”I en rättsstat värd namnet handlar hatbrott om vad som gjorts, inte om vem som gjort något.” Det skrev professor Per Bauhn i Svenska Dagbladet i onsdags i den fortsatta debatten om hatbrottsbegreppet. Han säger vidare: ”Minoriteter, homosexuella eller muslimer, får aldrig undantas från ansvar. Alla måste förstå att tolerans är att acceptera ifrågasättande, inte att slippa kritik.”
Professor Bauhn, som skrivit en mycket läsvärd bok om mänskliga rättigheter*, tar upp problem med hatbrottslagen. ”Ett problem gäller lagens innehåll. Ska polis och domstolar ägna sig åt att utreda och kriminalisera människors värderingar? Ett annat problem gäller lagens tillämpning. Gäller den bara för brott som begås av medlemmar i majoriteten (svenskfödda, kristna, heterosexuella) mot medlemmar i någon minoritet (invandrare, muslimer, homosexuella)?”
Överåklagare Sven Erik Alhem däremot tycks inte inse att det nya hatbrottsbegreppet undergräver allas likhet inför lagen och är ett hot mot yttrandefriheten. Han hävdar (SvD 1/8) att det inte finns någon risk att ”saklig kritik” bestraffas. Men så fungerar det inte med den nuvarande ”hatbrottslagen” och vem bestämmer vad som är ”saklig kritik”? Yttrandefrihet handlar inte om saklighet – man har rätt att ha fel. Enligt Europakonventionen har man till och med rätt att uttrycka sådant som kan upplevas stötande av enskilda, grupper eller staten. Det är ju i själva verket själva kärnan i yttrandefriheten och därmed i demokratin.
Alhem försvarar olikheter inför lagen, att människor straffas olika på grund av offrets bakgrund eller läggning. Men den grundläggande rättsprincipen måste vara allas likhet inför lagen, och inte någon sharia-liknande ojämlikhet. En gång i tiden hade man i Sverige en graderad röstskala; rösträtt hette pengar. Nu har vi ”graderade straffskalor” beroende på personers religiösa övertygelse, fysiska förmåga eller sexuella läggning.
Tycker Alhem kanske som länspolismästare Karin Götblad att hatbrott är ”värre” än annan misshandel och därför ska prioriteras? Den politiskt opportuna korrektheten gör att polisen får direktiv att jaga myggor (att prioritera promillen hatbrott) medan de stora våldselefanterna får härja tämligen fritt i det svenska folkhemmet. År 2006 anmäldes 1 225 000 brott, men bara 3000 hatbrott. Samma år misshandlades 9000 barn och 25 000 kvinnor, totalt var det 77 000 misshandelsfall. 100 000 inbrott gjordes – hur många av dess offer fick hjälp av polisen? Uppemot 300 000 barn växer upp i missbrukarhem men de har ingen stark lobbygrupp eller rösträtt. Det finns många och stora ”skyddsvärda grupper” som samhället bör hjälpa, men låt alla vara lika inför lagen. Eller vill Alhem säga med Orwells Djurfarmen”: ”Alla djur är jämlika, men vissa djur är mer jämlika än andra”?
Vägen till helvetet är kantat med goda avsikter, och hatbrottslagen må ha goda avsikter men den riskerar leda till fördärv. Hatbrottslagen kan bli Sveriges eget Guantanamo. Där strider man mot terrorism genom att kränka mänskliga rättigheter. Att ta upp kampen mot hat och brott är bra, men det ska absolut inte göras genom att åsidosätta likhet inför lagen eller genom att inskränka på yttrandefriheten.
MATS TUNEHAG
Ordförande
Svenska Evangeliska Alliansen
Fotnot: ”Mänskliga rättigheter och filosofi”, av Per Bauhn utgiven av Liber.
Artikeln är publicerad på ledarsidan i Världen idag den 10 augusti 2007
Vill Du läsa artikeln som professor Per Bauhn har skrivit på SvD Brännpunkt kan Du klicka Dig in på följande sida:
www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did_16583404.asp
