När partier och tidningar får stöd för att driva opinion i etiska frågor ska inte trossamfund bli utan för att de yttrar sig avvikande i sexualetiska frågor, skriver SEA:s Jacob Rudenstrand i Göteborgs-Posten.
Idag går remisstiden ut för demokrativillkorsutredningens betänkande som ska förtydliga syftet med statliga bidrag till civilsamhällets organisationer. Under alltför lång tid har bidrag gått till organisationer som, trots återkommande påpekanden, bjudit in antisemitiska talare som även uppmanat till våld mot homosexuella, undergrävt demokratin och ibland haft kopplingar till terrorism. ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket,” sa Gustav Möller. Men i dessa fall kan det till och med ses som ett övergrepp på demokratin. .
Debatten kring demokrativillkor för bidragen till civilsamhället är därför välkommen. En stor del av det svenska föreningslivet har dock en religiös prägel, vilket har lett till flera missförstånd i samhällsdebatten. När dåvarande kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP) aviserade en utredning om statens stöd till trossamfund (SOU 2018:18) sades det att man ville skärpa ”kraven på demokratiska värderingar bland samfunden” och att ”skattepengar ska inte gå till hatretorik och polarisering” (DN 1/6-2016). Någon universell definition på hatretorik finns dock inte. Förtal och uppmaning till våld är som bekant redan olagligt. Polarisering är i sin tur något oundvikligt i ett pluralistiskt samhälle.
Tidigare samma år krävde flera riksdagspolitiker att de samfund som inte delar riksdagsmajoriteten syn på samkönade relationer och äktenskap ska fråntas bidrag då ”det är lika med att bryta mot grundläggande demokratiska principer” (Aftonbladet 26/2-2016) – detta trots att den äktenskapslag de själva röstat igenom garanterar samfunden rätten att ha en traditionell äktenskapssyn.
Ett grundläggande missförstånd i mycket av samhällsdebatten, som tyvärr tycks gå igen i den utredning som nu ligger på regeringens bord, är en instrumentell syn på människovärdet. Idén om alla människors lika värde förutsätts handla om vad en människa gör. Om ett samfund inte är berett att bejaka samkönade relationer tolkas detta därför som ett ifrågasättande av människovärdet, och en sådan verksamhet ska då inte få statsbidrag. Men en människas värde ligger i att man är människa. I många andra sammanhang ses det som ett uttryck för mångfald att statsbidrag ges till aktörer med olika synpunkter på människors etik.
Partier och tidningar får exempelvis statsbidrag för att driva opinion i etiska frågor – kring sexualitet, medicin, skatter, klimat, miljö, sjukvård etc – medan stöd till kyrkor plötsligt villkoras när det skulle strida mot majoritetsuppfattningen. Tidigare samfundsministern Stefan Attefall berörde nyligen detta i tidningen Dagen: ”Partistöd och presstöd finns för att värna mångfalden. Men föreningsbidragen verkar ibland sträva efter enfald. Det strider mot hela det demokratiska system vi har haft i tanken.” Även RFSL, som just nu kämpar i motvind då de kritiserat den svenska sexköpslagen, tog upp detta i en artikel i Aftonbladet: ”Vi kan inte ha ett debattklimat med krav på konsensus där den som har en avvikande åsikt ska misskrediteras och motarbetas i grunden.”
På lokalplanet har det samtidigt uppstått en rad krockar mellan kommuner och trossamfund. I Göteborg förra året blev Equmeniakyrkans ungdomsorganisation av med det kommunala bidraget till sin scoutverksamhet eftersom det klassades som religiös verksamhet och därmed sågs som diskriminerande (Dagen 9/3 2018). Även om kommunen nyligen har backat lever frågan kvar. I Falun har kommunen sagt upp ett samarbetsavtal med en lokal församling sedan det uppmärksammats i media att församlingen har en klassisk äktenskapssyn. Enligt den politiska ledningen strider detta mot ”den värdegrund som kommunen har”. I förlängningen skulle här alla leverantörer då tvingas ställa upp på en specifik tolkning av kommunens värdegrund för att få ingå avtal med kommunen. Principiellt är en sådan utveckling oroväckande då det politiserar kommunens arbete utifrån den politiska majoritetens åsikter.
Demokrativillkorsutredningen ger ingen klar definition av vad det offentligas värdegrund består av. Samtidigt redovisar utredningen en enkätundersökning bland landets 310 kommuner om villkor för kommunala bidrag där föreningar kan nekas stöd om de inte följer kommunens värdegrund. Exemplet från Falun såväl som det från Göteborg illustrerar att värdegrundsarbetet lätt kan politiseras beroende på politiskt klimat. Begreppet värdegrund kan betyda olika beroende om det är MP eller SD som är det tongivande partiet.
Även om demokrativillkorsutredningen medger vissa undantag för de som utför den religiösa riten tenderar detta att villkora trossamfundens etiska övertygelser, något som idag inte gäller exempelvis nyss nämna parti- och presstöd. Någon knivskarp linje mellan ”religiös verksamhet” och övrig verksamhet finns inte alltid hos kyrkorna. Tron formar hela livet. Demokratin måste därför tåla att föreningar och församlingar tänker olika i etiska frågor. Religionsfriheten är en grundläggande förutsättning för ett öppet och fritt samhälle där religiösa samfund utgör en viktig del i arbetet mot antidemokratiska krafter.
Jacob Rudenstrand
Bitr. Generalsekreterare Svenska Evangeliska Alliansen
Läs på GP.se
