Möjligheten att hyra en annan människas livmoder för att bilda familj väcker en rad etiska frågor. Att ”specialdesigna” barn utmanar idén om människovärdet. Det skriver Jacob Rudenstrand i en gästkrönika i Göteborgs-Posten.
Längtan efter barn kan vara stor både hos enskilda och hos par som av olika anledningar är infertila. Därför var det lätt för många tv-tittare fredagen 17 mars att sympatisera med paret Micael Bindefeld och Nicklas Sigurdsson och deras väg till att via en surrogatmoder bli föräldrar. Samtidigt skaver hela intervjun i Carina Bergfeldts talkshow.
Paret berättade att valet föll på USA, för där är surrogatmödraskap ”en etablerad business”. De hade ”en ganska lång lista”, äggdonatorn skulle ha ”bra längd” och sjukdomshistoria – och etniciteten var en avgörande faktor. De ”letade aktivt efter en judisk flicka”, enligt Bindefeld, då de ville ge barnet en judisk uppväxt.
Problematiserandet, förutom en pliktskyldig kommentar från Bergfeldt om att ämnet är kontroversiellt, lämnades därhän för att raskt slå fast att paret Bindefeld och Sigurdsson är fantastiska och kärleksfulla pappor. Därom tycks det inte råda några tvivel, vilket även intervjun i SvD nyligen stödjer.
Ändå skaver sökandet efter lämplig surrogatmoder och äggdonator. ”Det låter precis som att de skulle beställa vitvaror till ett kök, eller att plocka ut en ny bil. De talade som en kund”, konstaterade Clara Berglund från Sveriges kvinnoorganisationer i Aktuellt (20/3).
Man behöver inte vara fientligt inställd till barnlängtan för att problematisera frågan om surrogatmoderskap och viljan att på genetisk väg ”anpassa” barn efter de egna önskemålen. Hela idén om att hyra någon annans livmoder väcker mängder av frågetecken. Det är dessutom en händelse som ser ut som en tanke att vi veckan efter firade Internationella Downsdagen då vi uppmanas att stå upp för människor med Downs syndrom. Visst lever vi i en motsägelsefull tid när vi samtidigt ”rockar sockorna” och bänkar oss framför mysprogram om rika par som specialdesignar barn?
I Sverige är samtliga riksdagspartier emot kommersiellt surrogatmödraskap. Det som dock diskuteras politiskt är en altruistisk form, det vill säga att någon närstående erbjuder sig att vara surrogatmamma utan ekonomisk ersättning. Det senare kan givetvis framstå som osjälviskt, men samtidigt kvarstår flera principiella invändningar: Den mest uppenbara har med det som FN:s barnkonvention (som nu är svensk lag) beskriver som att barn har ”så långt det är möjligt, rätt att få veta vilka dess föräldrar är och få deras omvårdnad” (artikel 7). Här fråntas barnet redan i utgångsläget möjligheten att omvårdas av åtminstone en av sina biologiska föräldrar.
Vi vet också att det kan innebära särskilda påfrestningar för barnet att separeras från sin surrogatmamma, som ibland även kan vara dess biologiska mor. Faktum är ju att det sker en reell anknytning mellan barnet och surrogatmamman även när den biologiska kopplingen saknas. Men i den värld som formas efter de nya föräldrarnas önskemål är det de vuxnas behov som är viktigast – inte barnets.
Givet att vi själva får ta ansvar för vår sexualitet, våra livsval och vår fortplantningsförmåga innebär det knappast att staten måste garantera varje individs och pars önskan till barn. I debatten om surrogatmoderskap är det dock inte barnets bästa – att få växa upp med sina biologiska föräldrar – som främst lyfts. Det är vuxnas önskemål som är det primära. Men barn är inte en rättighet, som rättsskydd och utbildning, eller något vi kan ”beställa” så länge vi kan betala för det. Och trots tekniska framsteg är det inte statens uppgift att skapa situationer där barn är förutbestämda till att växa upp utan en eller båda sina biologiska föräldrar. Som Seow Hon Tan, som forskar kring medicinsk etik vid Singapore Management University, skriver i tidskriften Public Discourse:
”Liknande förluster förekommer också under andra omständigheter, till exempel när mamman till ett nyfött barn dör. Vi ser dessa situationer som olyckliga, till och med tragiska. Hur kan det då vara rimligt att lägga denna typ av förlust på surrogatbarnen? Kärnan i surrogatavtalen är ju att man skiljer barnen från sina surrogatmammor. Ett barn som föds av en surrogatmamma är i förväg utsett att skiljas från den kvinna som burit barnet, och vars genetiska sammansättning, miljö och beteendemässiga val påverkade uttrycket av barnets arvsmassa före födseln.”
Att något är tekniskt möjligt betyder inte att det är moraliskt riktigt. Det finns därför något dystopiskt i att många människor som i dag, som annars vänder sig emot manipulering av natur och miljö, ändå välkomnar medicinsk och teknologisk manipulering av människan.
Jacob Rudenstrand, bitr. generalsekreterare
Artikeln har även publicerats på GP.se
