Det mest tragiska i detta är nog ändå att en organisation som genom åren har betytt så mycket för så många väljer att underminera sitt eget kärnuppdrag. För även om de gamla Amnesty-magasinen var deprimerande, fyllde de en viktig funktion. Liksom Amnesty faktiskt gör än i dag – när man ägnar sig åt det som man från början grundades för att göra. SEA:s Olof Edsinger skriver om den sorgliga utvecklingen hos en av vår tids viktigaste opinionsbildande organisationer.
Ett av många levande minnen från min barndom har med tidningarna från Amnesty att göra. Det var pappa som prenumererade på dessa, och redan av framsidan förstod man att de hade ett deprimerande innehåll. Det var politiska fångar, dödsstraff och tortyr som stod i fokus, även om syftet förstås var det motsatta: att på dessa och liknande områden vara med och bidra till en bättre värld.
För många är det fortfarande den här bilden som styr förståelsen av Amnesty som organisation. ”Det är de som över hela världen kämpar för de mänskliga rättigheterna.” Tyvärr är det dock inte längre någon rättvisande bild.
Eller snarare: Sedan starten har man på avgörande punkter valt att vidga definitionen av vad dessa rättigheter kan tänkas handla om. Den som i dag står på organisationens sändlista kan följaktligen räkna med ett helt annat innehåll i nyhetsmailen än vad som stod att läsa i min barndoms Amnesty-magasin.
För det första är det betydligt mer färgglatt. Särskilt i pridetider, men faktiskt under hela året, är det prideflaggan med sina sex färger som dominerar mycket av innehållet. Ibland kan det här vara motiverat. De förfärliga lagarna i delar av Afrika och Mellanöstern – där det i många fall är fängelse eller dödsstraff som väntar individer som kommer ut som homosexuella – förtjänar verkligen skarp kritik.
Men även i andra hbtq-frågor har Amnesty utvecklats till en kampanjorganisation som inte står RFSL efter. I flera av sina senaste nyhetsmail har man exempelvis propagerat för en könstillhörighetslag ”som fullt ut baseras på mänskliga rättigheter” – vilket i Amnestys värld är detsamma som att ”utgå från principen om självidentifikation”.
I klartext: Alla människor, oavsett ålder och oavsett utlåtande från medicinsk och psykiatrisk expertis, ska ha rätten att ändra sitt juridiska kön.
Och det problematiska med detta är ju inte bara att man ignorerar ett antal viktiga invändningar som finns mot denna lagstiftning, särskilt i ljuset av de senaste årens transepidemi i den unga generationen – nyligen skildrad i SVT:s dokumentärserie Transkriget. Nej, genom att slira på vad ”mänskliga rättigheter” faktiskt betyder, undergräver man också sin auktoritet som organisation. Amnesty om några borde trots allt ha koll på vad internationella konventioner säger och inte!
Till saken hör att könstillhörighetsfrågan inte är något isolerat fall. En annan ”mänsklig rättighet” som ofta återkommer i Amnestys utskick är rätten till abort. Som exempel gick man stenhårt ut och kritiserade USA:s högsta domstol när den förde tillbaka abortlagstiftningen från federal till delstatlig nivå. Rubriken på kampanjen löd: ”Högsta domstolens beslut om abort är omänskligt och ovärdigt.” Sanningen är dock att det inte finns någon ”rätt till abort” inskriven i de internationella konventionerna. Vad som däremot borde provocera precis alla som bryr sig om alla människors lika värde är ju att sju av USA:s delstater tillåter abort ända fram till graviditetens slut (!). Mot detta tycks Amnesty dock inte ha någonting alls att invända.
De tveksamma definitionerna av våra mänskliga rättigheter kan mångfaldigas. Omtalade exempel är fjolårets kontroversiella rapport om kriget i Ukraina, där man med president Volodymyr Zelenskyjs ord försökte ”skifta ansvaret från angriparen till offret”, liksom året reklambilder på internationella kvinnodagen, där den palestinska aktivisten Janna Jihad poserade med ett smycke som symboliserar staten Israels utplånande.
Men det mest tragiska i detta är nog ändå att en organisation som genom åren har betytt så mycket för så många väljer att underminera sitt eget kärnuppdrag. För även om de gamla Amnesty-magasinen var deprimerande, fyllde de en viktig funktion. Liksom Amnesty faktiskt gör än i dag – när man ägnar sig åt det som man från början grundades för att göra.
Olof Edsinger, generalsekreterare
Denna artikel har i en tidigare version varit publicerad i Världen idag 230810
