På flera lärosäten vill studenter slippa utsättas för vad de ser som stötande budskap. Det kan handla att studenter får sin ”världsbild kränkt” när lärare hävdar att Förintelsen ägt rum eller att klassisk litteratur har ett ”stötande bildspråk”. Samtidigt driver pedagoger igenom stora sociala experiment på förskolebarn. Det skriver Jacob Rudolfsson.
Fenomenet triggervarningar diskuteras just nu en hel del inom universitetsvärlden. Kurser, litteratur, och campusevenemang med stötande innehåll uppmanas förses med varningsflagg för studenters väl och ve. Ungefär som de etiketter som signalerar opassande innehåll i barnfilmer Ä fast för universitetsstudenter.
Vid det prestigefyllda Yaleuniversitetet har studenter krävt två lärares avgång sedan de i samband med höstens Halloweenfirande uppmuntrade studenterna att själva avgöra vad som var passande maskeradutstyrsel. En av lärarna, Erika Christakis, hade pekat på det principiellt problematiska i att förbjuda provokativa budskap: ”Om ni inte gillar någons kostym, titta bort, eller tala om att du är förolämpad. Prata med varandra. Yttrandefrihet och förmågan att tolerera kränkningar kännetecknar ett fritt och öppet samhälle”.
Händelsen vid Yale, där studenter allt oftare efterfrågar ”trygga rum” för att slippa subjektivt upplevda kränkningar är inget isolerat fenomen. I ”The Silencing: How the Left is Killing Free Speech” (2015) går den liberale politiske kommentatorn Kirsten Powers igenom ett flertal problematiska fall på amerikanska lärosäten. Bland annat hur inbjudna gästtalare avbokas på grund av politiska meningsskiljaktigheter, hur studenter motsätter sig föreläsningar, eller hur krav ställs på att klassiker som F. Scott Fitzgeralds ”Den store Gatsby” och Virginia Woolfs ”Mrs Dalloway” förses med triggervarningar på grund av ”stötande bildspråk”.
Även i Sverige diskuteras trenden att stryka studenter medhårs – mycket på grund av lärosätenas ekonomiska incitament att öka genomströmningen, vilket historieprofessorn Dick Harrison nyligen skrev om (SvD 25/1). När han ”ställde krav på att studenterna skulle delta aktivt i obligatoriska diskussionsövningar anklagades jag för mobbning”. I Opinion Live redogjorde Harrison även för hur en del studenter får sin ”världsbild kränkt” när han exempelvis hävdar att Förintelsen ägt rum och att Koranen nedtecknades i mitten av 600-talet.
Karin Röding, statssekreterare vid Utbildningsdepartementet, kände inte igen sig i Harrisons bild. Samtidigt förekommer motsvarande exempel på flera håll i landet. 2013 slog nio historiker vid Uppsala och Linköpings universitet larm om hur historiestudenter saknar grundkunskaper i historia och grammatik. När det påpekades att studieresultaten ”inte håller måttet händer det allt oftare att man anser sig kränkt”. I Sydsvenskan (21/5-2015) skriver universitetslektorn i litteraturvetenskap Karin Nykvist hur en grupp studenter ville stryka litteratur med ”rasistiskt, sexistiskt, homofobt eller bara obehagligt innehåll som de menade fick dem att må dåligt”. Även kristna skol- och studentföreningar anslutna till Credo har stött på patrull där inbjudna talare i vetenskapsteori avbokas på grund av att man i andra sammanhang hade synpunkter på nuvarande svensk abortlagstiftning.
Parallellt med att studenter tillgodoses alltmer med ”trygga rum”, drar man sig inte för att genomdriva stora sociala experiment på förskolebarn, vilket Olof Edsinger beskriver i ”När minoriteten tar majoriteten som gisslan”. Enligt DO:s dokument ”Lika rättigheter i förskolan” uppmanas pedagoger undvika att ”upprätthålla och befästa tvåkönsnormen” samt att undervisa föräldrar om vad som gäller i det normkritiska paradigmet. Plötsligt är det fritt fram att med ideologiska skäl gå emot den personliga integriteten.
Det bådar inte väl för den civilisation som behandlar sina vuxna som barn och sina barn som vuxna.
Jacob Rudolfsson, bitr. generalsekreterare
Svenska Evangeliska Alliansen
