Socialismen har i alla tider stått för konfrontation och polarisering, eftersom man har sett klasskampen som en konstruktiv politisk kraft. Och på liknande sätt är det i många av dagens debattfrågor. SEA:s Olof Edsinger återknyter till innehållet i sin senaste Brytpunkt-skrift samtidigt som han låter det förflutna belysa vår egen tids frontlinjer.
När det kommer till metodfrågor är den politiska debatten full av tvärsäkra uttalanden. Är du för en bättre sjukvård? Då måste du vilja höja skatten! Är du för jämställdhet mellan könen? Då måste du propagera för kvotering och kritisera tvåkönsnormen! Är du mot rasism? Då måste du applådera en rörelse som Black Lives Matter! Brinner du för hbtq-rättigheter? Då måste du anamma den queerinspirerade normkritiken! Och så vidare.
I verkliga livet är det dock betydligt mindre svartvitt. Även med hyfsat gemensamma målbilder kan vi nämligen ha olika synsätt på hur de olika målen ska uppnås. Till stor del är det detta som våra politiska skalor kan sägas handla om. Både högern och vänstern vill ha ett ”rättvist samhälle”, och både GAL- och TAN-partier vill verka för ”alla människors lika värde”. I fråga om vägen till dessa mål råder det dock delade meningar.
En av de mest definierande brytningsperioderna i vårt eget land när det gäller detta var decennierna runt förrförra sekelskiftet. Både i Sverige och andra delar av Europa präglades denna tid av arbetarfrågan: Hur skulle den framväxande arbetarklassens sociala och ekonomiska behov tillgodoses?
I nutida historieskrivning är det socialdemokratins roll i denna process som brukar lyftas fram. Men även den första stora folkrörelsen – väckelserörelsen – spelade en aktiv roll för att påverka villkoren för de ekonomiskt utsatta. Detta samtidigt som de båda folkrörelsernas metoder skiljde sig åt, något som lade grunden för en misstro som i vissa fall består in i våra dagar. I den här artikeln är det friktionen mellan dessa båda rörelser som står i fokus.
Väckelserörelsen och arbetarfrågan
Många har i dag glömt bort att det fanns en tid då arbetarrörelsen var till stora delar liberalt färgad och även ville se sig som en brobyggare mellan olika samhällsklasser. Från 1860-talet och framåt växte en arbetarföreningsrörelse fram som omfattade såväl chefer som underlydande, och som hade till syfte att främja goda förhållanden på arbetsplatserna. Vid fyra tillfällen (1879, 1883, 1886 och 1890) arrangerade rörelsen nationella arbetarmöten i Sverige, till vilka alla lokala föreningar hade rätt att utse ombud.
Det här var en rörelse som engagerade en stor del av den kristna väckelserörelsen. När den första betydande strejken arrangerades i Sverige – Sundsvallsstrejken 1879 – återfanns flera personer från de lokala frikyrkorna bland dem som rekryterades som fanbärare och förhandlare med arbetsgivarna. En bidragande orsak till detta var att ”läsarna” betraktades som pålitliga och nyktra, men också att de genom sitt föreningsengagemang hade fått en skolning i demokratibärande roller som ordförande, sekreterare och kassör.
Till saken hör samtidigt att man i ledningen för de berörda samfunden förhöll sig avvaktande till sina gräsrötters engagemang. Dels för att man inte ville stöta sig med samhället i stort, dels för att man i flera fall hade en större förståelse för arbetsgivarsidans krav. Vid Svenska Missionsförbundets första årsmöte, som hölls samma år som Sundsvallsstrejken, antogs därför följande gemensamma resolution:
”… Svenska Missionsförbundet [får] på grund härav för sin del förklara, att Förbundet dels på det hjärtligaste beklagar, att några på Kristus troende arbetare låtit sig förledas att i nämnda uppträden deltaga, dels på det bestämdaste ogillar varje försök att genom s.k. strejker tilltvinga sig bättre ekonomiska villkor.”
Klart var dock att en boll hade satts i rullning som under de närmaste decennierna skulle prägla inte bara den allmänna, utan även den inomkyrkliga, debatten.
Krock mellan konservatism och socialism
Vad var det då, mer specifikt, som låg till grund för dessa olikartade inställningar till arbetarrörelsen och dess metoder? Lite enkelt kan man säga att det hade påfallande lite med arbetarna och deras utmaningar att göra. Betydligt mer hade det i stället med den politiska socialismen att göra.
Till saken hör att väckelserörelsen präglades av vad vi i dag skulle beteckna som allmänborgerliga ideal. Medelklassens arbetsetik av tävlan och duglighet var central, och i väckelserörelsens predikningar återkom tankar på att man skulle ha Gud för ögonen i sitt arbete och att man skulle göra sitt bästa oavsett arbetsgivarens sätt att behandla en. Samtidigt hyllade man den personliga företagsamheten och initiativkraften, och det är inte för inte som den så omtalade ”Gnosjöandan” har växt fram i en av Sveriges mest frikyrkotäta regioner.
I socialismen, däremot, såg man en kollektivism som många gånger stod i motsats till den enskildes frihet. Man såg även med misstänksamhet på ambitionen att i grunden försöka förändra samhället. Väckelserörelsen var politiskt konservativ så till vida att man hellre ville reformera det existerande samhället. Som en följd av detta var man betydligt mer intresserad av samförståndslösningar än av att haka på socialismens retorik om revolution och om att ställa klass mot klass.
Till detta ska förstås läggas den religionskritiska retorik som ofta dök upp i den socialistiska agitationen. Tron på ett liv efter detta ansågs av agitatorerna som passiviserande. Som i Joe Hills klassiska nidvisa: ”You’ll get pie in the sky when you die.” I många fall vände sig agitatorerna också mot för väckelsen grundläggande värderingar som äktenskapets helgd och familjen som samhällets grundval. Som situationen sammanfattas i den kristna stridsskriften Hvarför vi bekämpa Socialismens från 1911:
”Hvar och en som något följt med denna agitation har nog klart för sig hvad den innebär, han inser förvisso att socialismens mål är att genom folkets afkristnande, familjebandens upplösande och fosterlandskänslans utplånande undergräfva grundvalarne för vår nuvarande samhällsbyggnad, han har nog också insett att det är på klasshatets och klasskampens väg man vill nå fram till detta mål. Därföre synes socialismens hufvudsakliga uppgift för närvarande också vara att sprida missnöje och väcka klasshat mellan vårt folks olika samhällslager.”
Medel och mål i den politiska kampen
I och med detta kommer vi också tillbaka till den inledande frågan om medel och mål. Om målet formuleras som att på bästa sätt tillgodose arbetarklassens sociala och ekonomiska behov, kan vi konstatera att väckelserörelsen och arbetarrörelsen var på en till stora delar likartad linje. I fråga om metoder gick dock meningarna isär, eftersom man från väckelserörelsens sida var skeptisk till allting som smakade våld, tvång och polarisering. Detta var den främsta anledningen till att man från början förhöll sig kritisk till strejkvapnet, eftersom arbetsnedläggning har till syfte att tvinga arbetsgivarna till förhandlingar mot deras vilja.
Med tiden skulle man trots detta visa en större förståelse för strejken som metod även från väckelserörelsens sida. Man ansåg helt enkelt att den i vissa situationer var den minst dåliga lösningen. Men när man från socialistiskt håll valde att utöka arsenalen med så kallade sympatistrejker – som alltså även gällde personer som inte var personligt drabbade av konflikten – satte man ändå klackarna i backen. Och när Landsorganisationen 1898 fattade beslutet att alla medlemmar inom tre år måste ansluta sig till Socialdemokratiska Arbetarepartiet slog man fullständigt bakut. Året därpå startades därför också – med stöd både från kristet och politiskt liberalt håll – en politiskt obunden arbetarorganisation, Svenska Arbetareförbundet, som likt arbetarrörelsen i stort hade till målsättning att ”söka höja arbetareklassens ställning i ekonomiskt, socialt och i intellektuellt afseende”. Som mest lyckades man samla ungefär 10 000 medlemmar, men förbundet lades ned redan 1920.
Hur Sverige hade sett ut om den mer samförståndsinriktade modellen hade segrat är förstås omöjligt att säga. Vissa förändringar hade sannolikt gått betydligt långsammare än vad som nu blev fallet. Den radikala omstöpning av Sverige, som längre fram kom till uttryck i det Socialdemokratiska folkhemsbygget, skulle säkerligen ha haft andra ingredienser – även om delar av programmet hade stöd även från väckelserörelsens sida.
Från 1800-talet till i dag
För att till slut kliva över till vår egen tids debattfrågor kan man dock säga att den grundläggande skillnaden i metodfrågan kvarstår. Socialismen har i alla tider stått för konfrontation och polarisering, eftersom man har sett klasskampen som en konstruktiv politisk kraft. Och på liknande sätt är det i många av dagens debattfrågor:
- Den nymarxistiska identitetspolitiken bygger på grupper som ställs mot varandra och på att den som hamnar i botten av den intersektionella förtryckarmatrisen marginaliseras genom cancel culture och andra härskartekniker.
- Black Lives Matter-rörelsen är något helt annat än den av pastor Martin Luther King, Jr ledda medborgarrättsrörelsen. Historiskt har den sin motsvarighet i Svarta Pantrarna, spetsad med en inte så liten dos av 2000-talets queertänkande.
- Även radikalfeminismens könskamp och kvoteringsvurm är något annat än de samförståndslösningar som bygger på att kvinnor såväl som män antas ha värdefulla bidrag till det gemensamma.
- Queer-inspirerad normkritik, slutligen, slår mot en klassisk toleranspedagogik och respekt för minoriteterna.
Att det i dag är religiösa och politiskt konservativa grupper som reagerar starkast på ovanstående fenomen är därför ingen slump. Vem som har rätt och fel i debatten må vara en öppen fråga, men konfliktlinjerna är på intet sätt nya. De var tydliga redan runt förrförra sekelskiftet.
Olof Edsinger, generalsekreterare
Ursprungligen publicerad i Svensk Pastoraltidskrift 210604
