Jag måste säga att det är tröttsamt med denna sekulär-humanistiska norm, som hela tiden betraktar den egna utgångspunkten som neutral – och som kan vara påfallande njugg och raljant i relation till oss som har en kristen tro. Det skriver SEA:s Olof Edsinger med anledning av den senaste tidens debatter med Humanisterna.
Den senaste tiden har jag debatterat en del med Humanisterna. Alltså den organisation som samlar några av vårt lands mest övertygade ateister. Den direkta orsaken till debatterna har varit regeringens planer på ett etableringsstopp för konfessionella friskolor. Ett förslag som Humanisterna – inte helt oväntat – är mycket entusiastiska över.
Det första replikskiftet skedde på Dagens Samhälles debattsajt. SEA:s inlägg kan läsas här och här. Det första som jag reagerar på i Humanisternas sätt att nalkas denna fråga är deras definition av religionsfrihet. Återkommande använder de sig nämligen av en retorik som visar att de i första hand är ute efter frihet från religion – inte frihet att bekänna en viss religion. ”Pluralism” i skolans värld blir på så sätt detsamma som att inte favorisera eller praktisera någon enskild livsåskådning.
Det är lätt att slå fast att detta är en helt annan syn än den som ligger till grund för våra internationella konventioner. När dessa talar om religionsfriheten, är det nämligen friheten att praktisera sin religion som står i fokus – inte friheten att slippa religiös påverkan. I ett globalt perspektiv, och faktiskt också i flera domslut från Europadomstolen, blir det vidare tydligt att även sekularism eller ateism är att betraktas som en livsåskådning. Det finns alltså inte något fog för Humanisternas hållning att sekularism skulle vara en ”neutral utgångspunkt” i sammanhanget. Sett till antalet trosbekännare är det tvärtom teismen – alltså gudstron – som för majoriteten av världens befolkning är den självklara utgångspunkten.
Utifrån sin grundläggande syn på religionsfrihet som frihet från religion, bygger Humanisterna vidare och argumenterar för att FN:s barnkonvention skulle ha till syfte att skydda alla barn från sina föräldrars religiösa påverkan. Föräldrarna, säger de, ska hjälpa sina barn att utöva sin rätt till religionsfrihet – men de ska inte försöka påverka dem i någon specifik riktning. Framför allt får de inte sätta dem i skolor som ger utrymme för någon form av religionsutövning.
Men även här blir det fel. Till en början kan man ju ställa sig frågan vilka föräldrar som inte försöker påverka sina barn i någon form av riktning när det gäller religiös eller ideologisk grundsyn. De är nog tämligen lätträknade! Och tur är väl det – det vore en mycket märklig kapitulation från föräldraskapets ansvar att inte dela med sig av sina grundläggande värderingar.
Att våra barn även behöver ha frihet både att välja och att välja bort det som är vår egen tro, eller våra egna övertygelser, står på intet sätt i motsats till detta. De allra flesta föräldrar inser trots allt att var och en själv måste få bestämma vad som blir ens slutgiltiga vandring genom livet. En nedärvd eller framkommenderad tro håller inte i det långa loppet.
Men för att gå tillbaka till Humanisternas tolkning av de internationella konventionerna: Syftet med dessa har aldrig varit att skydda barnen från det legitima inflytandet från sina föräldrar. I stället är det att skydda barnen från staten, och från de klåfingriga politiker som försöker styra och ställa i vad som borde vara varje familjs ensak. Och i detta ingår faktiskt föräldrarnas rätt att sätta sina barn i exempelvis en kristen friskola.
Detta blir tydligt redan i den text som inleder FN:s barnkonvention. Där slås det nämligen fast att konventionsstaterna ”är övertygade om att familjen, såsom den grundläggande enheten i samhället och den naturliga miljön för alla dess medlemmars och särskilt för barnens utveckling och välfärd, bör ges nödvändigt skydd och bistånd så att den till fullo kan ta på sig sitt ansvar i samhället”.
Att Humanisterna inte kan se detta som något gott och rätt har säkert delvis med den svenska individualismen att göra. Enligt World Values Survey är ju vårt land världsledande både i fråga om så kallade sekulär-rationella värderingar (som handlar om att tona ned betydelsen av religion, familjevärderingar och traditionella auktoriteter) och så kallade self-expression values (som handlar om värderingar som prioriteras när man har fått sina behov av trygghet och ekonomisk försörjning uppfyllda – t ex miljöfrågor, hbtq-frågor och jämlikhet mellan könen). Även Humanisterna är helt enkelt barn av sin tid – och sin kultur.
Samtidigt måste jag säga att det är tröttsamt med denna sekulär-humanistiska norm, som hela tiden betraktar den egna utgångspunkten som neutral – och som kan vara påfallande njugg och raljant i relation till oss som har en kristen tro. Ännu värre är attityderna bland dem som uttalar sig om SEA:s artikel på Aftonbladets Facebook-sida. Mest påfallande är att nästan ingen ens gör en ansats att försöka förstå eller bemöta de argument vi presenterar i vår artikel.
I viss mån är förstås detta ett uttryck för debattklimatet i stort. Men man kan inte undgå att associera även till Paulus ord i Andra Korinthierbrevet: ”den här tidsålderns gud har förblindat de otroendes sinnen, så att de inte ser ljuset som strålar ut från evangeliet om Kristi härlighet – han som är Guds avbild” (2 Kor 4:4). Det finns en blindhet, en slöja, som vi nog måste inse är av direkt andlig art.
Men det är alltså i detta tankeklimat som vi i SEA är kallade att verka. Låt oss därför fortsätta att be att denna slöja ska ryckas bort, att Guds uppenbarelses ljus ska få lysa in både i våra egna och våra åsiktsmotståndares hjärtan och att SEA:s vision om att vara en tydlig, saklig och varm röst i den offentliga debatten ska bära frukt!
