Jesus talar flera gånger om försakelsen och att dö från sig själv som kungsvägen i det kristna lärjungaskapet. Men är det denna tro som predikas i dagens svenska kyrkor och bönhus? frågar sig SEA:s generalsekreterare Olof Edsinger, apropå den senaste tidens samtal om sexualitet.
I början av 1400-talet utgavs vad som skulle bli världens näst mest lästa kristna bok. Den hette De Imitatione Christi Ä Om Kristi efterföljelse på svenska Ä och tillskrivs den tyskfödde munken Thomas a Kempis. Redan i mitten av 1600-talet hade boken kommit ut i 745 upplagor, och det lär inte finnas någon annan skrift än Bibeln som har blivit översatt till så många olika språk.
Samtidigt finns det något djupt provocerande med a Kempis bok. Det räcker att citera några av kapitelrubrikerna för att förstå varför. Det första kapitlet heter ”Om efterliknande av Kristus och förakt för världens alla fåfängligheter”. Det andra heter ”Angående låg tanke om sig själv”. Längre fram finner vi rannsakande reflektioner på teman som ”Om lydnad och undergivenhet”, ”Om nyttan av motgång” och ”Huru få de äro som älska Jesu kors”.
Det är alltså inte för att den strök sina läsare medhårs som De Imitatione Christi blev en av tidernas största klassiker. Samtidigt är kontrasten mellan Thomas a Kempis budskap och vår tids förkunnelse närmast smärtsamt tydlig. Är det över huvud taget samma kristna tro som predikas i dagens svenska kyrkor och bönhus?
Jag har tänkt på detta när jag har följt med i den senaste tidens samtal om sexualitet. Återkommande har åsikten förts fram att det är orimligt att förvänta sig avhållsamhet av människor som av ett eller annat skäl inte är gifta. Mest brännande är frågan kopplat till samkönade relationer, men i grunden är det ju precis samma fråga när det gäller heterosexuell åtrå: är det rimligt att kyrkan håller fast vid sin övertygelse att sex före äktenskapet inte är detsamma som sex i äktenskapet, att samboskap inte är detsamma som äktenskap?
Det är lätt att i dessa frågor distansera sig och peka finger åt dem vi anser lever i strid med Guds vilja. Många homosexuella vittnar av detta skäl om en orättvis särbehandling. Som Anders Camenius och Johanna Wikberg från EKHO skriver i Libris antologi ”Välkomna varandra!”: ”hårda och uttalade gränser dras upp just kring frågan om homosexualitet”, men däremot ”inte så tydligt kring de flesta andra frågorna”.
Här tänker jag att vi till stora delar måste ge Camenius och Wikberg rätt. Visst finns en risk för oss i kyrkan att vara nitiska när det gäller frågor som bara ett fåtal av oss berörs av, men betydligt mer tillåtande Ä för att inte säga liberala Ä när det gäller den stora massans frestelser?
För att vara konkret: Hur ofta talar vi i våra församlingar om Bibelns generella undervisning om sex? Hur ofta undervisar vi om försakelse? Om lidande? Om svaret är ”aldrig” eller ”ganska sällan”, är det inte konstigt om människor med homosexuella känslor känner sig utpekade när vi förväntar oss att just de ska leva i sexuell avhållsamhet Ä samtidigt som de flesta andra tycks ”komma undan” utan några personliga offer alls.
Därmed är det inte heller konstigt att förlaget Libris försöker lösa ekvationen genom att helt enkelt ”neutralisera” frågan om samkönade relationer. Att säga att Gud inte kräver avhållsamhet av någon Ä inte heller den som är homosexuell.
Men tänk om vägen framåt snarare är den motsatta? Att vi i grunden måste börja utmana den hedonistiska kultur som sätter sin prägel på vårt post-kristna samhälle? Att vi behöver lyfta fram lidandet och försakelsen som en central del av varje troende människas kallelse. Inte bara, men också, på sexualitetens område.
En sådan strategi kan betyda en radikal omorientering av vår förkunnelse. Den kräver att vi på nytt lyfter fram Jesu ord om att ”den som inte bär sitt kors och följer efter mig kan inte vara min lärjunge”. Den kräver att vi identifierar och pekar på strategier för att utmana vår samtids avgudar Ä inte minst den som enligt Skriften är den värsta av dem alla: mammon, konsumismen, habegäret Ä Den kräver att vi utmanar den narcissistiska vanföreställningen att det är människan som är tillvarons centrum, och att Guds primära ”uppgift” är att göra det bekvämt för alla som tror på honom.
Vi kan ha välgrundade synpunkter på HBTQ-rörelsen, som lyfter fram sexualiteten som en betydligt mer central del av identiteten än vad som är rimligt. Men hur ofta begår vi inte själva samma misstag genom att bygga vår självkänsla och vår identitet på sådant som vårt jobb, vår utbildning, vår popularitet, vår ekonomiska trygghet och vår sociala kompetens? Eller när vi låter äktenskap och familj få en sådan status, att vi Ä på tvärs med Bibelns egna ord Ä framställer livet som ogift som ett beklagansvärt B-alternativ?
Jesus talar flera gånger om försakelsen och att dö från sig själv som kungsvägen i det kristna lärjungaskapet. Han säger att ”Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill bevara sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall vinna det” (Luk 9:23Ä24). Tror vi fortfarande på detta i Sveriges kristenhet?
Olof Edsinger
Generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen
