New York Times brukar bjuda på intressant läsning till både jul och påsk. Mångårige kolumnisten Nicholas Kristof har då samtalat med kristna profiler som Tim Keller och William Lane Craig om Bibelns sanningsanspråk. Nyligen kom turen till Serene Jones, rektor vid Union Theological Seminary, en av USA:s mest progressiva och äldsta teologiska institutioner (20 april). En läsning som var mer deprimerande än stimulerande.
När uppståndelsen kommer på tal, avvisar Jones evangeliernas historicitet rakt av, ”berättelserna far åt alla håll”. Hon menar att man egentligen inte kan veta varför graven var tom. Även jungfrufödseln beskriver hon som ”bisarr”.
För Serene Jones handlar påskens budskap i stället om ”att kärleken är starkare än livet eller döden. Det är mycket mer storslaget än att man la Jesus i graven och att han tre dagar senare inte var där. Kristna som är närmast besatta av den fysiska uppståndelsen verkar ha en ganska svajig tro. Vad skulle hända om någon hittade Jesu kropp i graven i morgon bitti? Skulle det innebära att kristendomen var falsk? Nej, tron är starkare än så.”
Det är inga nya tankar som hon presenterar. Redan 1900-talsteologen Rudolf Bultmann hävdade att Jesu uppståndelse bara skulle förstås symboliskt och metaforiskt, vilket knappast delades av de första kristna, enligt den nutida Jesusforskaren NT Wright. Samtidigt är uppfattningen inte främmande för en svensk kontext. Våren 2017 rapporterade Kyrkans tidning att 14 procent av Svenska kyrkans präster ansåg att uppståndelsen inte ska tolkas bokstavligt. Stockholms och Västerås stift utmärkte sig. ”Vad skulle de säga om man hittade Jesu skelett?”, frågade sig en Västeråspräst retoriskt.
Samtidigt skaver argumenten. I samband med #metoo var både Serene Jones och Västerås stift pådrivande för att uppmärksamma utsatta kvinnors vittnesmål. Berättelserna förtjänades att ta på allvar. Men frågan är då varför uppståndelsens första vittnen – kvinnorna vid graven – inte förtjänar samma tilltro? Kraften i #metoo-uppropen berodde ju på att det rörde konkreta historiska händelser och verkliga människor. De var inte metaforer.
En stark känsla av att Jesus hade uppstått var knappast tillräckligt för de tvivlande lärjungarna. Den initiala reaktionen på kvinnornas uppgifter var ju att det bara var ”tomt prat” (Luk 24:11). Även när Jesus visar sig för de tolv trodde de att det ”var en ande de såg” (24:37). Först när Jesus gav konkreta belägg (de rörde vid honom och han åt) trodde de.
Paulus ord i 1 Kor 15:14–15 illustrerar inställningen till sanningsfrågan: ”Om Kristus inte har uppstått, då är vår predikan meningslös och även er tro meningslös”. Huruvida evangeliet gav etisk vägledning var ointressant.
Här har den kristna kyrkan ett enormt uppdrag i världens kanske mest sekulariserade land, att på nytt ta de historiska sanningsfrågorna på allvar. Om inte skulle Paulus vända sig i sin grav.
Jacob Rudenstrand
Läs på Dagen.se
