållning med homofobi, och på flera ställen i sin text använder hon uttryck som ”hat”, ”intolerans” och ”bakåtsträvande”.
Høen Bustos hänvisar vidare till samfundens vigselrätt, och hon hävdar att denna strider mot principen om att villkoren för myndighetsutövning inte får sättas av icke-statliga institutioner. Hon menar att detta strider mot ”diskrimineringsdelen av den svenska grundlagen”, och hon avslutar med att slå ett slag för en lagstiftning där det bara är civila vigslar som är juridiskt bindande.
Det finns mycket att kommentera i denna text, och vi kan för enkelhets skull börja med juridiken. Enligt den svenska äktenskapsbalkens fjärde kapitel finns det möjlighet för kristna samfund att ansöka om vigselrätt. Ingenstans talas det däremot om vigselplikt. I styckets andra paragraf står det tvärtom: ”Den som är behörig enligt första stycket 1 är inte skyldig att förrätta vigsel.”I klartext innebär detta att ingen av de kyrkor som Høen Bustos pekar sitt anklagande finger mot har begått något brott mot gällande svensk lag.
Även formuleringen om ”diskrimineringsdelen av den svenska grundlagen” är märklig. Den diskrimineringslagstiftning som infördes i januari 2009 ingår nämligen inte i grundlagen! En av de sju diskrimineringsgrunderna är dessutom ”Religion eller annan trosuppfattning”, vilket i praktiken innebär att det i vissa lägen kan uppstå en konflikt, eller i alla fall en viss spänning, också mellan olika diskrimineringsgrunder. I sådana fall ska dock religionsfriheten väga tungt. Som Ulf Bjereld skriver i sin utredning om bidrag till trossamfunden (SOU 2018:18): ”De begränsningar som en person gör av sina fri- och rättigheter genom medvetna och frivilliga val, i syfte att följa religiösa påbud, kan dock som regel inte ligga till grund för en inskränkning av religionsfriheten.” Och vidare: ”Att vägra statligt stöd till ett trossamfund med anledning av det sätt samfundet manifesterar sin tro bör som regel anses innebära en inskränkning av religionsfriheten.”
Till detta kan läggas att just frågan om samkönade vigslar faktiskt har prövats av den Europeiska människorättsdomstolen (ECtHR), som den 9 juni 2016 slog fast att det intevar fråga om diskriminering när de franska myndigheterna nekade ett homosexuellt par att gifta sig (detta skedde innan Frankrikes äktenskapslag gjordes om och blev könsneutral 2013). Den svenske enmansutredaren Hans Regner drog samma slutsats när han skrev (SOU 2007:17): ”Jag ser inte att konventionerna på området sträcker sig längre än till att garantera heterosexuella rätt att gifta sig.” Och likadant i fråga om Europakonventionen: ”I artikel 12 fastslås att giftasvuxna kvinnor och män har rätt att ingå äktenskap och bilda familj i enlighet med de nationella lagar som reglerar utövandet av denna rättighet. Europadomstolen har i flera fall tolkat artikel 12 så att den endast är tillämplig på kontrahenter som har olika kön. Någon rätt för homosexuella att ingå äktenskap eller registrera sitt partnerskap kan således inte härledas ur bestämmelsen.”
Med detta sagt finns faktiskt ett inslag i Emma Høen Bustos text som många av våra svenska samfund skulle hålla med om – nämligen att det vore en god ordning att skilja mellan vigsel i kyrkan och den juridiska ämbetsutövningen. Faktum är att majoriteten av Sveriges frikyrkor förordade just denna lösning i sina remisser till regeringens förslag på ny äktenskapslag. Samma linje drevs av nio av Svenska kyrkans totalt 14 biskopar. Orsaken till att det ändå inte blev så var att politikerna ville annorlunda.
Att likställa alla dessa samfunds och individers ställningstaganden med ”homofobi” är naturligtvis grovt kränkande, och definitivt inte med sanningen överensstämmande. Men sammantaget illustrerar detta också något som vi under lång tid har varit tydliga med på SEA:
1) Det fungerar inte att i dessa frågor stoppa huvudet i sanden. Som kristna behöver vi ”alltid [vara] beredda att svara var och en som begär att ni förklarar det hopp ni äger” (1 Pet 3:15). Så länge som äktenskapsfrågan förblir het i samhället i stort, kommer vi som Guds folk att behöva förklara och försvara det som är vår egen hållning och praktik.
2) Vi behöver arbeta med den interna apologetiken. Från predikstolen, genom seminarier och genom skrivna texter behöver vi utrusta varandra för att bemöta just den typ av anklagelser och kritik som under sommaren har formulerats på Dalarnas Tidnings ledarsida. Annars kommer vi att stå utan skydd den dag då samma argument börjar riktas mot oss själva, eller mot den församling/det samfund som vi tillhör.
Jag är glad att kunna säga att vi på SEA har kunnat bidra i fråga om båda dessa punkter. Genom våra böcker och artiklar, och inte minst genom vår resurssida Äktenskap.info, finns i dag ett gediget material både kring dessa och angränsande frågor. Tipsa gärna din lokala pastor om SEA:s resurser!
