Korset är en plats som ställer mycket som vi annars tar för givet på sin spets. Men just därför har det kraften att bryta igenom också de naturlagar om synd och straff som sedan urminnes tider har funnits nedlagda i Guds skapelse. På korset skedde det saliga bytet, där ”han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet”. SEA:s Olof Edsinger skriver om korset som centralpunkten i den kristna tron.
I onsdags hade vi vår jubileumskväll i Betlehemskyrkan, Stockholm, samt livestreamat på YouTube. Om du inte hade möjlighet att delta finner du inspelningarna längre ned i detta mail.
För oss som var på plats blev det i alla fall en fin kväll, med tillfälle att blicka bakåt på SEA:s första 20 år samt på det arv som vi förvaltar från Lausannerörelsen och John Stott. Inte minst var det ett tillfälle att sätta Jesu kors i centrum, precis som vi gör med återutgivningen av Stotts fantastiska bok Korset: Meningen med Jesu död.
Det är något väldigt speciellt med korset som symbol för den kristna tron. De båda träbjälkar som vår Frälsare blev upphängd på är ju ett både primitivt och brutalt avrättningsredskap, som i sig själv bär på en råhet, ett mörker, som vi normalt inte skulle befatta oss med. Det är inte för inte som Paulus skriver att talet om en korsfäst Messias är en ”stötesten” för judarna och en ”dårskap” för hedningarna (1 Kor 1:23).
Men trots detta är alltså korset själva centralpunkten i den kristna tron. I min predikan på jubileumskvällen sa jag att Gud på korset kan sägas ”slita ut sitt hjärta” för att ge sig själv till världen. Korset innebär den totala utblottelsen, den totala förnedringen – men också det ultimata offret, den fullkomliga kärlekshandlingen. ”Detta är kärleken”, skriver Johannes, ”inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder” (1 Joh 4:10).
Inte minst i vår egen tid löper kyrkan en risk att banalisera detta budskap. Allt tal om kärlek innebär i dag en sådan frestelse, eftersom kulturen runtomkring oss talar om en lättsmält, känsloorienterad kärlek som stryker allt och alla medhårs. I ljuset av detta riskerar evangeliet att paketeras om och bli ett till intet förpliktigande budskap om att ”Gud är kärlek” och att det enda han begär av dig och mig är att vi ska vara allmänt hyggliga mot varandra.
Men om det är någonting som avslöjar denna lära som ett falskt evangelium är det Jesu kors. Och detta på flera sätt:
För det första talar korset om en kärlek som stavas o-f-f-e-r. Jesu död på en avrättningsplats utanför Jerusalem förkunnar något helt annat än en lättsmält låt-gå-mentalitet. Korset handlar om en kärlek som kostar allt!
För det andra talar korset om vår desperata situation som människor. Om det inte hade varit för allvaret i vår egen synd, hade Jesus inte behövt gå i döden för att sona den. Säga vad man vill om Jesu offervilja – men om det inte hade varit helt och hållet nödvändigt hade han knappast valt att gå i döden för vår skull.
För det tredje talar korset om Guds karaktär. Så djup är Herrens kärlek till oss att han är beredd att gå i döden för vår skull! Med apostelns berömda formulering: ”Knappast vill någon dö för en rättfärdig – kanske går någon i döden för en som är god. Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare” (Rom 5:7–8).
I tillägg till detta talar Bibeln om Jesu korsdöd som en uppgörelse inom gudomen själv. ”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv”, skriver Paulus. Och vidare: ”Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjord till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud” (2 Kor 5:19, 21).
Även här kan man säga att det oerhörda i korsets evangelium träder i förgrunden. På korset är det Herren själv som ”blir gjord till synd”. Han som själv representerar allt som är gott och rätt och sant och heligt blir en ”förbannelse i vårt ställe” (Gal 3:13).
Och då har jag inte ens nämnt allt det fantastiska som Jesus åstadkom genom att dö på korset. Att han besegrade syndens, dödens och djävulens makt. Att han för vår skull blev till ”vishet från Gud, rättfärdighet, helgelse och återlösning” (1 Kor 1:30).
Men sammantaget innebär allt detta att korset är en uppenbarelseplats för Guds eget väsen. Genom att själv ta förbannelsen på sig sker en invertering av tillvarons grundvillkor. Gud vänder ut-och-in både på sig själv och på sin skapelses spelregler. Den alltigenom välsignade blir till en förbannelse för att vi – som genom synden hade dragit på oss Guds vrede – skulle få leva. ”Så skulle välsignelsen som Abraham fått komma till hedningarna i Jesus Kristus, så att vi genom tron skulle få den utlovade Anden” (Gal 3:14).
Sist men inte minst innebär detta också att korsets mönster har blivit till ett återkommande uttryck för Guds vägar i den här världen. Påfallande ofta är det nämligen i det svaga, föraktade, oväntade och oglamorösa som Herren väljer att uppenbara sig själv. ”Det som för världen var dåraktigt utvalde Gud för att förödmjuka de visa”, skriver Paulus, ”och det som för världen var svagt utvalde Gud för att förödmjuka det starka, och det som för världen var obetydligt och föraktat och inte fanns till, det utvalde Gud för att tillintetgöra det som fanns till, för att ingen människa ska berömma sig inför Gud” (1 Kor 1:27–29).
Korset är sannerligen en plats som ställer mycket vi annars tar för givet på sin spets. Men just därför har det kraften att bryta igenom också de naturlagar om synd och straff som sedan urminnes tider har funnits nedlagda i Guds skapelse. På korset skedde det saliga bytet, där ”han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet” (SvPs 147).
Därför behöver vi ständigt återkomma till Jesu kors. Nog för att det är ”en dårskap för dem som går förlorade”. Men för oss som blir frälsta är det likafullt ”en Guds kraft” (1 Kor 1:18).
Olof Edsinger, generalsekreterare
