Det är välkommet att regeringen tar fram en nationell trygghetsplan för skolan. Men risken är stor att utsatta kristna elever glöms bort bland andra prioritera grupper. Detta illustreras av det svala intresset för Sveriges Kristna Råds undersökning om unga kristna som kränks för sin tro. Här krävs därför en riktad satsning för barns och ungas religionsfrihet, skriver SEA:s Jacob Rudenstrand.
Allt fler svenska elever drabbas av mobbning, enligt siffror från SCB. Anledningarna till detta och till att skolungdomar kränks är många. Utsattheten kan även se olika ut för olika personer. Att Skolverket och andra myndigheter tar krafttag mot hot och våld i skolan är därför välkommet. Ett exempel på detta är att Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) för några år sedan började utbilda skolpersonal i hbtq-frågor, då man fann att hbtq-personer var utsatta för våld, hot och kränkningar i skolan i högre grad än andra unga. Onsdagen 26 februari presenterade även utbildningsminister Anna Ekström arbetet med att ta fram ett förslag till nationell plan för trygghet och studiero i skolan.
Ändå präglas arbetet mot mobbning av blinda fläckar, inte minst när det gäller kristna elevers utsatthet. Det illustreras av det svala intresset för Sveriges kristna råds (SKR) färska undersökning om att varannan kristen elev kränks för sin tro i skolan. Rapporten ”Unga troende i samhället”, som släpptes häromveckan, visar att 48,7 procent av 393 tillfrågade kristna ungdomar har upplevt sig kränkta på grund av sin tro.
En ung kristen från en ortodox tradition beskrev sin situation så här: ”Jag blev kallad dum, fick kommentarer som ’tror du på tomten också’”. En annan ung kristen fick höra kommentarer ”som att man var intelligensbefriad och liknande. Att alla kristna är pedofiler osv.” En ung kvinnlig katolik har fått höra att hon som troende ”ska akta sig så att hon inte blir våldtagen”.
I samband med lektioner kan det i vissa fall dessutom vara lärare som kränker. Ofta förekommer en raljerande ton över den kristna tron i relation till naturvetenskapen, visar studien.
Samtidigt är rapportens slutsatser ingen större överraskning. För många av oss som vuxit upp som en av få eller den ende kristne i en klass eller skola har förlöjligandet varit en tragisk vardag. Känslan av att vara annorlunda, marginaliserad eller hånad för sin tro är inget som är nytt för dagens unga.
Att en fjärdedel säger att de kränkts av en lärare, är däremot uppseendeväckande. Givetvis utför de flesta lärarna ett gott arbete och i en utbildningskultur där allt fler påstår sig bli kränkta av undervisning de ogillar och på så sätt begränsar den akademiska friheten, bör man vara varsam med begreppen. Däremot vittnar kommentarerna i SKR:s rapport om en utbredd okunskap och fördomsfullhet kring relationen kristen tro och naturvetenskap bland vissa lärare. Liknande attityder har belagts i forskning vid Göteborgs universitet. Men tvärtemot vanföreställningen om en konflikt mellan kristendomen och den moderna vetenskapen, är den senare snarare en frukt av den förra.
Som religionssociologen och hedersdoktorn vid Lunds universitet, Rodney Stark, har visat i “How the West Won: The Neglected Story of the Triumph of Modernity” (2014) var majoriteten av de 52 mest framträdande vetenskapsmännen under 1500- och 1600-talet (den vetenskapliga revolutionen) aktiva kristna. Blaise Pascal, fransk matematiker och skapare av räknemaskinen, Isaac Newton, engelsk matematiker och astronom som formulerade gravitationslagen, och René Descartes, fransk filosof som utvecklade den vetenskapliga metodologin – alla hade de en innerlig kristen tro. Även universiteten är en kristen uppfinning. Världens mest kända, universitetet i Oxford (troligen grundat före år 1100) har mottot ”Dominus Illuminatio Mea” vilket är latin för ”Herren är mitt ljus”, ett citat ur Psaltaren kapitel 27. Ett kunskapslyft på området bland lärare är därför behövligt.
Det är välkommet att regeringen tar fram en nationell trygghetsplan för skolan. Men risken tycks stor att utsatta kristna elever glöms bort bland andra prioritera grupper. När kristna flyktingar trakasserades på asylboenden negligerades detta i regeringens handlingsplan, trots löften från dåvarande Kultur- och demokratiministern att uppmärksamma frågan. Inte ens Brå:s hatbrottsstatistik, som citerades i handlingsplanen och som visade att de kristofobiska motiven sköt i höjden, kommenterades. Kombinerat med förslagen om att förbjuda konfessionella friskolor – ett andningshål för mobbade troende, men enligt ansvarig minister en ”giftcocktail”, har regeringen mycket att ta igen.
Här krävs därför en riktad satsning för barns och ungas religionsfrihet. Varför inte uppdra åt MUCF att börja med en fördjupad studie om troende skolungdomars utsatthet?
Jacob Rudenstrand
Biträdande generalsekreterare Svenska Evangeliska Alliansen
