En svensk biskop sanktionerar budskapet att queer och utlevd homo-, bi-, och transsexualitet är ”själva evangeliet”. Och bokförlaget Libris satsar på en bok vars författare knyter sexuellt blomstrande till att ”vara hel som skapad varelse”. Men problemet med dessa och liknande exempel är att det är bejakandet av människan, snarare än Gud och hans ära, som intar centralplatsen, skriver SEA:s Olof Edsinger.
I början av maj åkte Svenska kyrkans biskopskollegium till Tanzania för att möta sina kollegor i ELCT – Evangelical Lutheran Church of Tanzania. Inom den lutherska kyrkofamiljen är ELCT världens näst största, med över 6,5 miljoner medlemmar. Och om någon skulle undra över medlemssiffrorna: Till skillnad från den formellt sett jämförbara Svenska kyrkan pekar kurvorna uppåt. Brant uppåt.
Även på biskopsmöten kan det dock finnas tid för aktivitet i sociala medier, och den 9 maj lade en av de svenska biskoparna – Fredrik Modéus – ut en gratulationshälsning i sitt Facebookflöde. Den löd så här: ”Hurrarop för årets förnyare i Svenska kyrkan! Frida Ohlsson Sandahl från Jönköping och Erik Gyll från Göteborg prisas för sitt arbete med bl.a. Regnbågsnyckeln (som har sitt ursprung i Växjö stift). Varma gratulationer!”
Regnbågsnyckeln bygger på ett material utgivet av Riksförbundet EKHO – kristna hbtq-personer, och används i samarbete med studieförbundet Sensus för att hbt-certifiera Svenska kyrkans församlingar.
Detta kan man säga mycket om. Till exempel att det är ett ödets ironi att Modéus lägger ut gratulationen just under ett besök i ELCT, en kyrka som för bara några år sedan bröt sin nattvardsgemenskap med ELCA – Evangelical Lutheran Church in America, med hänvisning till deras beslut att viga samkönade par och öppna prästämbetet för de som lever i samkönade relationer.
Men den här gången är det ändå inte detta jag vill kommentera. I stället är det orden som fanns med i den bild som biskop Modéus delade. Nämligen att de båda prismottagarna ”anser att hbtq-frågor inte är någon bisak – det är själva evangeliet”.
Ja, du läste rätt. I en intervju i Kyrkans Tidning ger de en ännu mer utförlig presentation av samma sak, då med hänvisning till en av Regnbågsnyckelns skapare, Katarina Hedqvist på Växjö stift:
”hbtq-frågor är inte en bifråga, utan är evangeliets mittfåra. Det är inte att prata om annat än evangeliet – det är evangeliet.”
Det här är ett extremt problematiskt uttalande. Ett vanligt argument mot att Guds folk alls skulle engagera sig i hbtq-frågorna är ju att de uppfattas som alltför perifera. Särskilt personer som menar att kyrkan borde anpassa sig till tidsandan brukar uttrycka sig på detta sätt. ”Varför är du så fixerad vid underlivsfrågor? Ägna dig åt något viktigare i stället. Ägna dig åt evangeliet.” Men här är det alltså rakt motsatt budskap som basuneras ut: hbtq-frågorna hör till den kristna trons centrum; en bejakande hållning till utlevd homosexualitet (pristagarna lyfter även fram personer som lever i ”polyrelationer”) är ”själva evangeliet”.
För mig illustrerar detta hur galet det kan bli när sexualiteten görs till vår primära identetsmarkör. Gång på gång får vi i dag höra att det enda liv som är värt att leva är det sexuellt aktiva livet. Den som trots detta försöker dra någon form av gräns gällande vår sexuella utlevelse – så länge det inte handlar om våld eller tvång – är enligt samma resonemang mot ”alla människors lika värde”.
Men i exemplet ovan har alltså resonemanget skruvats ett varv till. Med biskop Modéus stöd säger man att hbtq-rörelsens agenda är själva det glada budskapet! Frälsningen har blivit till ett klartecken för alla sexuella relationer.
Låt oss för tydlighets skull rekapitulera vad som normalt brukar definieras som ”själva evangeliet”. En god utgångspunkt kan vara den vers i Guds ord som brukar beskrivas som ”lilla Bibeln”: ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv” (Joh 3:16). Utifrån denna korta vers borde vi rent objektivt kunna slå fast att evangeliet handlar om sådant som:
• Att Gud har sänt sin Son till den här världen.
• Att Jesus gav sitt liv i vårt ställe.
• Att vi genom tron kan räddas till en evig gemenskap med honom.
• Att alternativet till att tro på Jesus är att gå förlorad.
Samma budskap understryks i Jesu missionsbefallning enligt Lukas: ”omvändelse och syndernas förlåtelse skall predikas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem” (Luk 24:47). Evangeliet handlar alltså om syndernas förlåtelse – och i förlängningen hela skapelsens upprättelse – vilken tas emot genom omvändelse och tro.
Att det finns konkurrerande kandidater till detta urkristna budskap är förvisso inte någon nyhet. Förutom andra religioner och deras olika frälsningsbudskap, finns det även inom kyrkan ett antal föreställningar som ibland presenteras som ”evangelium”, men som knappast håller måttet vid en jämförelse med Nya testamentet. Det kan handla om sådant som ”du duger som du är”, att ”all kärlek är bra kärlek” eller att du som kristen kan ta för givet att vara rik och frisk. Och nu alltså detta: bejakandet av hbtq som ”själva evangeliet”.
Detta borde, för att uttrycka sig milt, vara en tankeställare för Guds folk. Den röda tråden i dessa konkurrerande frälsningsläror är ju att de ställer det mänskliga perspektivet i tillvarons centrum. Att det är bejakandet av människan, snarare än Gud och hans ära, som intar centralplatsen. I samma andetag tonas synden ned. Eller som i detta fall: evangeliet definieras som bejakandet av det som enligt Bibeln är en konsekvens av synden (Rom 1:24–27, 1 Kor 6:9–11 m fl). Faktum är ju att det vi enligt Guds ord har blivit frälsta från, är det vi enligt Växjö stift har blivit frälsta till!
Och tro nu inte att detta bara är en utmaning för vårt största och mest sekulariserade samfund. I grunden samma trend går nämligen att skönja inom frikyrkan, utifrån samma kombination av att 1) sätta det mänskliga perspektivet i centrum och 2) ovilja att stöta sig med sin samtid.
Ett belysande exempel kan vara bokförlaget Libris aktuella satsning på boken ”Trasiga helgon”, skriven av amerikanen Nadia Boltz Weber – som av en händelse är präst inom just i ELCA, den kyrka som den tanzanianska ELCT har brutit nattvardsgemenskapen med. På Wikipedia kan vi läsa om denna prisbelönta författare: ”En tredjedel av hennes församling tillhör hbtq-communityt, och hon har även anställt en ’pastor i sagolikhet’ [eng Minister of Fabulousness], Stuart, som är drag queen. Hennes församling är också mycket välkomnande gentemot människor med drogmissbruk, depression, och även sådana som inte delar hennes tro.”
Det är inget fel att som församling välkomna människor. Tvärtom. Däremot blir det problematiskt om vi inte samtidigt bjuder in dem till att vandra i Jesu efterföljd. I ett klipp på YouTube, där Bolz Weber uttalar sig om sin senaste bok, med den tvetydiga titeln Shameless (Skamlös), gör hon samma koppling mellan sex och livets mening som många andra av vår tids influencers: ”Sexuellt blomstrande är en del av att vara hel som skapad varelse”, slår hon fast. Samtidigt ger hon en känga åt kyrkans etiska vägledning: ”När det finns nåd kommer människor att fatta goda beslut på egen hand … utan att kyrkan behöver tala om för dem hur dessa ska se ut.”
Helt klart är det något som pågår här. Dels, förstås, en förskjutning från klassisk kristen tro. Men också lanseringen av en grundläggande ny världsbild – en världsbild som förvisso är lika gammal som ormen i lustgården, men som gör sexualiteten till själva skådeplatsen för vår egen frälsning. Och det ”sanna evangeliet”.
Kan och vill Sveriges kristenhet hålla emot när detta sköljer över oss?
Olof Edsinger, generalsekreterare
