Min artikel om Jonathan Weltons ”positiva eskatologi” och om de andliga gråzoner som såväl Welton som Bethels pastorer legitimerar i boken ”The Physics of Heaven” väckte enorm uppmärksamhet. Jag hade aldrig kunnat tro att min artikel skulle toppa ”Mest lästa” på dagen.se i närmare 3 dagar! Det första jag lär mig av detta är att det finns ett stort behov av att få prata om den karismatiska rörelsen. Jag tror och hoppas att vi är många som har uppfattat den signalen.
Om någon skulle vara osäker i fråga om min egen hållning vill jag också vara tydlig med att jag gärna kallar mig själv karismatiker. Jag är övertygad om att Anden och Ordet behöver få vandra hand i hand, och jag har stor respekt för vad som sker inom den världsvida pingstväckelsen – Bethel inkluderat.
När jag lyssnar till tongångarna i sociala medier är det dock några saker jag noterar, och som kanske kan bli en del av ett framtida samtal om dessa fenomen:
1) Ryktesspridningen runt Bethel är omfattande, och långt ifrån allt som tillskrivs denna församling är korrekt.
2) Delar av ryktesspridningen är självförvållad, eftersom man varit så mån om att vara generös och hedra andra tjänster att gränsdragningen mot ”konstigheter” har blivit otydlig. En god intention har fått en olycklig baksida.
3) Något som särskilt skapar problem är oviljan att göra skillnad på å ena sidan medfödda förmågor och direkt nyandliga fenomen och å andra sidan Guds Andes gåvor och verk. Även när denna åtskillnad faktiskt finns (och jag har uppmärksammats på att Welton ofta är rätt bra på detta) har den ibland skymts av ett ovist språkbruk, vilket bäddar för otrygghet hos många betraktare utifrån. Denna otrygghet behöver tas på allvar.
4) I ganska många samtal, och även i en del böcker från Bethel, framträder en skepsis mot lärartjänsten och den akademiska teologin. Detta har förstås sina skäl – lärare kan ibland vara mer skrivbords- än verklighetsorienterade – men i längden blir det ändå obibliskt, och försvårar en sund kritik.
Om jag från detta går över till Weltons eskatologi, så får förstås denna stå för honom och inte Bethel. Men i betydande delar av det kontaktnät jag här talar om finns en ”positiv eskatologi” som skiljer sig dramatiskt från vad som har brukat förkunnas i Sveriges kristenhet – oavsett om det är Oasmöte, New Wine eller Europakonferens, Lapplandsvecka eller Torp. Rent konkret innebär detta att även om den så kallade preterismen skulle vara korrekt behöver den underkastas en omfattande granskning där nya och gamla modeller tillåts utmana varandra.
Något som bekymrar mig själv med Weltons eskatologi, förutom att jag inte tror att den håller teologiskt, är att den riskerar att ge näring åt en andlig naivitet. Om vi plockar bort all förväntan på antikrist, vedermöda, kontrollsamhälle, falska profeter och Guds vredesdomar från ekvationen finns helt enkelt en risk för andlig sömnaktighet. Och om det är något som går som en röd tråd i Jesu tal om framtiden är det väl ändå behovet av vaksamhet?
När detta tänkande förenas med exempelvis Latter Rain-rörelsens teorier om ett gudsfolk av en ny kvalitet, ”Guds söner” eller ”Joels armé” som både är superhelgade och verkar i en ny dimension av Andens kraft, tror jag även att det finns risk för andlig hybris. Allt ska naturligtvis prövas, och min egen eskatologi är absolut inte fullkomlig – men låt oss åtminstone få prata om dessa saker, och söka förhållningssätt som är maximalt hållbara i Skriftens ljus.
Olof Edsinger
Läs på dagen.se
